Mitt hjärta blöder...
Postat: 2014-01-12 12:10:57
(Inlägget är filosofiskt och självanalytiskt. Så vara redo för metaforer och eventuellt retoriska frågor).
och bleknandes, kraftigt försvagad ligger jag kvar, medveten om den korta tiden jag har kvar att vara jag. (En metafor för hur jag känner mig). Hur kan det göra mig ledsen? Att lämna en värld som är så svår, en värld så full av våld och krossade hjärtan. Det är allt det där andra man stundvis ser, ögonblicken man inte vill ska upphöra, som gör att jag fortfarande är kvar i livet.
Paret av gråsparvar som står och renar sig själva i pölen av något förorenat färskvatten en vacker höstmorgon, den där björken man går förbi varje morgon, björken med ett enda ensamt löv och hur man beundrar dess naturliga ihärdighet, eller t ex den där halvtimmen med sensommarens spektakulära fysikaliska konst när solen passerar horisonten och himmelen som vi kallar den blir ett spektrum som alltid fångar både ens nyfikenhet och djup beundran. En känsla jag funnit liknar den vid vad jag tror kan vara en del av sagolik förälskelse.
Men, mina damer och herrar, den djupt inborrade skruven av smärta för mig är kontakt, önskan, drömmarna, längtan, saknad. Den mänskliga kontakten med en annan person, det där djupet man sökt efter hela sitt liv. I vissa avseenden är jag fortfarande en ung man (28 år), i andra något äldre än vad jag önskar.
Varför är det så svårt? Snälla, låt mig veta varför det är så svårt. Jag gråter och gråter ibland, ofta försvagad av ett möte med en individ som fångade min uppmärksamhet. Mina känslor är så starka, så befästande.
Jag vill se in i någons ögon och känna att det känns som vi tillhör. Jag vill inte känna mig som ett verktyg som används för att fylla tiden med, men ändå är det ibland allt man har och det känns så värdefullt för stunden, man verkar inte vilja eller våga (eller både och) riskera ensamheten igen. Men på natten när man ligger där och för sig själv repeterar att man inte var "godkänd" för mer än så, då känner man sig så värdelös. Jag vet vad jag har att ge, men vad gör mig till ett bättre val än någon annan? Mitt känslomässiga djup och min intellektuella skärpa är mer än vanlig och normativ. För mycket av paketet Personliga Egenskaper känns onödigt att rada upp, då det är subjekt tillhörandes en annan önskan, även om det finns gemensamma nämnare.
Och även om jag med brustet hjärta sakta driver mig framåt, sårad och märkbart tagen så fortsätter jag min resa. Tiden är i vägen för mig, för jag måste lära mig våga kontakta människor för att utöka mina chanser att finna individer som vill vara med mig för att jag är jag, för att det kanske finns en individ som vill vara med mig i livet. Som jag vill vara med. Men ingen måste inte vara som jag, jag är okej med att de försöker. Skämt åsido, jag söker ett korallrev och en speciell egen plats med någon som vill dela den med mig.
Jag kan inte stänga av mina känslor, jag vill inte stänga av mina känslor och bara driva i nuet. Jag vill tillhöra, jag vill vara en del av en helhet som gör allt man fått jobbat med i livet är värt att göra om och om igen tills man lyckas.
och bleknandes, kraftigt försvagad ligger jag kvar, medveten om den korta tiden jag har kvar att vara jag. (En metafor för hur jag känner mig). Hur kan det göra mig ledsen? Att lämna en värld som är så svår, en värld så full av våld och krossade hjärtan. Det är allt det där andra man stundvis ser, ögonblicken man inte vill ska upphöra, som gör att jag fortfarande är kvar i livet.
Paret av gråsparvar som står och renar sig själva i pölen av något förorenat färskvatten en vacker höstmorgon, den där björken man går förbi varje morgon, björken med ett enda ensamt löv och hur man beundrar dess naturliga ihärdighet, eller t ex den där halvtimmen med sensommarens spektakulära fysikaliska konst när solen passerar horisonten och himmelen som vi kallar den blir ett spektrum som alltid fångar både ens nyfikenhet och djup beundran. En känsla jag funnit liknar den vid vad jag tror kan vara en del av sagolik förälskelse.
Men, mina damer och herrar, den djupt inborrade skruven av smärta för mig är kontakt, önskan, drömmarna, längtan, saknad. Den mänskliga kontakten med en annan person, det där djupet man sökt efter hela sitt liv. I vissa avseenden är jag fortfarande en ung man (28 år), i andra något äldre än vad jag önskar.
Varför är det så svårt? Snälla, låt mig veta varför det är så svårt. Jag gråter och gråter ibland, ofta försvagad av ett möte med en individ som fångade min uppmärksamhet. Mina känslor är så starka, så befästande.
Jag vill se in i någons ögon och känna att det känns som vi tillhör. Jag vill inte känna mig som ett verktyg som används för att fylla tiden med, men ändå är det ibland allt man har och det känns så värdefullt för stunden, man verkar inte vilja eller våga (eller både och) riskera ensamheten igen. Men på natten när man ligger där och för sig själv repeterar att man inte var "godkänd" för mer än så, då känner man sig så värdelös. Jag vet vad jag har att ge, men vad gör mig till ett bättre val än någon annan? Mitt känslomässiga djup och min intellektuella skärpa är mer än vanlig och normativ. För mycket av paketet Personliga Egenskaper känns onödigt att rada upp, då det är subjekt tillhörandes en annan önskan, även om det finns gemensamma nämnare.
Och även om jag med brustet hjärta sakta driver mig framåt, sårad och märkbart tagen så fortsätter jag min resa. Tiden är i vägen för mig, för jag måste lära mig våga kontakta människor för att utöka mina chanser att finna individer som vill vara med mig för att jag är jag, för att det kanske finns en individ som vill vara med mig i livet. Som jag vill vara med. Men ingen måste inte vara som jag, jag är okej med att de försöker. Skämt åsido, jag söker ett korallrev och en speciell egen plats med någon som vill dela den med mig.
Jag kan inte stänga av mina känslor, jag vill inte stänga av mina känslor och bara driva i nuet. Jag vill tillhöra, jag vill vara en del av en helhet som gör allt man fått jobbat med i livet är värt att göra om och om igen tills man lyckas.