AspergerForum

Jag behöver lite råd om hur jag bäst skall bete mig när jag är i en social situation, i det här fallet på mitt arbete.

Jag fick min Aspergerdiagnos 2013 och har inte riktigt "landat" i denna ännu. Jag menar att det var stort att ens få reda på att jag har en diagnos. Jag har ju "klarat" mig genom alla åren. Först nu som jag kan lägga ihop ett och ett och att pusselbitarna faller på plats.

Jag arbetar 75 procent och trivs ganska bra med det. Jag är på en liten arbetsplats (10 stycken personer) och svårigheterna visar sig allra mest då vi sitter och fikar eller äter lunch. Jag sitter tyst i ett hörn och "skrattar med" när de andra diskuterar olika samtalsämnen. Jag förstår inte vad de andra säger, är det här roligt? Ska jag skratta nu? När ska jag lägga till nåt i diskussionen, vad ska jag lägga till? Jag missförstår mina kollegor flera gånger varje dag där jag låtsas förstå mer än jag förstår. När de andra fikar/äter lunch sitter mina kollegor gärna med varandra och pratar om väder och vind.

Jag avlägsnar mig och sätter mig framför datorn. Jag är inte duktig på att prata om just väder och vind. Det är lättast så att få "försvinna" in i mediavärlden istället för att sitta ned tillsammans med mina kollegor och vara social. Sedan kan tilläggas att jag egentligen inte är intresserad av vad mina kollegor berättar. Jag har svårt att vara intresserad av andra människor över huvud taget. Tyvärr så har jag inga vänner som jag kan öva mig på att vara social. De vänner som jag har haft en relation med har runnit ut i sanden. Så åter till huvudfrågan; hur gör ni bäst med att vara social? Hur övar jag på att vara social? Har ni liknande erfarenheter?

vithajen11 skrev:Så åter till huvudfrågan; hur gör ni bäst med att vara social? Hur övar jag på att vara social? Har ni liknande erfarenheter?

Förlåt men du vänder dig nog till fel krets, det är ju just det vi ofta är inkompetent på, det sociala, som att fråga trädgårdsmästaren hur man lagar skor, dålig metafor, jag vet...

vithajen11 skrev:Hur övar jag på att vara social?

Hitta någon förening eller annat ställe där ingen från jobbet har sociala kontakter så att du kan misslyckas utan en massa återkopplande skitsnack.

Helt enkelt, öva där misstag inte är så allvarligt.

vithajen11 skrev:Så åter till huvudfrågan; hur gör ni bäst med att vara social? Hur övar jag på att vara social? Har ni liknande erfarenheter?

Får man inte huvudvärk av att öva sig på att vara social ...?

elle skrev:Får man inte huvudvärk av att öva sig på att vara social ...?

Jaa, brukar sitta och tänka på annat på möten, samanträden och hemska kick off tillställningar, men dom tycker nog att jag är knäpp så det är ingen som tar notis om mig, haha

Ställ frågor och nicka medans de pratar. Folk älskar att prata om sig själva. Om du tycker det är jobbigt att se folk i ögonen kan du titta mellan deras ögonbryn.

Jag fungerar så med, tänker hela tiden hur jag göra och vad jag ska säga när jag pratar med någon

antonius skrev:Jaa, brukar sitta och tänka på annat på möten, samanträden och hemska kick off tillställningar, men dom tycker nog att jag är knäpp så det är ingen som tar notis om mig, haha

Telefoner med plattskärm och beröringstangentbord är i dessa situationen underbara

k4Kaey skrev:Ställ frågor och nicka medans de pratar. Folk älskar att prata om sig själva.

Problemet där är väl att man då behöver engagera sin tankeverksamhet med denna typ av personer..

plåtmonster skrev:

k4Kaey skrev:Ställ frågor och nicka medans de pratar. Folk älskar att prata om sig själva.

