Kort kommunikation eller kort minne?
Postat: 2007-12-30 2:44:59
Kom att tänka på en lustig detalj häromdagen.
Tänk er följande scenario:
A och B har ett meningsutbyte. A säger vad hon tycker/vill göra och B säger vad han tycker/vill göra. När A har sagt vad hon tycker/vill göra, börjar tankarna vandra, varpå B blir arg över att A inte lyssnar alternativt struntar i att diskutera vidare. A förklarar att hon sagt vad hon tycker/vill göra redan och undrar vad mer finns att diskutera.
Det är väl ganska uppenbart att jag refererar till mej själv som A. Vem B är kan vara lite olika. Oftast är det min pv.
För egen del känns det som om ämnet är utagerat när jag har sagt vad jag tycker/vill göra. Vidare diskussioner är onödiga för MIN del. Sen verkar det som om omgivningen känner att jag måste diskutera vidare något jag inte ser någon anledning att diskutera.
Det verkar liksom vara en slags grej, att jag måste berätta exakt hur jag kom fram till min åsikt. Det räcker inte med att jag har den. Ibland vet jag inte heller exakt varför jag tycker som jag gör; det är mer en diffus känsla att "jag borde göra såhär i den här situationen".* Att då överösas med massor av frågor om HUR och VARFÖR jag har en viss åsikt gör att jag blir skitstressad. Får jag däremot tänka efter ett tag visar det sej att den där "känslan" berodde på massor av bra anledningar.
Min fråga är; Är det fler som råkar ut för det här? Eller är det bara jag? Har jag dålig kommunikation? (Vad nu DET kan betyda...) Är det så att jag alltid måste kunna förklara mina handlingar, räcker det inte bara med att jag utför dem?
Jag menar, det är väl fasiken ingen som är hjälpt av att jag står och motiverar varför jag vill hjälpa nån ur ett brinnande hus? (Ja, extremt exempel...) Varför måste jag då hela tiden motivera mina andra handlingar/åsikter?
*Häpnadsväckande nog är den där känslan väldigt ofta en mycket bra vägledning till vad jag borde göra. Följer jag den INTE, brukar onda saker hända...
Tänk er följande scenario:
A och B har ett meningsutbyte. A säger vad hon tycker/vill göra och B säger vad han tycker/vill göra. När A har sagt vad hon tycker/vill göra, börjar tankarna vandra, varpå B blir arg över att A inte lyssnar alternativt struntar i att diskutera vidare. A förklarar att hon sagt vad hon tycker/vill göra redan och undrar vad mer finns att diskutera.
Det är väl ganska uppenbart att jag refererar till mej själv som A. Vem B är kan vara lite olika. Oftast är det min pv.
För egen del känns det som om ämnet är utagerat när jag har sagt vad jag tycker/vill göra. Vidare diskussioner är onödiga för MIN del. Sen verkar det som om omgivningen känner att jag måste diskutera vidare något jag inte ser någon anledning att diskutera.
Det verkar liksom vara en slags grej, att jag måste berätta exakt hur jag kom fram till min åsikt. Det räcker inte med att jag har den. Ibland vet jag inte heller exakt varför jag tycker som jag gör; det är mer en diffus känsla att "jag borde göra såhär i den här situationen".* Att då överösas med massor av frågor om HUR och VARFÖR jag har en viss åsikt gör att jag blir skitstressad. Får jag däremot tänka efter ett tag visar det sej att den där "känslan" berodde på massor av bra anledningar.
Min fråga är; Är det fler som råkar ut för det här? Eller är det bara jag? Har jag dålig kommunikation? (Vad nu DET kan betyda...) Är det så att jag alltid måste kunna förklara mina handlingar, räcker det inte bara med att jag utför dem?
Jag menar, det är väl fasiken ingen som är hjälpt av att jag står och motiverar varför jag vill hjälpa nån ur ett brinnande hus? (Ja, extremt exempel...) Varför måste jag då hela tiden motivera mina andra handlingar/åsikter?
*Häpnadsväckande nog är den där känslan väldigt ofta en mycket bra vägledning till vad jag borde göra. Följer jag den INTE, brukar onda saker hända...