Ut ur deppighet; väg, teknik
Postat: 2007-10-23 9:53:27
Depressionsorsaker
Det har konstaterats nu i ett par trådar att depression hos folk med AS ofta beror direkt på interaktionsproblem. För flera har depressionerna mattats av när man får diagnos d.v.s. papper på att man faktiskt hanterar interaktionen med andra så bra man för tillfället kan, att man inte har någon skuld i sammanhanget. Här kan vi flika in en diskussion om den fria viljan och skuld men vi håller os till en naiv angreppsvinkel idag och hoppas att vi förstår varandra ändå. Det kan hända att min egen version av fenomenet är sällsynt, i så fall får folk gärna diskutera mer vanliga versioner istället men så här ligger det till för mig:
Jag vaknade upp idag och var utan oro för kritik mot hur jag lever mitt liv. Det har hänt förut och må det bli ett normaltillstånd men de senaste 20 åren sådär har det varit sällsynt. Det är barnsligt att oroa sig för andras åsikter om hur man lever sitt liv så det ingår i dagens välbefinnande att den vuxne jonsch slipper hindras av sin barnslige och klängige lillebror idag. Han brukar få mig att ge ett så klumpigt intryck att folk tror att jag är han och inte ger mig sådana utmaningar som skulle tvinga honom att smyga tillbaka in i de hjärnvindlingar där han gör nytta. Att jag är orolig för folks kritik ger folk intrycket att de har antingen rätt att ge mig sådan kritik eller att jag är okapabel att klara annat än de enklaste eller nördigaste uppgifter. Låg status, bitterhet och depression blir min lott i båda fallen. Två avsikter finns med det här inlägget.
Kanske har jag just fått någon att känna igen sig, kanske rentav hjälpt någon att uttrycka dess egna insikter.
Hemligheten med mitt välbefinnande idag förtjänar att letas fram. Jag tar en paus nu och utnyttjar välbefinnandet till att förbättra välbefinnandets villkor. Någon annan får gärna analysera saken så länge.
/ J
Det har konstaterats nu i ett par trådar att depression hos folk med AS ofta beror direkt på interaktionsproblem. För flera har depressionerna mattats av när man får diagnos d.v.s. papper på att man faktiskt hanterar interaktionen med andra så bra man för tillfället kan, att man inte har någon skuld i sammanhanget. Här kan vi flika in en diskussion om den fria viljan och skuld men vi håller os till en naiv angreppsvinkel idag och hoppas att vi förstår varandra ändå. Det kan hända att min egen version av fenomenet är sällsynt, i så fall får folk gärna diskutera mer vanliga versioner istället men så här ligger det till för mig:
Jag vaknade upp idag och var utan oro för kritik mot hur jag lever mitt liv. Det har hänt förut och må det bli ett normaltillstånd men de senaste 20 åren sådär har det varit sällsynt. Det är barnsligt att oroa sig för andras åsikter om hur man lever sitt liv så det ingår i dagens välbefinnande att den vuxne jonsch slipper hindras av sin barnslige och klängige lillebror idag. Han brukar få mig att ge ett så klumpigt intryck att folk tror att jag är han och inte ger mig sådana utmaningar som skulle tvinga honom att smyga tillbaka in i de hjärnvindlingar där han gör nytta. Att jag är orolig för folks kritik ger folk intrycket att de har antingen rätt att ge mig sådan kritik eller att jag är okapabel att klara annat än de enklaste eller nördigaste uppgifter. Låg status, bitterhet och depression blir min lott i båda fallen. Två avsikter finns med det här inlägget.
Kanske har jag just fått någon att känna igen sig, kanske rentav hjälpt någon att uttrycka dess egna insikter.
Hemligheten med mitt välbefinnande idag förtjänar att letas fram. Jag tar en paus nu och utnyttjar välbefinnandet till att förbättra välbefinnandets villkor. Någon annan får gärna analysera saken så länge.
/ J