savanten svante skrev:Jag kan inte bestämma mig för egen del. "normalförsöket" är rätt inrutat numera..
Låter som du är nöjd med att vara onormal, om något stämmer så grattis =)
ufo skrev:Jag skulle mycket gärna ha normal hälsa.
Men jag skulle inte vilja bli "normal" som NT.
Visst kan jag se en del ohälsosamma saker som följer med en AS diagnos, men är de en orsak av AS eller de en påföljd påverkad av NTs oftare? Kan man säga att en sjuk människa är onormal som en psykiskt sjuk är, eller ändå hellre , en som är född med psykiskt neurologiska hinder
sugrövmanövern skrev:Jag har alltid tyckt att jag var bra som jag var.
Det tyckte inte omvärlden, utan de gnällde, skällde, terroriserade och tvingade mig till förändring.
Jag försökte bli normal för att få bli lämnad ifred. För att slippa gnäll och tjat om att jag måste prata mer, bli mer social och utåtriktad. Då blev jag sjuk i huvudet och det blir inte bättre med åren.
Jag önskar att jag hade kunnat åka tillbaka i tiden och tala om för dem att de hade fel, dödligt fel.
Det var inget fel på mig som behövde ändras, de hade endast behövt låta mig vara ifred. De är inte så jävla smarta och sociala själva när det kommer till kritan. Tvärtom är många långt mer socialt handikappade än vad jag är. Varför ska jag vara ett socialt geni när jag inte har någon nytta av det bland alla dumskallar? All socialisering var förgäves. Krånglet de håller på med är bara fjanterier som inte går att acceptera eller jazza med i utan att man irriterar sig på det.
jag håller med, allt skitsnack ger mer problem än vad det ger resultat.
De flesta har långt mindre information än vad jag haft, i frågor de trott att jag behövt veta o är även för NTs mycke löjligt outsagda. Då blir det pannkaka utav alltihop, o den som utövade den 'muntliga' skriftelsen känner sig dumm efteråt o ofta ej försöker sig på mig i efterhand, inte sällan att jag aldrig ens tittat på personen efter en sådan händelse.
Det sociala blir jag knappast bättre på, ifall jag behandlas som en social missanpassad individ, iaf för egen del så har erfarenheterna i sammanhang där utgångspunkten varit att jag är normal(en mänsklig individ), gett mig mer i det stora hela än småsaker som människor tyckt att jag behövt antingen fysisk/eller verbalt hjälp med. Undantaget i mitt fall vore en logoped jag hade i småskolan, hon var mycke för ord och att koppla orden till specifika händelser. En vanlig person skulle tycka en sådan lektion var helt onödigt. Det mesta är nog överdrivet känslomässigt för egen del, men ändå är det sådana som sätter spår fastän de bara händer 1gång/vecka eller 1gång/människa.Fast jag har oxå haft turen att träffa på människor som förstått sig på tanken, av att inte kunna läsa av andras människor o fått till konstruktiva samtal, oftast så är det inte så dock.
Ett exempel är det fallet att ja inte kunde knyta mina skosnören förräns jag gick i mellanstadiet, men efter att ja tänkt på det sådär 3sekunder kom jag på att ja fått hjälp med varje gång som jag haft sådana skor. De som hjälpt mig har varit sådana att de vetat att jag kan tänkas ej lärt mig det själv. Så varför skulle jag då ens lärt mig knyta mina skosnören själv, är för mig fortfarande en gåta för det har aldrig varit för mig ett problem att fråga om hjälp.
Kanske blev jag normalare, eller mer självständig men hur ofta tänker man på självständighet när man är 8-13år- Jag ser det mer som ett problem att försöka vara normal än att vara sig själv, iallafall så blir man så handikappad som andra tycker att man är om jag inte har egna ideer. Inte minst så är problemet att andra människor försöker smitta av sig på en, o har sina idiotiska ideer om varför man är som man är, eller varför man tycker så o så.. skitsnack 99%, inte konstigt att autistiska barn misstas för 'döva'.