Har personer med AS svårare att få ett kärleksförhållande?
Postat: 2013-10-05 19:18:17För mig var det snarare svårt att förbli ensam.
Med det menar jag inte att jag fick ovanligt mycket uppmärksamhet, utan att den uppmärksamhet som jag fick var för mycket för mig personligen.
Jag var nöjd ensam men kunde inte få någon annan att förstå detta vilket var mycket frustrerande.
"Hur vet du att du inte skulle tycka om det om du inte ger det chansen?"
"Du har nog inte träffat rätt kille än, ska vi försöka ändå?"
"Kom igen nu, du måste växa upp och skaffa pojkvän!"
På sätt och vis hade de ju rätt med att jag inte träffat rätt person ännu då jag faktiskt hittade en man som jag nu älskar.
Men det var på mina egna villkor och jag blev aldrig tjatad på. Det för mig är riktig kärlek, när man inte har krav på sig utan är tillsammans för att man trivs tillsammans.
I mitt fall så var det faktumet att min nuvarande sambo var just passiv;
eller snarare att han var den första kille som respekterade att jag inte var ute efter en relation,
som gjorde att jag fick upp ögonen för honom.
Vi var vänner ett bra tag innan något hände, men om han inte hade låtit mig ta den tiden att lära känna honom som människa och inte som någon som var ute efter något från mig, så hade jag nog aldrig blivit kär i honom själv.
Jag håller också med Kattmamma om att alla har något vackert.
För mig är det personligheten som är attraktiv, min man skulle kunna se ut som en möglig svamp och jag skulle ändå älska honom. ( Men jag är såklart glad att han inte är en möglig svamp.... Har aldrig träffat någon sådan heller för den delen, bara ett exempel. )
Bra sagt.
Med det menar jag inte att jag fick ovanligt mycket uppmärksamhet, utan att den uppmärksamhet som jag fick var för mycket för mig personligen.
Jag var nöjd ensam men kunde inte få någon annan att förstå detta vilket var mycket frustrerande.
"Hur vet du att du inte skulle tycka om det om du inte ger det chansen?"
"Du har nog inte träffat rätt kille än, ska vi försöka ändå?"
"Kom igen nu, du måste växa upp och skaffa pojkvän!"
På sätt och vis hade de ju rätt med att jag inte träffat rätt person ännu då jag faktiskt hittade en man som jag nu älskar.
Men det var på mina egna villkor och jag blev aldrig tjatad på. Det för mig är riktig kärlek, när man inte har krav på sig utan är tillsammans för att man trivs tillsammans.
Huggorm skrev:Är man som kille fattig, osnygg och asperger så är det mer eller mindre kört
I mitt fall så var det faktumet att min nuvarande sambo var just passiv;
eller snarare att han var den första kille som respekterade att jag inte var ute efter en relation,
som gjorde att jag fick upp ögonen för honom.
Vi var vänner ett bra tag innan något hände, men om han inte hade låtit mig ta den tiden att lära känna honom som människa och inte som någon som var ute efter något från mig, så hade jag nog aldrig blivit kär i honom själv.
Jag håller också med Kattmamma om att alla har något vackert.
För mig är det personligheten som är attraktiv, min man skulle kunna se ut som en möglig svamp och jag skulle ändå älska honom. ( Men jag är såklart glad att han inte är en möglig svamp.... Har aldrig träffat någon sådan heller för den delen, bara ett exempel. )
antonius skrev:Det var en del killar som var så svartsjuk, en skrek ''hur kan den där magerjäveln, ha tre slynor och jag ingen'', och jag skrek ju tillbaka, ''du kan börja med att inte kalla dom för slynor''
Bra sagt.
Men jag lyckades ändå..
