Oduglig? "nörd"?
Postat: 2007-11-04 2:22:51
"Nördsyndromet", vafan är de för skit snack. Känns ju verkligen bra när dessa NT människor tar sig vatten över huvud och skriver vad skit som helst om oss. Helt seriöst ingen vill vara en "nörd", inte jag i alla fall.
Vad ska man göra? Ta livet av sig? Den tanken har jag personligen tänkt många gånger. Men det har alltid hänt nåt som räddat situationen men sedan efter någon månad är jag tillbaka där igen. Hur är det med er där?
Sedan jag fick min diagnos så har jag börjar undvika intressen, eftersom det är "onormalt". Tvingar mig själv att prata med folk, går hela tiden runt och tänker på hur jag uppfattas, har blivit oerhört fåfäng. Försöker "idiot"förklara andra bara för att må bättre själv. Känner att jag är tvungen att festa varenda helg, supa, slåss och hela skiten. Annars är jag inte "normal". Sitter jag ensam hemma nån enda kväll så får jag otrolig ångest och dåligt samvete.
Dessutom fick jag ingen extra stöd av bup. Jag ansågs inte behöva det. Visst jag har asperger syndrom det betvivlar jag inte. Men jag kan inte se något enda positivt med att jag fick diagnosen. Är det en vanlig reaktion?
Jag läste nån annan artikel där det skrevs att i stort sätt alla är "it-freaks, inte intresserad av motsatt kön och aldrig visar sig ute." Det var nåt danskt företag vars vd påstod att asperger var en "livslång utvecklingstörning".
Man "präglas av stora sociala svårigheter". Visst jag kan tycka det är jobbigt och tänker ofta "kan inte han hålla käften nån gång". Men inte sitter jag då och ägnar mig åt fysiska tics och kollar in i väggen.
Sedan de där med förändringar, menas det att de såkallade nt människorna bemöter alla förändringar med jubel? Knappast. Jag tycker självklart att det kan vara jobbigt med vissa förändringar.
Nu har jag heller inte lust att arbeta med datorer eftersom det är "aspigt". Det är självklart idiotiskt och jag skäms nästan över mina värderingar. Alltså är detta en vanlig reaktion? Något ni själva varit med om?
Vad ska man göra? Ta livet av sig? Den tanken har jag personligen tänkt många gånger. Men det har alltid hänt nåt som räddat situationen men sedan efter någon månad är jag tillbaka där igen. Hur är det med er där?
Sedan jag fick min diagnos så har jag börjar undvika intressen, eftersom det är "onormalt". Tvingar mig själv att prata med folk, går hela tiden runt och tänker på hur jag uppfattas, har blivit oerhört fåfäng. Försöker "idiot"förklara andra bara för att må bättre själv. Känner att jag är tvungen att festa varenda helg, supa, slåss och hela skiten. Annars är jag inte "normal". Sitter jag ensam hemma nån enda kväll så får jag otrolig ångest och dåligt samvete.
Dessutom fick jag ingen extra stöd av bup. Jag ansågs inte behöva det. Visst jag har asperger syndrom det betvivlar jag inte. Men jag kan inte se något enda positivt med att jag fick diagnosen. Är det en vanlig reaktion?
Jag läste nån annan artikel där det skrevs att i stort sätt alla är "it-freaks, inte intresserad av motsatt kön och aldrig visar sig ute." Det var nåt danskt företag vars vd påstod att asperger var en "livslång utvecklingstörning".
Man "präglas av stora sociala svårigheter". Visst jag kan tycka det är jobbigt och tänker ofta "kan inte han hålla käften nån gång". Men inte sitter jag då och ägnar mig åt fysiska tics och kollar in i väggen.
Sedan de där med förändringar, menas det att de såkallade nt människorna bemöter alla förändringar med jubel? Knappast. Jag tycker självklart att det kan vara jobbigt med vissa förändringar.
Nu har jag heller inte lust att arbeta med datorer eftersom det är "aspigt". Det är självklart idiotiskt och jag skäms nästan över mina värderingar. Alltså är detta en vanlig reaktion? Något ni själva varit med om?