AspergerForum

Jag tror att jag är bra på att tyda människors dolda motiv och känslor som styr dem, när jag själv EJ deltar i diskussionen.

Jag är också bra (tror jag) på att höra när de missuppfattar varandra och på vilket sätt. Ofta vill jag bara hoppa in och säga "nej nej nej, hon menade så, du tolkade det (felaktigt) så och sa så, då trodde hon...osv osv. Men så gör man ju inte??

Men det är svårt när jag själv deltar i samtalet, att hänga med i alla svängar. Och det krävs ENORM energi. Som en stor "tyda dolda signaler och tyda dem samt ge en rimlig respons"-processor som kräver berg av energi.

Ibland tror jag att jag kan se igenom alla människor, jag ser direkt när de ljuger. Jag hör de "dolda motiven" och tycker de är falska i princip hela bunten.

Men kan det vara asperger som är mitt problem då?

Känner igen det där. Jag är en skicklig och uppmärksam betraktare. Jag kan lätt fixa andras relationsproblem och missförstånd och fungerar som en kurator för andra. Men i mina egna relationer är jag helt tappad bakom en vagn och dålig på att kommunicera och förstå, mina kompisar tex och deras ofta flummiga hintar och sådant.

Jag missar ansiktsuttryck då och då för att jag inte kollar på folk när jag pratar med dem, men kollar jag så syns det ju ofta på dem vad de känner och tänker. Det är något jag har lärt mig med åren, när jag var barn fattade jag ingenting av sådant där...

sugrövmanövern skrev:men kollar jag så syns det ju ofta på dem vad de känner och tänker

Gör det?
När jag tittar personen jag pratar med i ansiktet är det som att koppla ur hörseln. Jag hör inte ett jota då. Men vänder jag bort blicken igen så börjar jag höra vad vederbörande säger igen.

Jag känner igen mig i att det tar energi, frustrerande nog kan det leda till att man inte känner sig så tillmötesgående som man skulle vilja vara. Lite som att känna sig svåråtkomlig.

regrepsa skrev:Jag tror att jag är bra på att tyda människors dolda motiv och känslor som styr dem, när jag själv EJ deltar i diskussionen.

Jag är också bra (tror jag) på att höra när de missuppfattar varandra och på vilket sätt. Ofta vill jag bara hoppa in och säga "nej nej nej, hon menade så, du tolkade det (felaktigt) så och sa så, då trodde hon...osv osv. Men så gör man ju inte??

Men det är svårt när jag själv deltar i samtalet, att hänga med i alla svängar. Och det krävs ENORM energi. Som en stor "tyda dolda signaler och tyda dem samt ge en rimlig respons"-processor som kräver berg av energi.

Ibland tror jag att jag kan se igenom alla människor, jag ser direkt när de ljuger. Jag hör de "dolda motiven" och tycker de är falska i princip hela bunten.

Men kan det vara asperger som är mitt problem då?

För min del blir det för mycket att göra tre saker: Lyssna på vad de säger, kolla deras kroppsspråk och tänka ut vad jag själv ska svara. Kan tänka mig att det är lättar om man inte själv behöver delta.

Det är kanske aspigt att säga att det är falskhet, NT skulle säga att det är vanlig artighet el social kompetens.

Missuppfattningar tror jag beror inte bara på att folk uttrycker sig luddigt utan på att de tolkar och övertolkar allting.

regrepsa skrev:Jag tror att jag är bra på att tyda människors dolda motiv och känslor som styr dem, när jag själv EJ deltar i diskussionen.

Jag är också bra (tror jag) på att höra när de missuppfattar varandra och på vilket sätt. Ofta vill jag bara hoppa in och säga "nej nej nej, hon menade så, du tolkade det (felaktigt) så och sa så, då trodde hon...osv osv. Men så gör man ju inte??

Men det är svårt när jag själv deltar i samtalet, att hänga med i alla svängar. Och det krävs ENORM energi. Som en stor "tyda dolda signaler och tyda dem samt ge en rimlig respons"-processor som kräver berg av energi.

Ibland tror jag att jag kan se igenom alla människor, jag ser direkt när de ljuger. Jag hör de "dolda motiven" och tycker de är falska i princip hela bunten.

Har hört ett antal autistiska personer beskriva samma sak och upplever det även ofta själv, så det utesluter på intet vis att man är autistisk. Däremot gillar vissa "experter" att påstå det.

Det är väl inte helt omöjligt att en tänkande autistisk människa kan komma på när NT människor ljuger? Läste någonstans, var säkert en kvällstidning men det var någon som påstod att den genomsnittlige svensken ljuger uppemot hundra gånger per dag.

Fast läkare kan väl ha fördomar dem med, allt står ju inte i läroplanen.

Det är oftast för mig helt logiska saker jag ser när en människar ljuger eller försöker få mig att tro något. Men jag missar inställsamma människor's smålögner. Ev kallas väl det dolda motiv oxå.
Psykopater har jag inte mycke förtroende för dock

sugrövmanövern skrev:...

