AspergerForum

Jag har hört att en del med AS eller annan mild form av Autism kan vara så känsliga för intryck, att det inte är ovanligt att de vrids om så de får för sig en hel del orealistiska saker.

Har det hänt er? När jag var yngre och gick någonstans, var det inte ovanligt att det kändes som om någon följde efter eller iakttog mig.

Autismsmurfen skrev:Har det hänt er?

Ibland minns jag ljud så att jag kan svagt förnimma ljudet av sirener trots att det inte finns något utryckningsfordon i närheten. Det beror ju troligtvis på något annat högfrekvent men mer konstant bakgrundsljud så som av ventilationsanläggningen som man genom att tolka perceptionen olika kan få att vandra uppåt och nedåt i de övre frekvensbanden för att låta som sirener. Det är ju lite likt det koncept som du beskriver om att förvrida intryck till orealistiska saker.

Fram tills jag var 15-16 var jag också helt övertygad om att någon förföljde eller övervakade mig. Nästan som en mild psykos.

Sen har jag haft en "riktig" psykos men det var väl inte riktigt det du frågade efter.

Som barn såg jag ofta spökvarelser i mitt rum. De pratade med mig och petade på mig. Har haft psykos också som vuxen. Jag är ofta paranoid och får för mig sjuka saker som att min hund hatar mig och sånt.

Har haft för mig en hel del saker dock tror också att detta har med och göra min uppväxt också, och då är det om skolan och allt som hände där, tror att det är det som är huvudsaken.

Hursomhelst, och denna grej stör mig inte alls och är inte presis det du frågade efter. Men, har alltid haft en väldigt bra fantasi ända sedan jag var lite plus visualiseringsförmåga. Jag kunde få för mig att jag inte var ensam utan hade typ skyddsänglar som vänner som vakade över mig, dock detta är mer en fantasi grej än att få för sig saker etc.

En annan grej, och detta är ganska jobbigt men jag vet iallafall huvudsaken till det plus att jag jobbar vidare på det, jag är väldigt känslig för intryck och sånt, och får jag minsta lilla negativ intryck eller nåt sånt från andra så kan jag få för mig att jag gjort bort mig, att folk inte gillar mig, att jag bara förstör för andra och att jag bara är irriterande och allt för andra. Ock detta leder också till skuldkänsöor plus att jag blir så förbannad på mig själv och typ piskar mig själv, trots att det lila t ex ansiktsuttrycket kanske inte ens var menat nåt negativt alls. Och ibland kan jag t.o.m oroa mig och känna det som att några eller någon glor på mig med en hånfull blick, skrattar och snackar skit om mig bakom ryggen, även om det t ex var ett par vanliga vuxna som bara är ute och hänger med varann och bara pratar etc med varandra.


Sen har jag också annan grej som är ganska jobbig, det är att jag har svårt och tro på verkligheten och allt då saker och ting går riktigt bra, typ för bra för att vara sant. Så som vänner, är personligen uppväxt och van med "vänner" som säger en sak men faktiskt menar nått annat, dubbla budskap kort sagt, plus att de "vänner" typ knivhugger mig då de får chansen bakom min rygg och sen överger mig. Detta gör att jag ofta har svårt att tro på att jag fått en äkta vän, hur mycket gemensamt och roligt och allt jag än må ha med den personen, det känns helt enkelt för bra för att vara sant, plus att jag har en stor oro inombords och får för mig att han/hon förr eller senare kommer att såra och sen överge mig då jag minst anar det...

Den sista grejen är min största oro och mitt största problem, plus att detta är det som framkallar mycket ångest på mig... Denna är också så knäpp och känns så svår i och med att det inte finns någon grund eller ens något realistigt i detta. Men, jag kan på största allvar verkligen få för mig att det ska hända min familj någonsting, vilken dag som helst, särsilt när jag minst anar det, eftersom allt kan hända där ute. Dock det finns en liten grund, en grund till att jag ibland verkligen tror att jag har en förbannelse efter mig, eftersom jag misst så många jag älskar, en efter en i mitt liv. Vem ska det bli härnäst? Vad ska hända härnäst? Vem står på tur att ryckas ifrån mig härnäst?...
Min familj är mig mycket dyrbar och skulle det hända de nånting så är det ute med mig. T ex mina föräldrar, t ex på en vanlig dag när dom jobbar, jag kan ibland få en sån där orealistisk tanke och oroa mig stort för att nåt ska hända dom nåt bara sådär... Jag är typ: Tänk om det eller det där händer vilket får den eller det där hemska mardröms konsekvenserna?...
Även om det där med vanliga arbetsdagar inte är så illa nu, men kommer det en ändring som t ex en liten helgsresa nånstans så kan jag verkligen få för mig det orealistiska och oroa mig starkt för att det ska hända b.l.a mina föräldrar nånting när de t ex åker bort sådär.
Är lite svårt att förklara bara sådär men jag tror ni förstår ändå.

Bryter något en väldigt stark trend så feltolkar jag ofta. Minns att som barn/ungdom kände jag mig lite hängig och låg till sängs en stund. Då kom min mor in med bredda kex som jag skulle äta.

