Batman skrev:Jag har haft perioder då jag haft mycket känslor ***Borttaget***, men är över och förbi allt det nu och trivs så mycket bättre "känslolös" än hur jag mådde tidigare. Du har rätt, jag är bara 19 år men varit med om väldigt mycket vilket har tagit mig till var jag är idag.
Vad som händer i framtiden kan jag inte svara på, men trivs med hur huvudet fungerar just nu. Har inte varit såhär tillfredställd och nöjd över livet som nu när inte känslorna går upp o ner längre.
Admin: tog bort en del av inlägget på inläggsförfattarens begäran
För det första har ju
kiddie verkligen en poäng, så känslolös är du alltså inte och inte vill jag då vara den som förringar den sköna känslan av att vara till freds som du nu upplever.
Jag kan dock ändå inte låta bli att skriva att efter ditt nya inlägg känner jag än mer för att vilja skaka om dig lite – vänligt, men bestämt.
Jag har själv en massa trauman i bagaget och jag förstår dig verkligen när du beskriver hur skönt det är att liksom inte känna något alls, för jag fungerade på liknande sätt.
Inte tusan ville jag känna det minsta som kanske kunde väcka upp alla de där hemskheterna man gått igenom och egentligen ville jag inte känna något överhuvudtaget, eftersom de flesta känslorna kändes övermäktiga och hindrade mig från att fungera på det sätt som jag ville och ansåg mig vara tvungen att göra.
Visst kan man lägga locket på eller försöka springa ifrån sina känslor, men förr eller senare kommer de ändå i fatt en och man har ju dessutom samlat på sig nya under tidens gång trots att man tror sig ”inte känna alls” – en dag står man alltså där och är tvungen att försöka att ta itu med en sjuhelsikes massa känslor och dessutom i en salig blandning.
Jag borde ha skrivit ”fysiskt och psykiskt illamående” i mitt förra inlägg, för det är ju kroppen som oftast skriker först när man förnekar eller förtränger sina känslor. Jag mådde inte alls bra fysiskt när jag sökte hjälp och jag var dessutom så naiv att jag trodde att jag kunde få hjälp med att täppa till de där känslohålen som börjat läcka så smått – jag ville ju bara ha praktisk hjälp med att förstå och hantera omvärlden. Sedan hände det en jäkla massa på en gång och kroppen tog givetvis ännu mer stryk – har själv t.ex. 20 års matmissbruk – för det är allt annat än lätt att försöka hantera en briserande känslobomb när man inte har erfarenhet eller ens viljan att göra det.
Jag har fortfarande svårt med att hantera och förstå alla mina känslor, men nu känner jag ändå att jag är på rätt väg. Det har varit en jäkla kamp och är det tidvis fortfarande, men idag förstår jag ändå nödvändigheten med att försöka lyssna till och förstå mina känslor så det gör kampen mer meningsfull.
Hade jag vetat då vad jag vet idag så hade jag förhoppningsvis inte hanterat mitt känsloliv så som jag gjorde, för att ta itu med känslor lite pö om pö är helt klart lättare än att hantera en briserande bomb kan jag säga och det är dessutom förbaskat jobbigt att försöka bygga upp något nytt bland rykande ruiner.
Jag har ju några år mer på nacken och det är också därför jag hoppas att jag på något sätt kan så ett, om än så litet, frö hos dig som kan leda till åtminstone eftertanke. Man blir liksom ledsen när man ser att unga tjejer och killar troligen gör samma misstag som man själv en gång gjorde och kanske därmed också kommer att få betala ett högt pris för det. Detta inlägg är alltså inte illa ment eller så, utan bara ett försök till omtanke från denna tants sida.
Vad jag också tänkte på angående det du skriver om känslor som går upp o ner – det är visserligen jäkligt jobbigt, men det hör också ihop med tonåren och de åren är snart ett minne blott även för din del.