Vanliga fester med folk man knappt känner- STOR urk.
Familjesammankomster går väl an. Bara jag slipper anordna och arrangera det hela själv. Jag fixar inte det, nu vet jag ju varför
Tur att man har man som är normalstörd och kan styra upp det hela!!
Jag har tvingat mig in i sociala situationer hela tiden innan diagnos. Vissa mådde jag skit i, andra gick det lite bättre i.
I de sällskap där jag kunde säga att jag mår/har mått dåligt kunde jag också """slappna av""" mera i.
Har ju aldrig fattat vad det är jag har, hade aldrig fattat att det är något
problem med mig!
Hade ju märkt förstås att jag blev irriterad på människor som bara pratar (då skulle jag behöva sitta där och se så intresserad ut när jag i själva verket knappt står ut). Människor som är väldigt fäktiga, pratiga och "spretiga", alltså otydliga kan jag också tycka är jobbigt. Bakgrundssurr står jag inte ut med.
Aldrig kopplat det till att jag inte skulle förstå
utan har lärt mig livets spelregler under tidens gång. Varit oerhört viktigt för mig att göra rätt nästan jämt. Därför ser jag nu med facit i hand att tack vare intensiv träning så klarar jag av det sociala, men till ett högt pris. Jag kan bli och blir ofta alldeles dränerad emellanåt
Nu får jag tårar i ögonen, livet har varit jä*ligt svårt emellanåt.