En normal uppfattning är ju att det var ju snällt av henne att tänka att jag kanske behövde lite mat som jag inte orkade fixa själv, vilket troligen faktiskt var den riktiga orsaken.

Men i vår familj så funkade det inte så. Man skulle klara sig själv så långt det gick, pjosk var inte direkt tillåtet. Och hade någon fixat snacks till mig hade det definitivt varit någon annan familjemedlem än hon, det var bara så strukturen var. Hon hade säkert inte brett en macka åt mig de senaste 8 åren.

Jag hade ingen anledning att tro att min mor ville skada mig, men det enda logiska var att hon skulle förgifta mig. Jag satt i mild fasa och funderade på om jag skulle äta de sabla kexen eller inte. Till slut så åt jag kexen i ren panik och väntade men inget hände.

Ja, jag har varit med om några sådana där väldigt starka upplevelser. En gång på en gata i Gamla stan i Stockholm, en gång i en loppisbutik här i staden, och en gång då jag bodde i Linköping. Läskiga upplevelser...

Jadå. Massor som som barn/yngre särskilt. Alltid varit överkänslig för t ex skräckfilmer och bara av att råka se en snutt av en sådan eller t o m bara ett VHS-fodral på "Onda dockan" förstörde min uppväxt massor. Minns att jag som femåring såg fodralet på dockan med en kniv i högsta hugg som då låg i min höjd i en hyrvideobutik. Bilden etsade sig fast och jag utvecklade enormt stark rädsla för dockor fram till sena tonåren. Att ha en i samma rum har aldrig känts optimalt. Låter idiotiskt säkert - men tänk om den börjar leva och sedan är ute efter mig?
En annan sak jag haft periodvis också är att folk är ute efter mig. Att de vill mig illa (oftast då har jag - som aspies är kända för - feltolkat folks avsikt ofta och mycket).

Sedan har vi historian om Hitler, all film man fick se på högstadiet och sedan inte kunde sova normalt på veckor, eftersom de olika hemska/äckliga filmsnuttarna kunde spelas upp i mitt huvud om och om igen och skrämma livet ur mig.

Jag har förstått på senare år att jag har en tendens att leva mig in för mycket i filmer och sådant.

Finns säkert en rätt
"sund "gräns för orealistiska
saker man kan få för sig.

Jag brukar höra fotsteg efter mig fastän det inte är någon där...
Det började nog för några år sen med att jag gick över ett torg och kände att nån på andra sidan torget ville ha min uppmärksamhet men jag såg ingen där... Efterhand började jag höra fotsteg som kom närmare o en gång verkade det som om nån gick på mig så då hoppade jag åt sidan.

Känns även som om nån är med mig, kanske en skyddsängel.

Tror nog man kan ha en väldigt bra – för bra? – inlevelseförmåga utan att det för den skull är galet, det kan kännas så. Sedan har jag sett många bloggposter på sistone om att AST-folk faktiskt kan vara annorlunda bra på att läsa kroppsspråk eller tonfall, att ha för frekvent/otajmad empati (inkänning) eller sympati (medkänsla) och sådär. Själv är jag skitkass på att komma ihåg att prata mitt eget kroppsspråk, men förvånansvärt van vid att läsa andras...

Sen har vi det "gamla vanliga" med spektrum/paraply-grejen, jag tror nog att man har lite av varje. Ta en matsked tvångsmässigt magiskt tänkande - fast tre gånger! tre gånger! tre gånger!, lägg till kryddmått av tourette de la tada, kasta in en halv hyperaktivitet … glömde att ta med delar frånvarandeskap, och baka i autismungnen? Kanske inte så konstigt om man upplever att man är "utsatt för sig själv" och att de runt en reagerar, men ingen fattar varför. Kanske minst man själv.

Zima33 skrev:Jag brukar höra fotsteg efter mig fastän det inte är någon där...
Det började nog för några år sen med att jag gick över ett torg och kände att nån på andra sidan torget ville ha min uppmärksamhet men jag såg ingen där... Efterhand började jag höra fotsteg som kom närmare o en gång verkade det som om nån gick på mig så då hoppade jag åt sidan.

Känns även som om nån är med mig, kanske en skyddsängel.

Sjukaste sak jag sett var en katts rörelse genom rummet. Det slår nog allt konstigt jag upplevt. De "spöken" jag har sett har varit skugglika men här såg jag absolut ingenting, jag såg bara det tomma rummet men såg ändå rörelsen av en katt som gick förbi. Hur man kan se en rörelse helt utan materia är konstigt ens för att vara ett hjärnspöke.

kiddie skrev:Hur man kan se en rörelse helt utan materia är konstigt ens för att vara ett hjärnspöke.

Eftersom uppkomsten av intrycket redan befinner sig på insidan av dina sensoriska filter så behövs inga reella sinnesintryck för att åstadkomma förnimmelsen av en närvaro eller ett skeende. Man vet att någonting pågår utan att ha luktat, känt, hört, smakat eller sett det.

hur vet man egentligen om man har fått för sig något konstigt som är fel eller om det är samhället som har fött för sig att man har fel?!

