AspergerForum

Kan inte säga att jag förstår dig för jag kommer aldrig fatta hur det känns för dig men jag har varit med om liknande situationer. Nästan alltid fått sitta med folk ifall jag hinner springa ifatt dem och fråga och då bara för att det inte har mage att säga nej åt mig. Aldrig haft någon som frågar efter mig när jag är borta, aldrig haft någon som frågade hur jag mådde när jag kom med armarna fulla av nya sår och aldrig någon som velat ses med mig bland andra.

Jag vet att det inte är samma sak som det du känner, inte på långa vägar. Men känslan liknar din. Du skrev att du försökte göra ensamheten till din vän och det kan jag säga, med facit i hand, att det suger. Alla tomma orden man får höra och känslan om att det är en själv det är fel på blir inbjudande. Och det räcker för att det ska vända sig i magen på en...

Man är lika ledsen även ifall ensamheten blir ens vän och det är inte värt det. Jag bytte ut min vänskap med ensamheten mot den falska tryggheten i NN. Vi messade varje dag i fyra år och jag har aldrig hatat mig själv så mycket och aldrig känt mig så ensam som jag gjorde under den tiden.

Jag fick en kille som fick mig att känna mig sjuk i huvudet och bara som något man kunde titta på så länge det såg någorlunda normalt ut. Att få mina ärmar neddragna så fort man kunde skymta mina nya sår. Och att alltid höra att jag är normal och inte alls mår dåligt för att han inte skulle klara av att se på mig ifall något var fel. Jag trodde att känslan av att det inte var värt att lämna ensamheten skulle försvinna med tiden men när han sa samma sak när jag var inlagd efter mitt självmordsförsök så brast det. Jag klarade inte av att varje dag få höra att jag skulle vara tyst om hur jag mådde. Jag gick tillbaka till NN och allt hon tillförde.

När det var påväg att brista med henne också så var jag på väg att välkomna ensamheten tillbaka. Och det var då jag hittade mitt sista hopp. Chansen att börja om helt med en ny person som inte började dagen med att tala om för mig hur värdelös jag är och hur dum i huvudet jag är. Först var hon bara en ersättning när NN var borta men nu är hon så väldigt mycket viktigare.

Nej, mitt liv kretsar inte runt henne och hon är inte världens bästa person. Men hon är så väldigt mycket bättre än alla andra jag har mött och det räcker för att hålla ensamheten borta. Nu sitter jag inte längre ensam och äter, nu sitter jag med henne på andra sidan mobilen och det känns så jävla skönt! Att för en gångs skull inte behöva ha en trygghet som skadar mig utan en trygghet som talar om för mig vilken idiot jag är när jag behöver höra det och är snäll resten av tiden. Det räcker för att hålla de där äckliga känslorna borta och mer behövs inte.

Lilla LO skrev:

Kevlarsoul skrev:Ja.. Betydligt mer än vad jag gjorde förr

Hur ser din vardagssituation ut? Är du sambo?

Anledningen till att jag frågar är för att jag försöker hitta tips och råd på hur jag ska förhålla mig till min pojkvän när han som han själv säger : Vill vara ifred ett tag . . .

Vi är särbos och har varit tillsammans i 4 år.

Då han liksom många andra här, mig inklusive, har ett behov av att vara ensam, försök vila i att han inte väljer att inte vara fysiskt nära dig utan att han har ett behov att vara ensam.
Möjligen kan ni prata kring det och se om ni kan förutse detta för att du kan planera in ngt att göra på egen hand. Jag vet inte om detta allt är möjligt.
Lycka till, det går säkert bra.

För min del känns behovet oftast efter jag varit social med flera personer, tror att detta beror att hjärnan får arbeta mer på flera spår samtidigt. Behöver då vila i min ensamhet. Detta händer även när jag har haft förhållanden, vilket dessa personer har haft lite svårt att förstå.
Sedan har jag ett jobb som ställer stora krav på min förmåga att hålla många bollar i luften samtidigt och även socialt samspel. Detta gör att när jag kommer hem har ett stort behov av att vara ensam för att ladda batterierna.