Jag missar ansiktsuttryck då och då för att jag inte kollar på folk när jag pratar med dem, men kollar jag så syns det ju ofta på dem vad de känner och tänker. Det är något jag har lärt mig med åren, när jag var barn fattade jag ingenting av sådant där...

Jag tycker det är jobbigt att se folk i ansiktet, fattar liksom inte systemet när jag ska kolla och så titta bort. Kan tänka på det ibland i stället för att verkligen lyssna.... men egentligen tycker jag att det är enklare att förstå vad de menar genom att bara lyssna; rösten visar hur de ser ut i ansiktet.

mnordgren skrev:Jag känner igen mig i att det tar energi, frustrerande nog kan det leda till att man inte känner sig så tillmötesgående som man skulle vilja vara. Lite som att känna sig svåråtkomlig.

Tror att jag förstår och känner igen mig. Skulle gärna vara trevlig jämt men ibland blir jag för utmattad och orkar inte ha "trevlighetsprocessorn" igång. Själv uppskattar jag människor som är raka när de pratar, men vet att andra inte uppskattar det och eftersom jag gärna vill vara så korrekt och snäll som möjligt så får jag dåligt samvete och ångest, trots att jag egentligen vet att jag gjort mitt allra, allra bästa.

Ett annat fenomen är att min hjärna ofta går igenom alla samtal efteråt, så helt plötsligt kan det dyka upp en sekvens från något samtalför flera timmar/dagar sedan och det gäller i princip alltid missuppfattningar. Tex kan jag plötsligt inse att det där höjda ögonbrynet som jag lagrade in som "lite konstig reaktion, inget att bry sig om" betydde att h*n missuppfattat det jag sa på DET HÄR sättet. Fast jag inte ens reflekterat över ögonbrynet sen det hände....skumt.

regrepsa skrev:

sugrövmanövern skrev:...

Jag missar ansiktsuttryck då och då för att jag inte kollar på folk när jag pratar med dem, men kollar jag så syns det ju ofta på dem vad de känner och tänker. Det är något jag har lärt mig med åren, när jag var barn fattade jag ingenting av sådant där...

Jag tycker det är jobbigt att se folk i ansiktet, fattar liksom inte systemet när jag ska kolla och så titta bort. Kan tänka på det ibland i stället för att verkligen lyssna.... men egentligen tycker jag att det är enklare att förstå vad de menar genom att bara lyssna; rösten visar hur de ser ut i ansiktet.

Ja, det kanske är mer så jag gör också, alltså att rösten visar hur de ser ut i ansiktet.

Och ufo: Jag vet inte om det stämmer det jag sade, har funderat på det, och är inte säker. Noll boll koll . Det är nog mer så att jag kan se i ansiktet vad de tänker när de är tysta, snarare än medans de talar, för jag tappar också bort mig om jag försöker titta på dem när samtalet är igång...

Jag brukar också vara en god betraktare. Jag är ofta diplomat om någon annan i familjen/klassen bråkar mm eftersom jag ser vad de missar i sin känslostorm; att de svarar på andra saker än vad frågan är, samt att de (medvetet?) väver in mycket mer i vad en person säger, än vad personen faktiskt menar.

Jag är dock helkörd i situationer där jag själv är involverad. Exempelvis brukar det bli bråk när jag anser mig säga någonting "sant" (att någon är tjock, har finnar, har stora fötter) som de tolkar som provokativt elelr elakt även om det inte alls varit mitt syfte.

Mmm... det är lustigt, man ser nästan alltid på bråk mellan två personer att minst en av dem egentligen svarar på annat än den verkliga frågan, och väver in mer än vad den andre säger.

Och hamnar man i tjafs själv anser jag ju närmast alltid att det är samma sak den jag grälar med gör där, men eftersom jag är part i målet kan jag inte få en syl i vädret om sådana detaljer, den andre är ju helt blockerad av att ha rätt och inte lyssna. Tyvärr är det ju så de flesta låser fast sig när de väl råkat i gräl. Själv vill jag nog hävda att jag oftast är strikt logiskt resonerande och inser sammanhangen. Gräl brukar vara den som grälar med mig som instigerar, och jag som bara försöker värja mig mot den andres missförstånd. Klart oftast i alla fall!

Man kan fråga sig hur många gräl som ens skulle behöva uppstå...?

Hade alla sätt som främsta mål att försöka förstå vad den andre menar, så hade nog de flesta mål kunnat lösas nkelt, då folk oftast tycker ungefär lika, men att de hänger upp sig på detaljer.

MsTibbs skrev:Hade alla sätt som främsta mål att försöka förstå vad den andre menar, så hade nog de flesta mål kunnat lösas nkelt, då folk oftast tycker ungefär lika, men att de hänger upp sig på detaljer.

Dr Phil sa nåt i stil med "Vill du ha rätt el vill du ha ett lyckligt äktenskap"?

Fick känslan att många (iaf i stundens hetta) föredrog det första alternativet.

Mmmm..... så är det nog märkligt ofta...