Gripandekylig skrev:Ibland minns jag ljud så att jag kan svagt förnimma ljudet av sirener trots att det inte finns något utryckningsfordon i närheten. Det beror ju troligtvis på något annat högfrekvent men mer konstant bakgrundsljud så som av ventilationsanläggningen som man genom att tolka perceptionen olika kan få att vandra uppåt och nedåt i de övre frekvensbanden för att låta som sirener. Det är ju lite likt det koncept som du beskriver om att förvrida intryck till orealistiska saker.

det där med sirener har jag också tänkt på.

sugrövmanövern skrev:Som barn såg jag ofta spökvarelser i mitt rum. De pratade med mig och petade på mig. Har haft psykos också som vuxen. Jag är ofta paranoid och får för mig sjuka saker som att min hund hatar mig och sånt.

hur vet du att spökvarelserna inte är riktiga. folk säger ju att det finns sådana. olika religioner har sin syn på det hela.

Ska tillägga min extrema poltergeistskräck. Tror aldrig jag ens råkat ut för någon i verkligheten, men börjar ja tänka på det när jag ska sova så kan jag skrämma upp mig ganska bra. Tänker om jag tänker för mycket på ett föremål kanske anden uppfattar det och kastar föremålet på mig. Då skulle jag svimma av skräck.

En väldigt otrevlig blandning av skräck för det övernaturliga och tvångstankar....

Slår mig också att en hel del säkert är saker som typ öronvax, eller när man ser de där "blubbarna" i ögonen, saker som är bara "skrufs" i betydelse, men som ändå blinkar till! För mig funkar det att "bara nicka tyst".

Den där känslan av att någon förföljer en i tonåren kan ha att göra med att hörselsinnet utvecklas då. Barn hör inte var ett ljud kommer ifrån, så det är inte så konstigt om man blir förvirrad av att plötsligt kunna lokalisera var ett ljud kommer ifrån, som steg någon tar bakom en .

Är det sant??? Jag har så länge jag minns kunnat lokalisera ljud, och kan det fortfarande med en extrem säkerhet som ingen annan verkar ha. Folk tappar saker och hör inte var saken hamnade. Det tycker jag är konstigt.

Känner inte igen det här alls.
De enda gånger jag får för mig "orealistiska saker" är när jag inte är nykter.
Att känna sig förföljd har inget med autism och göra och du borde kanske prata med en psykiatriker om detta istället för med oss? Jag menar, man ska inte ta så himla lätt på vanföreställningar då de kan vara tidiga tecken på psykos eller andra allvarliga tillstånd.

Deadly_Nightshade skrev:Känner inte igen det här alls.
De enda gånger jag får för mig "orealistiska saker" är när jag inte är nykter.
Att känna sig förföljd har inget med autism och göra och du borde kanske prata med en psykiatriker om detta istället för med oss? Jag menar, man ska inte ta så himla lätt på vanföreställningar då de kan vara tidiga tecken på psykos eller andra allvarliga tillstånd.

+1

Om man är på väg in i en utmattningsdepression av långvarig stress som riskerar bli kronisk och även ge kroppsliga symptom, kan man även drabbas av akut förvirringstillstånd. Been there done that got the scars to prove it Om det handlar om äldre personer kallas förvirring ibland för konfusion.

Kopplingen till trådens topic är att konfusion kan påminna om paranoia, fobi, mani och psykos och kan ibland ge och förvärras av sjukdomar som exv urinvägsinfektion. OBS har inte läst hela tråden så pratar allmänt, inte om TS nödvändigtvis.

Det som jag upplevt är mest att jag fattat saker fel, dragit fel slutsatser för att logiken fått styra över förnuftet (vad man "ska" veta som människa) och för att jag är lite känslig för vissa typer av intryck. Har alltid varit på det viset och har aldrig hamnat i en psykos.

Men antar att det inte är uteslutet att vissa har både aspergers och vissa psykotiska drag, aspergers är ju ingen vaccination mot andra problem.

Just att misstolka ljud tror jag är rätt vanligt för folk med udda perception dock.

Jag har väldigt lätt för att ta upp intryck vilket som inte var så latjo när man var manisk förut. Sen under psykosen så upplevde man ju en hel del overkliga saker med förstås

Jag har aldrig haft någonting liknande en psykos, inga konstiga syner eller någonting sådant. Men ofta får jag för mig att:

-Om någon skrattar så skrattar de åt mig
-Andra människor är ju så bra på att läsa känslor och ansiktsuttryck, så de vet nog vad jag tänker på eller känner - trots mitt pokerfejs
-Vänner egentligen tycker illa om mig
- Diverse förföljelse och sammansvärjningsteorier som vi inte behöver gå närmare in på här.

Jag har fått hallucinationer en gång i hela mitt liv. Då var det dörren som hoppade upp och ner. Mycket underligt. Det hände när jag tog en homeopatisk medicin, och skulle tydligen vara ett tecken på att det var fel botemedel. De som säger att homeopati inte har effekt har fel. Händer något gör det definitivt, men inte alltid det man själv ville.

Jag har trott (och tror kanske fortfarande i nån mån) att jag kan få saker att hända genom att tänka på det på olika sätt.