Funderar över om det skulle funka om en person fanns i min närhet men utan att kommunicera med mig över huvud taget eller om jag behöver ha ett fysiskt avstånd dvs ensam i hemmet. Nu är vi alla olika men det vore intressant med respons på denna fundering.

Mountain_lion skrev:För min del känns behovet oftast efter jag varit social med flera personer, tror att detta beror att hjärnan får arbeta mer på flera spår samtidigt. Behöver då vila i min ensamhet. Detta händer även när jag har haft förhållanden, vilket dessa personer har haft lite svårt att förstå.
Sedan har jag ett jobb som ställer stora krav på min förmåga att hålla många bollar i luften samtidigt och även socialt samspel. Detta gör att när jag kommer hem har ett stort behov av att vara ensam för att ladda batterierna.

Funderar över om det skulle funka om en person fanns i min närhet men utan att kommunicera med mig över huvud taget eller om jag behöver ha ett fysiskt avstånd dvs ensam i hemmet. Nu är vi alla olika men det vore intressant med respons på denna fundering.

Jag vill påstå att man kan vara ensam tillsammans ... Jag är en person som gärna vill ha folk runt mig, bara dom håller på sitt space och säger så lite som möjligt ... så det finns nog många olika sorters ensamhet ... Jag tror att man lär sig med tiden.
Har under många år haft en nära vän (både socialt och sexuellt) men tyvärr så tröttnar jag rätt fort på honom (han är en sådan där som kommenterar och pratar) ... Vad han inte förstått är att gemensam ensamhet med tystnad är bland det bästa som finns eller bara ligga och krama om varandra.

Men som Du skriver vi fungerar Väldigt olika speciellt vi med AST-diagnoser.

Att vara ensam ensam (dvs bara jag) och att vara ensam när man är 2 eller flera, man kannog bara utgå från sig själv, och ta det hela därifrån ..

Känner igen mig till stor del i det du säger.
Är nog rätt så social och utåtriktad i sammanhang där det krävs av mig att vara det.

Som t ex på mitt jobb eller när jag är på träffar för olika organisationer eller föreningar.
Lider inte direkt över att behöva vara social på jobbet, men det får som konsekvens att jag blir mindre social privat.

Börjar så smått inse att det personligen för mig inte räcker med att bara vara social professionellt eller i organiserade sammanhang. Får ju visserligen en del utbytte av kontakter på nätet men är nog större behov av mer konkret socialt utbyte.

Detta är endast hur jag själv fungerar och ser inget fel i om andra människor väljer att hantera detta med sociala kontakter och utbyten.

Men erkänner att det kan finnas dagar då jag helst vill göra ingenting helt själv. För att ladda batterierna, kunna få tänka och rå om mig själv.

TotteLin skrev:

Mountain_lion skrev:För min del känns behovet oftast efter jag varit social med flera personer, tror att detta beror att hjärnan får arbeta mer på flera spår samtidigt. Behöver då vila i min ensamhet. Detta händer även när jag har haft förhållanden, vilket dessa personer har haft lite svårt att förstå.
Sedan har jag ett jobb som ställer stora krav på min förmåga att hålla många bollar i luften samtidigt och även socialt samspel. Detta gör att när jag kommer hem har ett stort behov av att vara ensam för att ladda batterierna.

Funderar över om det skulle funka om en person fanns i min närhet men utan att kommunicera med mig över huvud taget eller om jag behöver ha ett fysiskt avstånd dvs ensam i hemmet. Nu är vi alla olika men det vore intressant med respons på denna fundering.

