Hejsan.
Ett lite längre inlägg nu för jag har funderat lite mer på detta.
Jag tycker inte du ska berätta om du nu inte har diagnos eller genomgår en utredning. Många människor är trångsynta och standardsvaret du kommer få, kommer att vara något i stil med "men du ska inte tro på såna där test på internet".
Sen så tycker jag verkligen att du ska skicka en självremiss till psykiatrin eftersom du har starka misstankar. Har du AS och får en diagnos så kan du få så mycket mer hjälp.
Jag har precis samma svårigheter som du med att öppna mig själv och berätta att jag har AS.
När jag hade kontaktat psykiatrin, och var på väg att bli utredd, så berättade jag om mina misstankar till min bror: som är den enda personen jag har en djupare relation med. Han har alltid varit väldigt öppen mot mig med sina problem så det var inte svårt att berätta för honom. Han i sin tur "skvallrade" till våran morsa (skyller på att han missuppfattade mig), och sen så berättade jag även för min far - och det var mycket svårare. Jag gjorde det över MSN och ja, det är ju rätt patetiskt egentligen men jag orkade helt enkelt inte på något annat sätt.
Sen efter att jag fick min diagnos så har "ungen" (dvs min bror) även berättat för min storasyster. Det gör iof ingeting för jag bryr mig inte om det längre, och tycker bara det är skönt att någon annan gör jobbet åt mig så att säga.
Däremot har jag aldrig berättat för några kompisar - även fast jag verkligen vill det. Jag har flera planer men klarar aldrig av att exekvera dom. Jag har aldrig haft några riktiga vänner egentligen - bara ytliga kompisrelationer. Jag vill verkligen försöka få bättre relationer till de kompisar jag har nu men jag klarar inte av det. Historien slutar alltid på samma vis: potentiella vänner blir less på mig i slutändan eftersom dom uppfattar mig som ointresserad, oempatisk, upptagen, distanserad och för att jag aldrig tar sociala initiativ.
Sen så är jag så jävla dålig på att visa uppskattning mot alla - även familj. Så jag förstår verkligen andras perspektiv.
Främlingar är det däremot mycket lättare att öppna sig för. Jag vet inte varför, men främlingar får mig inte att känna samma negativa känslor som jag får när någon som känner mig ska "ställa mig i centrum" och ösa över mig med frågor, och/eller tycka synd om mig. Jag kan verkligen inte identifiera den känslan som uppstår då men det är ingen trevlig känsla