Postat: 2008-02-03 18:09:42
Jag har undrat och sökt och letat så länge jag kan minnas. Allt jag har gjort har bottnat i min jakt på sanningen för mig. OBS!! Sanningen för mig!. Jag har talat med alla sorters människor och tänkt mig in i en mängd läror. Jag tror att min AS har gjort att jag grävt så djupt i det. Jag skulle kunna säga att det har varit mitt egentliga specialintresse. Förstå vad det hela handlar om. Tänka, tänka, tänka.
I min jakt på detta och odiagnostiserad tog jag för tre år sen steget in i väggen.
Jag bodde i Göteborg på den tiden och hade fått nog. Jag skrek också rakt ut i universum "Är det här livet!? Är det här livet, då skiter jag i det!!!" Min tanke var den, efter allt tänkande jag gjort, att "ta mig den som vill. Först till kvarn!".
Jag tror väldigt mycket på sånt som jag inte kan se. Jag tycker att det är det enda logiska. Ska mina 5 ytterst begränsade sinnen vara måttstocken för vad som finns och inte? Jag blev glad och lättad den dagen som jag sedan omvände mig och började tro på gud. Det hände för tre år sedan. Jag struntar i alla teologier, teorier osv. Det som räknas för mig är mitt liv framför den gud som jag har valt att leva för.
Jag går inte i kyrkan. För mig finns tron inom mig. Och jag måste arbeta på den för att inte gå miste om den. Jag tror att den ska leda framåt. Inte bara det att man ångrar vad man gjort och sen är man färdig. Jag tror man varje dag måste ha en kontakt med sin gud och arbeta för att komma frammåt. Förändras. Jag omvände mig för att jag var färdig med den människan jag var. Så nu arbetar jag hårt för att komma framåt och förändras.
Mitt jobb är inte att döma andra och säga vad de ska göra och inte göra. Mitt jobb är att vara lydig mot den gud som jag har valt att leva för. Och jag tror att han är mer än mig. Det är skönt att få bli av med en del tyngd från axlarna. Jag har gått med på att jag inte fattar allt.
Jag vet att andra kan tycka att jag är naiv och rent ut sagt korkad. Men det gör inget. Det är jag som har gått i mina skor. Därför är det bara jag som kan veta varför jag lever som jag gör.
Jag vet att jag har en "opopulär" tro. Jag är inte inne i tiden. Jag är varken hipp, rätt ellr på. Jag får ibland frågan "Ja, men hur kan du leva ett så "tråkigt" liv och hoppas på något efter detta? Tänk om du har fel? Då har du missat allt i onödan". Jag brukar svara att det finns faktiskt skillnad på vad man uppfattar som tråkigt och inte. Bland det mest spännande jag vet är att tänka på människan, jorden och meningen. Och än sen då om jag har fel. Jag lever ju ändå det livet jag vill nu. Jag har fri vilja och kan sluta tro vilket ögonblick som helst. Men jag vill inte. För jag tror ju. Jag vet inte... men jag tror att jag lever så som jag borde. OBS!!! Så som jag borde!.
Men jag är vansinnigt intresserad av allt som har med tänkande att göra. Ett av mina stora intressen är att diskutera med folk och få bredare perspektiv. Bara för att jag har hittat min tro så är jag ju inte mindre intresserad av att höra om andras.
Därför brukar jag undvika att berätta vad jag tror på. För när jag gör det så tappar folk intresset att prata med mig. Jag gissar att de tänker något i stil med "den där kristna tokan". Men jag har blivit lite äldre och "hör och häpna" mindre känslig För mig får folk gärna kalla mig kristen toka. För sedan tre år tillbaka är jag en glad kristen toka.
Mitt liv är förstås ingen dans på rosor. Det finns vissa saker man måste ge upp när man har ett mål. En häcklöperska kan inte käka 15 pizzor i veckan. Men jag är glad för att jag äntligen hittat det som passar mig.
I min jakt på detta och odiagnostiserad tog jag för tre år sen steget in i väggen.
Jag bodde i Göteborg på den tiden och hade fått nog. Jag skrek också rakt ut i universum "Är det här livet!? Är det här livet, då skiter jag i det!!!" Min tanke var den, efter allt tänkande jag gjort, att "ta mig den som vill. Först till kvarn!".
Jag tror väldigt mycket på sånt som jag inte kan se. Jag tycker att det är det enda logiska. Ska mina 5 ytterst begränsade sinnen vara måttstocken för vad som finns och inte? Jag blev glad och lättad den dagen som jag sedan omvände mig och började tro på gud. Det hände för tre år sedan. Jag struntar i alla teologier, teorier osv. Det som räknas för mig är mitt liv framför den gud som jag har valt att leva för.
Jag går inte i kyrkan. För mig finns tron inom mig. Och jag måste arbeta på den för att inte gå miste om den. Jag tror att den ska leda framåt. Inte bara det att man ångrar vad man gjort och sen är man färdig. Jag tror man varje dag måste ha en kontakt med sin gud och arbeta för att komma frammåt. Förändras. Jag omvände mig för att jag var färdig med den människan jag var. Så nu arbetar jag hårt för att komma framåt och förändras.
Mitt jobb är inte att döma andra och säga vad de ska göra och inte göra. Mitt jobb är att vara lydig mot den gud som jag har valt att leva för. Och jag tror att han är mer än mig. Det är skönt att få bli av med en del tyngd från axlarna. Jag har gått med på att jag inte fattar allt.
Jag vet att andra kan tycka att jag är naiv och rent ut sagt korkad. Men det gör inget. Det är jag som har gått i mina skor. Därför är det bara jag som kan veta varför jag lever som jag gör.
Jag vet att jag har en "opopulär" tro. Jag är inte inne i tiden. Jag är varken hipp, rätt ellr på. Jag får ibland frågan "Ja, men hur kan du leva ett så "tråkigt" liv och hoppas på något efter detta? Tänk om du har fel? Då har du missat allt i onödan". Jag brukar svara att det finns faktiskt skillnad på vad man uppfattar som tråkigt och inte. Bland det mest spännande jag vet är att tänka på människan, jorden och meningen. Och än sen då om jag har fel. Jag lever ju ändå det livet jag vill nu. Jag har fri vilja och kan sluta tro vilket ögonblick som helst. Men jag vill inte. För jag tror ju. Jag vet inte... men jag tror att jag lever så som jag borde. OBS!!! Så som jag borde!.
Men jag är vansinnigt intresserad av allt som har med tänkande att göra. Ett av mina stora intressen är att diskutera med folk och få bredare perspektiv. Bara för att jag har hittat min tro så är jag ju inte mindre intresserad av att höra om andras.
Därför brukar jag undvika att berätta vad jag tror på. För när jag gör det så tappar folk intresset att prata med mig. Jag gissar att de tänker något i stil med "den där kristna tokan". Men jag har blivit lite äldre och "hör och häpna" mindre känslig För mig får folk gärna kalla mig kristen toka. För sedan tre år tillbaka är jag en glad kristen toka.
Mitt liv är förstås ingen dans på rosor. Det finns vissa saker man måste ge upp när man har ett mål. En häcklöperska kan inte käka 15 pizzor i veckan. Men jag är glad för att jag äntligen hittat det som passar mig.