Jag vill påstå att man kan vara ensam tillsammans ... Jag är en person som gärna vill ha folk runt mig, bara dom håller på sitt space och säger så lite som möjligt ... så det finns nog många olika sorters ensamhet ... Jag tror att man lär sig med tiden.
Har under många år haft en nära vän (både socialt och sexuellt) men tyvärr så tröttnar jag rätt fort på honom (han är en sådan där som kommenterar och pratar) ... Vad han inte förstått är att gemensam ensamhet med tystnad är bland det bästa som finns eller bara ligga och krama om varandra.

Men som Du skriver vi fungerar Väldigt olika speciellt vi med AST-diagnoser.

Att vara ensam ensam (dvs bara jag) och att vara ensam när man är 2 eller flera, man kannog bara utgå från sig själv, och ta det hela därifrån ..

Många kloka tankar där TotteLin.

Moggy skrev:

plåtmonster skrev:@AustenAnnie, Vad är en HA person?

Hells angels person. Farliga killar på hojen.

Haha, nej syftade i mitt fall på Högfungerande Autism.

High functioning Angels - Det nya hjärngänget ..

Ensamhet sänker stress, prova att ge dig själv kärlek dock, det sänker också stressen och du slipper den här jobbiga ensamhetskänslan, andra människor/mat/alkohol osv kan inte fylla tomheten, den måste du fylla genom att acceptera dig själv allt och alla, sluta nedvärdera dig själv, tänka positivt och ge dig själv allt och alla positivitet kärlek lugn extas, det blir inte bättre av att du ser ner på och tycker synd om dig själv, du måste göra det valet att lyfta upp dig ur deppigheten och kämpa vidare, livet är kort, vill du spendera din tid i livet att må dåligt eller att försöka må bra?

Jag väljer att försöka må bra i alla lägen.

Jag har inre röster/Anderöster. Och när jag läser på detta för mig väldigt spännande forum, åtminstone nattetid, så hör jag någon läsa upp i värsta fall allt som jag läser, skriver och kanske tänker.

Och då leder detta i sin tur till att jag förstår att jag måste låta bli att delta för mycket i forumet, för om jag gör det, så sprider jag ju detaljer, folks "namn" och i värsta saker om folks privatliv i andevärlden. Och även om det känns mer privat bland, som just nu lite, så är ju min situation så pressad av sådant här, att jag inte förstår hur jag på ett vettigt sätt, etiskt sett, skall kunna vara med på forumet.

Hur i hela friden tycker ni att jag skall göra? Om ni inte har tro på andevärlden själva, så är det fortfarande ju en etisk fråga.

Och jag kan försäkra, att läkarnas vy att det är bara mina egna tankar, är alltför naiv. Det gäller ju frågan om tro eller inte, Gud eller vadå? Eller om hela den värld som ju man är van att möta som troende (kristen som jag själv då är och kan motivera).

Jag har bestämt mig för att jag inte kan "hänga" så mycket här, utan att hellre än att få underhållning av inläggen, bara koncentrera mig på enbart de mest intressanta trådarna. Och jag skulle vilja läsa igenom vissa ämnen i "arkiven", alla de år av intressanta inlägg som ni ju har.

Tacksam för svar av speciellt de som förstår eländet som jag har att slåss med. Jag vill inte ha den eländiga situationen, att min sjukdom, schizofreni/anderösterna förstör för andra.

/notwoodstock

notwoodstock skrev:Och då leder detta i sin tur till att jag förstår att jag måste låta bli att delta för mycket i forumet, för om jag gör det, så sprider jag ju detaljer, folks "namn" och i värsta saker om folks privatliv i andevärlden.

Är detta något som kan påverka någon negativt?

Ja, jag har varit med så mycket jobbigt under speciellt de senaste 15 åren.

Värsta saken var väl den sjysstaste grannen som jag har haft. Han råkade en gång stå och deklarera livets mening, enligt honom - supa, röka, osv. Och jag råkade senare prata med inre rösterna om det. Och ett tag senare så fick han besked om att han hade för högt blodtryck och behövde gå till läkare. Men det struntade han i, och fick stroke istället.

