Berätta om sin diagnos eller inte?
Postat: 2017-05-03 19:06:30
Ja, jeg var vel kanskje litt opphengt til å begynne med, stakkars og/eller flinke meg og det der, som diagnosen går på, men jeg gjennomskuet det relativt raskt.
En träffpunkt för alla - om Asperger syndrom
http://www.aspergerforum.se/
http://www.aspergerforum.se/beratta-om-sin-diagnos-eller-inte-t3538-168.html
River skrev:Ja, skal ikke prate for mye om seg selv, utenom å være mer seg selv enn sin diagnose.Hvem liker vel å være og bli opppfattet som en diagnose, liksom uten eget og satt i klasse med andre.
River skrev:Jeg har berettet for min mor, ellers ingen.Men når jeg ble uføretrygdet/ikke i arbeid?Hva skulle hun tro om meg liksom, og så berettet jeg for henne.Forresten mistenker jeg at hun har sladret til min søster.
River skrev:Har ikke postet noe veldig galt tror jeg, men at jeg kanskje kan bli litt sur på de med diagnose som ikke virker å ha de helt store sosiale utfordringene.
Noe som jeg forsåvidt er i min fulle rett til.
hattifnatt skrev:River skrev:Har ikke postet noe veldig galt tror jeg, men at jeg kanskje kan bli litt sur på de med diagnose som ikke virker å ha de helt store sosiale utfordringene.
Noe som jeg forsåvidt er i min fulle rett til.
Nu förstår jag dig inte riktigt. Menar du att du blir ledsen eftersom du inte tycker att du har någon att berätta att du har asperger för, att det är ett icke-problem för dig? Medan andra funderar över om de ska berätta eller inte? Och vad menar du med att du är ingenting - att du inte "blev" någonting efter diagnosen utan var likadan?
Du får gärna förklara!
Flinta skrev:Risken för "Du är lat, ouppfostrad, skyller på din diagnos och behöver bara träna på det som gör dig trött-respons" kan göra att man väljer att inte berätta. Okunskapen om NPF är fortfarande stor.
Man får fråga sig om man tror det finns ett intresse hos andra att veta mer. Just att "känna på sig" det har vi ju inte sällan svårt för. Att förutse konsekvenser kan också vara svårt.
hattifnatt skrev:River skrev:Har ikke postet noe veldig galt tror jeg, men at jeg kanskje kan bli litt sur på de med diagnose som ikke virker å ha de helt store sosiale utfordringene.
Noe som jeg forsåvidt er i min fulle rett til.
Nu förstår jag dig inte riktigt. Menar du att du blir ledsen eftersom du inte tycker att du har någon att berätta att du har asperger för, att det är ett icke-problem för dig? Medan andra funderar över om de ska berätta eller inte?
hattifnatt skrev:Och vad menar du med att du är ingenting - att du inte "blev" någonting efter diagnosen utan var likadan?
Ni får försöka tänka ur era chefers och kollegors perspektiv. Om man tycker någon är lat och ouppfostrad är det pga personens beteende, om en med och en utan diagnos beter sig likadant är det ingen som tycker att den med diagnos beter sig sämre.cirkusfreak skrev:Flinta skrev:Risken för "Du är lat, ouppfostrad, skyller på din diagnos och behöver bara träna på det som gör dig trött-respons" kan göra att man väljer att inte berätta. Okunskapen om NPF är fortfarande stor.
Man får fråga sig om man tror det finns ett intresse hos andra att veta mer. Just att "känna på sig" det har vi ju inte sällan svårt för. Att förutse konsekvenser kan också vara svårt.
Mycket riktigt. Det var därför jag väntade så pass länge på att berätta för mina chefer, just för att jag inte ville att dom skulle se mig som lat eller att jag enbart skyller mina svårigheter på min diagnos. Nåja i slutändan blir det ju så ändå eftersom att det oftast är funktionshindret man har som gör att det eventuellt kan bli som det blir. Egentligen inte konstigare än att en döv person inte kan höra bättre genom att öva på det hur som helst.
