AspergerForum

Miche skrev:

Natten skrev:Tänkte mer att Kattmamman verkar vara i beroendeställning till sin kille.

När det gäller mitt förhållande så är vi faktiskt i beroendeställning till varandra, vi skulle må väldigt mycket sämre var för sig än vi gör tillsammans. Jag tycker att den formen av beroende trots allt är ganska sund.

Tack Miche för det kändes som folk trodde att jag psykiskt störd!

Varför kan jag inte träffa en människa som ni, som förstår mig. *snyft*

antonius skrev:Varför kan jag inte träffa en människa som ni, som förstår mig. *snyft*

Jag förstår dig när du berättar och du verkar vara en fin person.
Du ska se att du träffar någon du med.

Kattmamma skrev:

antonius skrev:Varför kan jag inte träffa en människa som ni, som förstår mig. *snyft*

Jag förstår dig när du berättar och du verkar vara en fin person.
Du ska se att du träffar någon du med.

Då kommer jag ju bara älska sönder henne med, jag borde låsas in i en mörk fängelsehålla, eller åka till Pluto för att aldrig kunna komma tillbak. Som Major Tom i ''Space Oddity''

Inte om du träffar en kvinna som har längtat efter att bli sönder älskad
Träffar du någon som kullan kommer hon njuta varenda sekund av ditt sällskap

Kattmamma skrev:Inte om du träffar en kvinna som har längtat efter att bli sönder älskad
Träffar du någon som kullan kommer hon njuta varenda sekund av ditt sällskap

Så det finns hopp!! För en hopplös!!!

antonius skrev:

Kattmamma skrev:Inte om du träffar en kvinna som har längtat efter att bli sönder älskad
Träffar du någon som kullan kommer hon njuta varenda sekund av ditt sällskap

Så det finns hopp!! För en hopplös!!!

Det finns inga hopplösa fall!
Kör hårt!
Har jag hittat någon som står ut med mig så kan alla hitta någon.
Någonstans där ute finns någon som väntar på dig det är jag övertygad om.
När du slutar leta men ändå är öppen för nya människor så hux flux står hon bakom hörnet!
Det tror jag absolut !
Om du kan tänka så och inte tappar hoppet!
Du njuter av livet är glad och humoristisk!
Inget är så attraktivt som en optimistisk människa som är glad och en stor portion humor det är omotståndligt och riktigt charmigt! Lycka till!

Jag hade gett upp när min älskade dök upp från ingenstans.

kullan skrev:Jag hade gett upp när min älskade dök upp från ingenstans.

Ja du är ett perfekt exempel på att man aldrig ska ge upp och många känner dig här på forumet.
Och vet din längtan att hitta kärleken!
Helt plötsligt dök prinsen upp och ni är som gjorda för varandra.
Det är helt underbar askunge saga
Tänk på kullan när ni misströstar !
Vilken tur att du inte gav upp !
Kram kattmamma

Ibland kan det dock kännas riktigt jobbigt, när man försöker och försöker och det enda man får är nej,efter nej. Eller så hamnar man i det hemska vänskapsträsket (helvetet som jag gillar att kalla det) som man inte heller kan slita sig ifrån på grund av för starka känslor och ett dött hopp om att de kommer ändra sig (en hopplös dröm).

Detta hjälper ju inte självkänslan & självförtroendet alls och till slut så blir man ju bara en eremit som sitter i sin lägenhet och äter nudlar för sig själv. Tror många med Asperger upplever denna känslan att man ej räcker till och därför sabbar alla potentiella chanser till ett mer intimt förhållande, det är i alla fall så jag uppfattat det.

Jag känner väl igen vänskapsträsket, var där länge och väl innan jag träffade min första partner.

Ursäkta men vad menar ni med 'vänskapsträsket'? Är det ett förhållande som går över till att den ena vill avbryta förhållandet, (sluta ha sex mao) och säger ''men vi kan väl vara vänner'' typ?

