kiddie skrev:Att jag är socialt avvikande är helt klart. Men kanske att mina ADD-drag litegranna maskerar AS. För jag upplever att även om det sociala inte är helt normalt så funkar det på ngt mystiskt vis.
Undrar ibland om jag är så usel socialt. Boendestödet när de kommer frågar hur det är. Jag kan säga OK, eller om det är ngt typ att jag är supertrött kan jag säga det. Sedan frågar jag "hur är det själv?" och de hajar till. Fast nu har de vant sig. Jag tycker det är ganska självklart att man frågar tillbaka, det är ju inte doktorn man är hos.
Sedan har de dresserat alla brukare till total egocentri. De frågar bara om dem. Har brukaren ett intresse eller ett projekt så frågas det i oändlighet om detta. Jag försöker hela tiden styra samtalet ifrån mig och mitt projekt men de kommer tillbaka hela tiden. Tror inte brukarna på mitt BS hade varit så egocentriska om de inte drillats i att bara tala om sig själva. "Jag, jag, jag, jag, jag." Suck.
Jag vägrar numera att tala för mycket om mig själv. Det börjar gå bättre att lära om dem, de har börjat tala om andra saker om jag hittar något de oxo kan relatera till. Då kan de bli helt normala och tala om det en stund.
Jag vet inte om de är instruerade att bara tala om oss och våra intressen och projekt. Eller varför de uppför sig så skumt. En del av de äldre verkar ha egna problem dock, en har extrema impulsproblem och är shoppingberoende. De yngre verkar oerhört naiva inför världen. T ex valde jag mellan en vanlig kakao och en fairtrade och sa att det var jobbigt för jag har inte mycket pengar MEN det är ju så mycket slaveri och t o m barnslaveri i kakaoindustrin. Helt paff min från henne. "Äääääär det?"
Nu vet jag inte med boendestöd men allmänt, om man jobbar med att stötta andra människor t.ex. som personlig assistent förväntas man inte prata för mycket om sig själv. Om man har egna problem ska man knipa käft om dem. Det har hänt att personliga assistenter gått på om sina egna problem så brukaren känt sig rent invaderad. Det är inte meningen.
Sen är det ju inte säkert att man som personal vill berätta så mycket om sig själv, heller. Det är inte privatumgänge där man går när man känner för. Ytligare är enklare.
Boendestöd låter som en ganska svår roll. Nu har jag aldrig haft nåt sånt och inte träffat någon som jobbat som boendestöd heller, så ni får rätta mig om jag har fel. Men det låter som att man helst ska kunna pendla mellan att vara typ kompis och lite halvt kurator, eller kanske snarare lägga sig var som helst på skalan mellan de två, det personligt allmänt mänskliga och professionellt utifrån-perspektiv. Var den optimala balansen ligger är förmodligen helt olika mellan olika brukare.
Men ja, personal råkar ibland träna personer som de på olika sätt ska hjälpa till total egocentri. Alltså ibland är man ju i behov av det. Om man är i total kris, då behöver man få prata mest bara om sig själv och sitt. Men när det inte är så ... ja. Det är en av fördelarna med gruppboenden för exv. hjärnskadade. Att de tvingas umgås med andra än de som finns där för deras behov.
kiddie skrev:Iallafall har jag inte haft vädertanten på ett tag. Hon talar till 90 % om vädret. Nästan hela jädra tiden.
Och de ska vara socialt begåvade???
He he. En gång i tonåren var jag hastigt inlagd på psykklinik, nåt slags ungdomsavdelning eftersom jag var under 18. Måltiderna var pest. Personalen pratade oavbrutet om hur god maten var. Varje måltid. Det var normal storköksmat, jag är inte kräsen och tyckte väl den var okej, men fattade verkligen inte varför de höll på så. Kanske någon av dem inte klarade tystnad, och därför slog hål på dem med någon kommentar om hur god såsen var.