Problemet där är väl att man då behöver engagera sin tankeverksamhet med denna typ av personer..

Yeah, det suger. Det går skitbra att ignorera dom och sitta och göra annat också, men då kommer man inte uppfattas som särskilt social.

k4Kaey skrev: Om du tycker det är jobbigt att se folk i ögonen kan du titta mellan deras ögonbryn.

Bättre det än att stirra ner i deras urringning.

vithajen11 skrev:Sedan kan tilläggas att jag egentligen inte är intresserad av vad mina kollegor berättar. Jag har svårt att vara intresserad av andra människor över huvud taget. Tyvärr så har jag inga vänner som jag kan öva mig på att vara social. De vänner som jag har haft en relation med har runnit ut i sanden.

Här har vi problemet. Du är inte intresserad av andra människor, så hur ska du kunna få vänner då? Däremot kanske kamrater att utöver samma intresse med.

Det enda du har gemensamt med dina kollegor verkar vara just jobbet. Alltså prata om jobbet? Finns det ingenting de pratar om som du tycker är intressant? När jag jobbade tyckte jag ofta arbetskamraterna pratade om itnressanta saker, problemet var att de aldrig gick in på djupet, utan de hoppade hit och dit i samtalet. Dessutom skulle man alltid skoja om allt.

Du vill bli mer social för att passa in. Men om du inte är intresserad av dina kkolleger el av det de pratar om, så måste du alltså låtsas och spela teater? Är du beredd att göra det, det kan kräva mer än du egentligen orkar?

"Antingen ska jag vara trevlig el så ska jag jobba, båda orkar jag inte". Så tänkte jag när jag jobbade men jag sa det det inte, jag visste inte att jag hade AS men insåg att jag aldrig skulle bli förstådd. Det krävdes att man var social och utåtriktad och samtidigt snabb och effektiv.

Är du rädd för att bli utstött på jobbet om du struntar i fikarasterna? Ett sätt skulle vara att berätta för din chef om din AS och att det gör att du inte klarar av och orkar med småprat. Men det förutsätter att du kan lita på din chef och att du vet att ditt arbete uppskattas.

Jag påminner om den här tråden: post1127700.html
Den handlar bl.a. om insikten i Samuel Becketts pjäs "I väntan på Godot" att

Kvasir skrev:Även om man gör ingenting just för att smälta in och inte stöta sig, så blir det fel för att man gör detta ingenting på fel sätt.

Finns säkert lite av ett svar här:

Kvasir skrev:Vi gör alltid en massa saker, även när vi gör ingenting. I sällskap med andra människor där vi försöker att göra ingenting så måste vi till exempel alltid göra någonting med ögonen: stirra, svepa med blicken, blunda etc. Något val måste vi göra, medvetet eller omedvetet, och detta val kan bli fel, och uppfattas som konstigt av omgivningen.

Alltså skulle man behöva programmera (träna) om det kroppsspråk som man uppvisar men är omedveten om.

Tack för tipsen! Jag funkar också så när jag pratar med någon; hur säger jag det jag ska säga, vad säger jag, hur låter det när jag säger det jag ska säga, vilken reaktion får jag och hur skall jag gå vidare? Snurrigt värre!

vithajen11 skrev:Hur övar jag på att vara social?

Rent konkret: Välj någon eller några socialt mest kompetenta personer som du har i din närhet, detaljstudera deras sociala beteende (i smyg ) och försök att kopiera av det så mycket du kan. Öva på adekvata miner och kroppspråk framför en spegel.

Det är lite som teater, folk tar på sig olika roller - klura ut vad din roll skulle kunna vara eller hur du skulle vilja uppfattas och ha det som ram för hur du agerar.

Öva in några standardfraser att öppna och kanske även att avsluta konversationer med. Däremellan bekräftar man den andra genom att "humma" och nicka och genom att ta ögonkontakt då och då.
Om man har svårt att utrycka sig verbalt kan man bli en "god lyssnare" istället. Det uppskattas i de flesta kretsar. Ofta vill folk inte ens ha råd, de vill bara bli lyssnade på.