(har inte läst hela tråden)

Jag förstår att det för många med AS kan vara svårt men för mig var det snarare tvärt om, sen man började bli ihop på riktigt (dvs inte "får jag chans på dig?" ihop) vid 13 el 14 års ålder har jag sällan varit singel (varav ca 8½ år har jag varit upptagen med min man) på 12-13 år har jag väl varit singel max 1-2 år sammanlagt. faktiskt ville jag vara singel mer mellan men det blev inte så.

Fast nu är jag ju lyckligt gift och vill inte vara singel

Vänskapsträsket är när alla potentiella partners blir vänner (och gärna anförtror sig till en) istället för att bli en partner.

Ingen blir ihop med sin psykolog (jo, jag har i praktiken fungerat som psykolog åt tjejer som jag hellre velat bli ihop med).

Jag misstänker att det oftare är killar som har problem med att få tjejer än tvärtom inom AS-kretsen, tjejerna blir ofta uppvaktade och behöver bara säga bu eller bå, killarna förväntas att uppvakta vilket är skitsvårt när man har någon form av autism.

Miche skrev:Vänskapsträsket är när alla potentiella partners blir vänner (och gärna anförtror sig till en) istället för att bli en partner.

Ingen blir ihop med sin psykolog (jo, jag har i praktiken fungerat som psykolog åt tjejer som jag hellre velat bli ihop med).

Jag misstänker att det oftare är killar som har problem med att få tjejer än tvärtom inom AS-kretsen, tjejerna blir ofta uppvaktade och behöver bara säga bu eller bå, killarna förväntas att uppvakta vilket är skitsvårt när man har någon form av autism.

Jaa det är väl så, när man väl tar mod till sig, får man till svar att dom ska vara hemma och 'tvätta håret' så vet man väl åt vart det lutar, men det var en tid då jag faktiskt trodde att dom skulle göra det. Man är så jäkla aspie, fattar inte att det är en omskrivnig för att dom inte vill veta av en, haha. Bokstavstolkning!

Och det är väl klart, det gör en osäker, man misstolkar blir kanske mer och mer bitter. Och naturligtvis syns det utåt. Undviker man dessutom alkohol så ses man ännu mer med skeptiska ögon, som den där underlige. Tyvärr

Miche skrev:Jag känner väl igen vänskapsträsket, var där länge och väl innan jag träffade min första partner.

Skönt att veta att det finns flera i samma position, ingen rolig position att vara i. Just att man blir en form av psykolog oftast till dessa när de berättar om sina kärleksbekymmer. Då vill de självklart ha tröst vilket man ger, vilket substituerar för vad deras pojkvänner/romantiska kompanjoner ska göra egentligen, och vad får man för det. Jo en klapp på axeln och vetskapen att någon får ligga ikväll men det blir inte en själv.

Ja. Jag har stora problem med både vänrelationer och kärleksrelationer. Har inga vänner alls och har aldrig haft några heller. Har haft få kärleksförhållanden som inte har fungerat. Man börjar ge upp tillslut och funderar på om man egentligen passar bättre att vara ensam. Jobbigt att inse detta...

Sotnosen77 skrev:Ja. Jag har stora problem med både vänrelationer och kärleksrelationer. Har inga vänner alls och har aldrig haft några heller. Har haft få kärleksförhållanden som inte har fungerat. Man börjar ge upp tillslut och funderar på om man egentligen passar bättre att vara ensam. Jobbigt att inse detta...

Känner igen allt du skriver, jag har inte heller några vänner och tjejer ska vi ens prata om. Jag vill men samtidigt så känns det som alla är så normala och jag är udda.
Kanske är det för att jag inte kommer ut så mkt eller så har jag svårt med närhet till andra människor.

Jag har svårt för det i varje fall, jag har aldrig haft något förhållande änsålänge.
Denna bild tycker jag ganska väl illustrerar mina problem med kärleksrelationer:


Tog mig t.ex flera år att inse att en tjej var intresserad av mig en tid i gymnasiet, jag förstod verkligen inte det öht under den tid hon försökte visa intresse för mig.

jag har svårt med att få tjejer men inte kontakt med dom och så. men det gäller kompisar med.

I mitt fall: Ja. Helt jävla omöjligt. Och det är faktiskt det som känns allra tyngst och mest orättvist av alla de saker som jag missar för att jag är som jag är. Jag har ju precis samma behov, samma längtan som alla andra, men jag är inte ens med i tävlingen.

