AspergerForum

Har ni existentiell ångest? Hur hanterar ni den?
Själv har jag haft det hela livet. Under tonåren blev det värre och har funnits kvar sedan dess. Det handlar om alltings meningslöshet och att allt upphör. Att allt är för stort.

Hade min första panikattack över det när jag var 12, sen dess blev det värre. När jag var 18 var den så svår att jag blev psykotisk. När jag väl får existentiell ångest så får ett fysiskt anfall och börjar rycka i hela kroppen och slå huvudet i väggen och sen är jag helt okontaktbar i flera timmar.

Nu för tiden är det bättre för jag har fått lära mig att inte tänka så mycket på det, och ju mer sysselsatt jag är desto mindre tänker jag på det. Det är en liten tröst att jag faktiskt inte har en aning om vad som händer när dör och att jag inte kommer veta förrän det händer. När det är som värst brukar jag läsa om gamla människor och hur dom ser på döden, eller så läser jag om near death-experiences, det brukar ta udden av paniken lite.

Tooticki skrev:Har ni existentiell ångest?

Ja

Tooticki skrev:Hur hanterar ni den?

Tänker på något annat.

Tooticki skrev:Det handlar om alltings meningslöshet

Håller med.

Tooticki skrev:och att allt upphör.

Håller med.

Tooticki skrev:Att allt är för stort.

Jag förstår inte. Vad är för stort?

Vad är existentiell ångest ?

Meningslösheten finns där. Likaså onödigt lidande. Ibland undrar man om det inte vore lika bra att avsluta sitt liv i förväg. Att bli gammal utan livserfarenhet, bra minnen och saker man vill ha gjort ogjorda har gett mig stor ångest senaste tiden.

Död ser jag som befrielse.

Jag har lidit av existentiell ångest så länge jag kan minnas. Ibland får jag dessutom dödsångestattacker som är snäppet värre.

Bästa hjälpen brukar för mig vara hårt kroppsarbete. Men det måste vara meningsfullt sådant, träning gör bara situationen ännu mera meningslös.

Jag har ofta existentiell ångest. Jag grubblar mycket över meningen med mitt liv. Jag brukar tänka "att lida är ett val" och jag väljer att må bra. Det finns egentligen bara tre saker att göra, ändra situationen, acceptera situationen eller lämna situationen. Thats it. Livet är varken mer eller mindre än det här.

Kram

Har haft mycket existentiell ångest. Men när jag nu är troende och övertygad om att vi kommer hem efter döden så är det som att nästan allt sådant har släppt. Lättare kanske för mig eftersom jag hade min nära döden upplevelse.

Alyana skrev:Har haft mycket existentiell ångest. Men när jag nu är troende och övertygad om att vi kommer hem efter döden så är det som att nästan allt sådant har släppt. Lättare kanske för mig eftersom jag hade min nära döden upplevelse.

Vill du beskriva den? Eller är den privat?

Huggorm skrev:Bästa hjälpen brukar för mig vara hårt kroppsarbete. Men det måste vara meningsfullt sådant, träning gör bara situationen ännu mera meningslös.

Så sant! Ändå är det promenader och träning man blir rekommenderad!

Huggorm skrev:Bästa hjälpen brukar för mig vara hårt kroppsarbete. Men det måste vara meningsfullt sådant, träning gör bara situationen ännu mera meningslös.

Grejen med hårt kroppsarbete, liksom HIT - high intensity training, är att det är kortvarigt pulshöjande = nyttigt för hjärtat.

Så lugn träning som lugna promenader eller joggingturer ger kanske inte så mycket, även om naturupplevelser inte ska föringas.

Vissa saker som jag gör för att ta bort den existentiella ångesten för mig gör som huggorm skriver att livet känns ännu mer meningslöst. Det enda som kan hjälpa om det hjälper är att tänka att man är en del av naturen. Och jag tänkte för ett tag sedan på det här med växternas cykel. De lever, de känner ingen dödsångest (enligt mig). De dör och blir mat och bo till andra djur och organismer. Men det resonemanget håller inte. För jag är ju ingen växt. Och alltings upphörande finns som något otäckt hela tiden.

Med att allting är för stort menar jag, när man ser på stjärnorna tex.

Lever gör man oavsett så man kan lika gott se till att göra något givande av det. Har man tur så kommer det ny bioteknik som skjuter på döden och håller en frisk mycket längre än vad man nu officiellt tillkännagett.

Yumie skrev:Det finns egentligen bara tre saker att göra, ändra situationen, acceptera situationen eller lämna situationen.

Rätt bra råd. Kräver dock ibland att man har modet att ta lite obekvämlighet för långsiktig "må bra".

k4Kaey skrev:

Alyana skrev:Har haft mycket existentiell ångest. Men när jag nu är troende och övertygad om att vi kommer hem efter döden så är det som att nästan allt sådant har släppt. Lättare kanske för mig eftersom jag hade min nära döden upplevelse.

Vill du beskriva den? Eller är den privat?

Jag ska försöka. Men får göra senare ikväll när jag har tid.

Klarar ni av att ägna er åt specialintressen när ni känner såhär, eller blir det lika svårt och meningslöst som allt annat?

tunga moln skrev:Klarar ni av att ägna er åt specialintressen när ni känner såhär, eller blir det lika svårt och meningslöst som allt annat?

Specialintresset blir en sorts flykt ifrån alla tankar.

1. Ja.

2. Kulturell schamanism kallar jag min metod. Bok eller musik som motmedel.

Jupp varje dag, det lustiga är att verkligheten ger existentiell ångest men i drömmarna har jag alltid känt mig hemma.

Kanske för att i drömmarna är man oändlig och i verkligheten är man bara en i mängden som inte skulle märkas om man försvann. Slutar jag på jobbet börjar en ny direkt och sen är det inge mer med det. Litet kugghjul i maskineriet. Dör jue nån varje sekund eller va det minut så om jag skulle kola är inget mer en lite statestik.

Därför jag för länge sen fick intresse för Astral Projektion osv. Blev dock intet av det då energin tog slut.

Men hjälper att tänka på allt bra som finns, Star Trek det vill man jue inte va utan

Astral projektion, vad är det för nåt?

Nej men däremot har jag någon slags ålderskris.

KrigarSjäl skrev:Astral projektion, vad är det för nåt?

Länkar lite wiki då jag är dålig på att förklara

http://sv.wikipedia.org/wiki/Astral_projektion

Kan ni bli påverkade av ljus? Vårljus och sommarnätter är svåra tycker jag.