Jag tror att det är kanske frågan vems "fel" det är, men jag vågar inte prata med folk om alla saker längre, för om jag inte får hjälp, så får jag leva med Ensamheten i att gå och undvika något prat i de inre rösterna/Anderösterna.

Men jag hoppas att med en God Gud som styr saker, så kan det ordna sig.

Men frågan till er gäller fortfarande - jag har moralisk skyldighet i detta, gentemot er här på forumet.

/notwoodstock

Ställer igen den jätteviktiga frågan till er alla, också ni som inte hann läsa igår:

http://www.aspergerforum.se/ensamheten-t37924-24.html#p1110186

p.g.a sådant riktigt illa, bl.a:

http://www.aspergerforum.se/ensamheten-t37924-24.html#p1110201

Vill att ni överväger detta, för jag skulle vilja helst få ett förnuftigt svar, tänk så här; antag att det andliga stämmer - eller känn efter intuitivt, bara, hur ni misstänker jag har det som person under trycket.

För jag blev så lycklig av att få en förklaring till saker, i detta forum! Så det känns svårt att hålla sig borta.

/notwoodstock

Mountain_lion skrev:För min del känns behovet oftast efter jag varit social med flera personer, tror att detta beror att hjärnan får arbeta mer på flera spår samtidigt. Behöver då vila i min ensamhet. Detta händer även när jag har haft förhållanden, vilket dessa personer har haft lite svårt att förstå.
Sedan har jag ett jobb som ställer stora krav på min förmåga att hålla många bollar i luften samtidigt och även socialt samspel. Detta gör att när jag kommer hem har ett stort behov av att vara ensam för att ladda batterierna.

Funderar över om det skulle funka om en person fanns i min närhet men utan att kommunicera med mig över huvud taget eller om jag behöver ha ett fysiskt avstånd dvs ensam i hemmet. Nu är vi alla olika men det vore intressant med respons på denna fundering.

För mig funkar det så att jag känner mig ensam om jag fysiskt ensam. Är det däremot någon hemma är det inte alls så, även om personen skulle vara helt tyst och inte alls pratade med mig. Jag trivs väldigt bra med personer man kan vara med men inte alltid göra saker med.

Mina föräldrar har verkligen förstått hur jag funkar. Jag brukar vara i mitt rum och de i vardagsrummet. Då känner jag inte mig ensam. Är dom däremot utomlands eller borta i några dagar känner jag mig plötsligt ensam, trots att vi inte "hängde" eller pratade med varandra särskilt mycket när de var här. Väldigt konstig känsla, men det är skönt att veta hur jag fungerar.

Tror inte att någon med aspergers inte har behov av att vara ensam. Och de här som säger att de föredrar att vara ensamma. Förstår inte riktigt det. Själv är jag rätt ensam men om man spelar online spel får man ju kontakt på något sätt, även om det kanske bara är text. Jag hade ett par vänner när jag gick i skolan, det var helt ok. Sutade dock gå hem till dem/ta med dem hem som åren gick. Det är lustigt hur aspergers bara utvecklats för mig och blivit värre och värre. Dock visste jag ju inte ens att jag hade det då. Är en relativt ny diagnos, och jag är 21 nu. Man undrar ju hur i helvete bup missade det för, ja, 6 år sen tror jag. Jävla idioter är dem. Nu sitter man här med noll hopp och liksom "grasping at straws".

När min energi börjar dala, så stormtrivs jag i ensamhet.
Jag stänger av allt, kollar inte facebook, ingen mobil etc, ingen kontakt alls med andra personer, utan spenderar tiden på att se film/serier, skriva, rita, läsa, spela etc..