Vildsvin skrev:Ni får försöka tänka ur era chefers och kollegors perspektiv. Om man tycker någon är lat och ouppfostrad är det pga personens beteende, om en med och en utan diagnos beter sig likadant är det ingen som tycker att den med diagnos beter sig sämre.cirkusfreak skrev:Flinta skrev:Risken för "Du är lat, ouppfostrad, skyller på din diagnos och behöver bara träna på det som gör dig trött-respons" kan göra att man väljer att inte berätta. Okunskapen om NPF är fortfarande stor.
Man får fråga sig om man tror det finns ett intresse hos andra att veta mer. Just att "känna på sig" det har vi ju inte sällan svårt för. Att förutse konsekvenser kan också vara svårt.
Mycket riktigt. Det var därför jag väntade så pass länge på att berätta för mina chefer, just för att jag inte ville att dom skulle se mig som lat eller att jag enbart skyller mina svårigheter på min diagnos. Nåja i slutändan blir det ju så ändå eftersom att det oftast är funktionshindret man har som gör att det eventuellt kan bli som det blir. Egentligen inte konstigare än att en döv person inte kan höra bättre genom att öva på det hur som helst.
Det är en helt annan sak om man drar upp sin diagnos varje gång när någon kritiserar en.
Jag tror knappast att man blir betraktad som lat för man har svårt att hantera stök, snarare att man är lite bakom. Vilket på sätt och vis är sant.
HGJ skrev:hattifnatt skrev:River skrev:Har ikke postet noe veldig galt tror jeg, men at jeg kanskje kan bli litt sur på de med diagnose som ikke virker å ha de helt store sosiale utfordringene.
Noe som jeg forsåvidt er i min fulle rett til.
Nu förstår jag dig inte riktigt. Menar du att du blir ledsen eftersom du inte tycker att du har någon att berätta att du har asperger för, att det är ett icke-problem för dig? Medan andra funderar över om de ska berätta eller inte?
River menar nog att det inte känns så kul att märka att man själv tycks ha mycket större problem än andra med samma diagnos.hattifnatt skrev:Och vad menar du med att du är ingenting - att du inte "blev" någonting efter diagnosen utan var likadan?
Att diagnosen inte ger någon större samhörighet eller självkännedom, efter aspergare är så olika varandra. Andra har det lättare med relationer och framstår trots sin diagnos som socialt skickliga.
hattifnatt skrev:Jag fick min diagnos sent - är 56 år och fick den helt nyligen. Det är mycket som inte fungerat i mitt liv och alla i min familj blev faktiskt på nåt sätt glada när de fick veta det - jag fick diagnos Asperger och ADD - eftersom det förklarade mycket som de (och jag!) undrat över. Och en lättnad för mig eftersom jag plötsligt fick förståelse för att jag faktiskt på riktigt inte fattar när det förväntas av mig att jag ska ringa den ena eller den andra. Att jag verkligen menar att jag vill vara ifred när jag säger att jag vill vara ifred och att jag faktiskt behöver isolera mig ibland. Att jag inte kan hålla ordning på vissa saker, jag är varken lat eller korkad. Att jag måste återhämta mig efter sociala situationer, jag får inte energi som alla andra hävdar att de får. Att jag alltid uppfattats som originell - på ett oftast positivt sätt - eftersom det för mig varit ett sätt att hantera att jag inte riktigt vet hur jag ska bete mig i sociala situationer. Om man uppfattas som excentrisk kommer man undan med det mesta ...
hattifnatt skrev:HGJ skrev:hattifnatt skrev:Nu förstår jag dig inte riktigt. Menar du att du blir ledsen eftersom du inte tycker att du har någon att berätta att du har asperger för, att det är ett icke-problem för dig? Medan andra funderar över om de ska berätta eller inte?
River menar nog att det inte känns så kul att märka att man själv tycks ha mycket större problem än andra med samma diagnos.hattifnatt skrev:Och vad menar du med att du är ingenting - att du inte "blev" någonting efter diagnosen utan var likadan?
Att diagnosen inte ger någon större samhörighet eller självkännedom, efter aspergare är så olika varandra. Andra har det lättare med relationer och framstår trots sin diagnos som socialt skickliga.
Tack HGJ! Nu förstår jag bättre.
(Hoppas det blev rätt nu, River.)