Har ni liknande erfarenheter?

Ja.

Ja, jag drar mig hellre undan och gör nåt än sitter och pratar väder med svenssontyper.

Jag har sociala behov men jag har också sociala krav: jag vill helst prata med intelligenta, välformulerade människor.
Prata om intressanta ämnen.
Prata med mänskor som är på ungefär samma våglängd som jag själv.
Prata med mänskor dom delar mina intressen.

Jag orkar inte med alltför tröga eller vardagliga människor.

vithajen11 skrev:Tack för tipsen! Jag funkar också så när jag pratar med någon; hur säger jag det jag ska säga, vad säger jag, hur låter det när jag säger det jag ska säga, vilken reaktion får jag och hur skall jag gå vidare? Snurrigt värre!

För mig brukar det bli ännu mera galet om jag sitter och tänker på hur jag skall förväntas vara, men det har mycket att göra med vad det är för idioter man tvingats umgås med, personer som jag är bekväm med har jag oftast inte problem med, håller med KS att är de intelligenta och pratar om intressanta saker går det oftast bra...

Visualisera hur intellektuellt underlägsna majoriteten av dina arbetskamrater är, gotta dig i det, skaka på huvudet och visa hur mycket bättre du är. Jag tror jag studerade andra under hela min ungdom, i hur dom förde sig och vad dom diskuterade. Det var ingenting jag ville efterapa. När jag insåg generellt hur mycket bättre jag var, och hur jag blev bekväm i att inte vilja vara som alla andra. Med det i bagaget växte mitt självförtroende något abnormt och sedan dess jag jag inte haft problem med umgänge alls. Jag tror självförtroende är problemet, det är bara normala människor som försöker passa in.

Å andra sidan har jag inte diagnos, jag är för socialt kompitabel för det.

Det är svårt att prata med "normala" människor.

Vanlig: Vad jobbar du med?

Jag: Jag jobbar inte.

Vanlig: Jaha, du söker jobb?

Jag: Nej.

Vanlig: Är du sjukskriven?

Jag: Nej.

Vanlig: Men, vad gör du då?

Jag: Sover, tittar på teve, surfar på internet, äter, läser.

Vanlig: ?????????

Tja... Jag har väldigt låg grad av asperger men har övat bort en hel del "problem"... Börjar ex kunna känna igen sarkasm men det bästa tipset är att acceptera digsjälv för att du helt enkelt inte är så intresserad av deras samtal, var inte rädd för att säga fel i fel läge utan ta det med en nypa salt och skratta åt digsjälv tycker de inte om dig eller de du säger är det deras problem så brukar resten lösa sig själv Men de dagar du helt enkelt inte orkar anstränga dig 110% för att va med i socialt kallprat.. Då har du allrätt att va för dig själv.. Säg bara att du snabbt blir trött i hjärnan och det inte är något personligt mot dem

Mindre press och oro brukar öka prstationsförmågan

Det här tyckte jag fungerade faktiskt. Pröva själva:

There is also the Law of Cause and Effect that states if our bodies have the symptoms of a specific emotion, our minds will follow it because our gestures and emotions are directly connected to each other. Take the Laughter Therapy groups around the world who force laughter and as a result feel happier afterwards. This is another great thing about body language – adopting the physical position of a specific attitude will help you to start feeling and thinking that specific way…try crossing your arms and legs while looking downwards to become more negative, start jumping up and down while nodding your head (doing the “Yes” head movement) to feel more positive, hold your hands behind your back and expose your chest or sit down with your legs spread wide to feel more confident…in this case, “Fake it till you make it!” is a reality

Saxat från http://lonerwolf.com/body-language/ ... jävligt bra sida för er som vill lära er kroppspråk