På samma sätt så trivs jag verkligen med att umgås med andra också när jag varit ensam lite för länge..
Det kan gå väldigt upp och ner från dag till dag, eller timme till timme..
Personer som jag trivs med, och kan vara avslappnad runt kan jag umgås med de flesta dagarna på en vecka, så länge jag har minst 1-2 dagar som jag helt kan stänga in mig själv på..
Folk som jag inte är lika bekväm med dock klarar jag kanske max några timmar åt gången, nån gång i månaden..

Jag har ganska stort behov av att vara ensam. Som tur är så är mina allra närmaste så också min mamma min pojkvän och mina bästa vänner. Så därför kan jag ha relationer. Då flyter det på. Jag vill va ensam en del. men inte hela tiden.

Hur fungerar det att vara på stan i en större stad där man ändå är rätt anonym? Där kan man ju vara ensam även om det är fullt med folk..

Jag känner mig nog som mest ensam när jag är med andra, speciellt som de flesta är så upptagna med sina egna tankar eller yttre saker hela tiden så det finns ändå inte riktigt någon att umgås med. Men jag är egentligen social och trivs riktigt bra när gemenskap fungerar bra med andra människor.

Ensamheten tär på en när man är själv mycket, känns det som. Men under tex meditation känner jag mig inte ensam, då framstår ensamheten mest som ytterligare en känsla som ligger som ett program och körs i bakgrunden.

Jag försöker "göra ingenting" en månad nu med min Aspergerdiagnos. Om det går.

Blev lite överaktiv på AF först som ny. Tänkte nu ha ledigt, även om att läsa lockar.

Är också lite nyfiken på att få kontakter, åtminstone så småningom. Speciellt med andra som också har schizofreni. Vill ha tips, för hur man orkar med!

Och boendet blev 1 februari ett LSS-boende, hoppas det blir bra! Jag har svårt att åka Färdtjänst, vet inte hur jag skall klara sådant utan bil här.

Ensamhet sedan åratal tillbaka utan så många vänners kontakt, fungerar iofs. Sysslolösheten är värre.

/notwoodstock

Tillsammans med en del personer känner jag mig ensam, sådana som gör mig mest osäker och okomfortabel. Ibland får jag för mig att dom delvis njuter av att göra mig osäker, jag hoppas ju att jag bara inbillar mig. Men det är som att de suger all energi ur mig.

Sen finns det människor det är precis tvärtom med som jag trivs med och känner mig levande och mer säker med. Men tyvärr är de allt färre numer och det är som om dom rycks bort från mig, så nu törs jag allt mer sällan fästa mig vid ngn, för det är så sorgligt när jag förlorar dem igen, tyvärr...

Jag har börjat känna mig ensam och vilse nu på senare tid. Jag vet liksom inte vad jag ska ta mig till. Det känns som jag inte direkt har någon att prata med heller.

Jag lider numera rätt ordentligt av ensamheten.
Förr så brydde jag mig inte så mycket, vilket iof kan ha att göre med att jag då hade jobb/rutiner som fick mig att komma i kontakt med andra människor.

Men dom senaste 2-3 åren har det blivit värre och värre. Nu har jag inget jobb och jag går sällan utanför dörren.

Jag har kommit fram till att jag behöver social stimulans ifrån andra människor, men det är svårt att komma igång med det. Först måste jag ju hitta nån att umgås med, och det är inte lätt när man är deprimerad och inte kommer i kontakt med andra människor (sitter ju hemma hela tiden). Jag har över lag tom tappat lust för att sitta vid datorn.

Jag har gjort en del försök att komma i kontakt med andra, men det har i princip alltid runnit ut i sanden då jag uppfattar det som om den andra personer inte är intresserad. (jag har rätt dålig självkänsla) och jag har i princip fobi för att tränga mig på någon som inte vill.

Jag söker mig alltid till ensamheten. Det är så otroligt mentalt jobbigt att vara runt människor. Behöva fokusera på dem, analysera vad de säger och vad de verkligen menar... Ensamheten är skön, lugn och där finns bara jag, och mig själv kan jag förstå.