Miche skrev:Jag misstänker att det oftare är killar som har problem med att få tjejer än tvärtom inom AS-kretsen, tjejerna blir ofta uppvaktade och behöver bara säga bu eller bå, killarna förväntas att uppvakta vilket är skitsvårt när man har någon form av autism.

Huvudet på spiken där. Det är som när man söker jobb och alla annonser listar krav på egenskaper som är den exakta motsatsen till allting man är. Och om man inte kan uppvakta (för att man verkligen inte kan) så ligger det nära till hands att vara snäll och lyssnande istället. Det fungerar ibland - på film.

Tjejer har naturligtvis också utmaningar, men inte alls samma. Om jag får lov att generalisera.

JAG OCKSÅ, tycker det är skit med allt vad gäller tjejer kvinnor. Jag vill inget hellre än att få älska, vara älskad, omtyckt, respekterad, accepterad, någon att bli omkramad av när man mår som sämst, någon att även kunna krama om och finnas till för.

Har presenterat mig för en massa tjejer kvinnor genom åren, över 130 TUSEN tjejer kvinnor, givetvis inte under en och samma kväll, utan under 15år, men icke, får alltid höra hur fel, ful, oattraherad, att jag inte har rätt utseende, bla bla bla

Givetvis så mår man inte bättre av att få höra allt detta, än mindre erfara det, för det är likadant i verkliga livet. Den enda tjej kvinna som sagt jag är fin och bra, det är min mamma, okej, min mormor också, men....., ja, vad ska man säga.

Hade en gång i livet en dröm om kärlek, vänner, acceptans, kompisar, fru, familj, bra boende, jobb, barn, intresse, ett liv med andra ord, idag, 18år senare, så inser jag att jag haft helt för höga drömmar helt enkelt. Ensamhet, utan ens i närheten av något av detta, så inser jag att alla inte är unnade allt, vissa inte något alls, men men.... Ännu lever jag, även om jag varit nära att avsluta det många gånger.

Hur det är att vara tjej har jag ingen aning om, men har förstått att om man vill ha bekräftelse och uppmärksamhet som tjej, då är nätet perfekt, en dejtsida, behövs inte ens en bild, så blir männen killarna som galna och ni kan välja och vraka hur ni vill, eller kan ni bara njuta av att bli bekräftade och uppmärksammade

Men visst, jag håller med så som vissa skrivit ovan, det känns för jvligt när man inser att man troligen kommer att få vara ensam resten av livet, visst, man ska aldrig säga aldrig, men vissa saker känner man på sig mer än annat, tyvärr

Men om här mot förmodan finns någon tjej kvinna som är ärlig, omtänksam, tycker om närhet, är mellan 22-45, så hör gärna av dig, kanske kan vi bli två:)

Ha de bäst

Det svåraste för mig är att hitta en kille som delar mitt intresse för träning och har en liknande livsstil. Att ragga på krogen går bort för mig, även om det händer att okända killar kommit fram och visat intresse.

För mig är ju egentligen gymmet det rätta stället att hitta någon på, men det är väldigt många som tränar som senare på kvällen går ut och super bort träningsresultaten... Eftersom träningen är mitt liv/livsstil så måste ju ev. partner också ha intresse för det - annars kommer det aldrig funka.

Sedan får han inte vara allergisk - om jag tvingas välja mellan djur och partner så väljer jag djuren. I alla lägen!

Och nu när jag börjar bli lite äldre är det klart att tankarna på familj och barn kommer. Jag saknar ju liksom en andra hälft för det. Tidigare, när jag vägde 30 kg mer såg jag ju verkligen inte bra ut, men nu vet jag ju att det inte bara hänger på utseendet.

Fighterbabe skrev:Tidigare, när jag vägde 30 kg mer såg jag ju verkligen inte bra ut,

Ärligt talat håller jag inte med dig!

Ge inte upp hoppet ni som letar kärlek, jag var 34 när jag hittade min första kärlek och nyligen hittade jag min andra kärlek och jag är över 50!