Jo, det händer att jag gungar, fast det är lite svårt att klämma in sig mellan de förbaskade metallkedjorna och få plats utan att det gör ont.
Men jag har för mig att barns gungande har någon sorts välgörande inverkan på hjärnans/nervcentrats utveckling, har glömt detaljerna alldeles...kan det ha med balanssinnets utveckling att göra? Men det länkade iaf. till en massa andra kognitiva(?) funktioners utveckling på något sätt i sin tur.
Som jag kommer ihåg det gällde det både gungandet och snurrandet.
Det finns ju barn som helt maniskt och i all oändlighet vill snurra och gunga, eller snurras och gungas, till vissa föräldrars förtret.
Och då kan det alltså handla om att de
behöver det för att kunna ta ett steg framåt i utvecklingen...blablabla. Kommer inte ihåg.
Men som vuxen, med ett syndrom som ofta medför just nedsättningar på det kognitiva planet och på en massa andra plan kan det ju finnas ett behov av att utföra de här rörelserna igen, för att komma i balans eller återerövra vissa funktioner som blivit sämre pga. ålder eller långvarig utmattning/depression mm.
Eller för att man utvecklas så fruktansvårt långsamt på vissa plan att kroppen först jättesent i livet fattar vad den behöver för att kompensera för annat som inte fungerar lika bra...
Det kan också hända att jag bara svamlar.
Men jag har tänkt på det här en del, dels i samband med just gungandet men också när det kommer till musik. För det känns onekligen som att vissa melodier, korta sekvenser av behagliga notkombinationer, som jag oftast då maniskt loopar i dagar(ibland veckor) i sträck, gör något med hjärnan. Att det är någon sorts utveckling eller läkningsprocess som sker medan man lyssnar så där intensivt.
Eller omprogrammering...
Någon som känner igen eller är det bara jag?