AspergerForum

hej, undrar om ni är ovanligt dramatiska?

ok

Det beror på vem du frågar, men jag har alltid fått höra att jag överdramatiserar och jag håller med. Jag håller med så mycket att mina händer blöder.

När en Aspergare blir "upprörd" så SKA man alltid spela in det. Vilka dramer man kan fånga på bild.

Japp sen är det youtube som gäller tycker jag, för att se vad "the general public" tycker om dramatiken.


Svar: Ja

I mitt fall stämmer det bra, kan bli riktigt dramatisk ibland om jag blir stressad. Detta är dock något jag ogillar hos mej själv och aktivt jobbar med att tona ner.

-Nej.

Tycker nog att att andra är mer dramatiska med plötsliga känsloutbrott, nyckfullhet med mera.

Jag är mer lugn filbunke.

Vad innebär egentligen att bli dramatisk?

Är det att man hamnar i bråk med andra när det inte blir som man själv vill?

Att man tappar fattningen när man blir arg?

För mej handlar det om att jag tappar fattningen i pressade eller väldigt oförutsägbara situationer eftersom jag inte vet hur jag ska göra eller vad som ska hända.

Är väldigt lugn av mig, blir väldigt sällan arg men de få gånger jag har blivit arg blir jag ARG! Därför strävar jag efter att INTE bli arg, går undan hellre.

Nej, tvärtom... Kavlugn och saklig. Skulle snarare säga underdramatisk

hangwithmeifyourforreal skrev:hej, undrar om ni är ovanligt dramatiska?

Jag blir mycket dramatisk när jag blir arg på saker som jag tycker är orättvisa. Det brukar skrikas, hotas och uttalas mycket fula ord.

Ulfur skrev:

hangwithmeifyourforreal skrev:hej, undrar om ni är ovanligt dramatiska?

Jag blir mycket dramatisk när jag blir arg på saker som jag tycker är orättvisa. Det brukar skrikas, hotas och uttalas mycket fula ord.

Det är exakt den stilen jag gillar. Hahaha Här håller vi inte igen!

treeman skrev:

Ulfur skrev:

hangwithmeifyourforreal skrev:hej, undrar om ni är ovanligt dramatiska?

Jag blir mycket dramatisk när jag blir arg på saker som jag tycker är orättvisa. Det brukar skrikas, hotas och uttalas mycket fula ord.

Det är exakt den stilen jag gillar. Hahaha Här håller vi inte igen!

Kul att du gillar det!

Hålla igen, nej för *svärord* sådant kan man inte hålla på med!

Jag har aldrig ens höjt rösten, avskyr andras gräl och deltar aldrig i dom.

Nu skall jag generalisera lite, men kan det inte vara så att man som aspergare uppfattas som dramatisk av NT-folk fast man kanske inte alltid är det?

Just för att man som aspergare har en tendens till att framföra sina åsikter på ett rakt och oförvanskat sätt, samt är bra på att hävda sin rätt (enligt många NT-s in absurdum). Och för att man som aspergare i regel är väldigt principfast med mycket starka åsikter.

Sedan, så kanske inte aspergares uttryckssätt förefaller som dramatiska (kanske inte så mycket utav gråt, tandagnisslan et.c.) med tanke på aspergares tendens till stel ansiktsmimik och hämmat kroppsspråk.

Bara några tankar.

Dramatik är väl att ställa till med en scen (så fort en inte får som en vill i det här fallet). Tänker på "hota,självskadande, vifta med armar, skapa intriger osv.." Då är vad anra tycker det som spelar roll. En scen är värdelös utan publik. Jo, det finns garanterat såna aspergare men generellt skulle jag vilja påstå att det är som med "vanligt" folk. Möjligen kan en del aspergare fått sin diagnos mycket p.ga sin envishet också.

Jag tror att aspergares kommunikationssvårigheter kan leda till att man upplevs som antingen över- eller underdramatisk i förhållande till situationen. Vi har inte alltid lätt att hitta "rätt" nivå i en given situation.

Sen ingår ju även bristande helhetsuppfattning i aspergerproblematiken, och det kan göra att man hela tiden utsätts för situationer som för en själv är väldigt stressande och jobbiga (eftersom man inte kan förutse eller överblicka dem) även om de för en NT inte verkar speciellt dramatiska. Då kan man som aspergare uppfattas som överdramatisk eftersom man själv uppfattar situationen som mera laddad än vad andra gör.

Själv är jag nog inte så värst dramatisk tror jag. Det enda jag kan komma på i den vägen är nog att jag är ganska orädd och om jag tycker att någonting är fel så säger jag det. Fast inte på något "dramatiskt sätt", d.v.s. jag är knappast den som höjer rösten eller argumenterar utifrån ett känsloperspektiv, för det mesta.

Vi är väl olika precis som folk är mest. Jag är oerhört dramatisk. Har ett hetsigt humör och kan ställa till stora scener och dra stora växlar på allting. Jag hörs och syns.

Det är inget jag är stolt över.

Jag är dock inte dramatisk i den bemärkelsen att jag vill ha mkt fokus på mig. Nope. Kräver inget utrymme i sociala sammanhang egentligen.

Nej, jag är snarare lågaffektiv.

Det finns säkert de som skulle kalla mig "dramatisk" genom att jag medvetet alltid lever nära mina kännslor, med allt vad det innebär. Men samtidigt har jag en relativt "sorglös" syn på tillvaron, strävar alltid efter att se möjligheter istället för hinder. Enklast så, tycker jag.

Jag tror inte vi är mer dramatiska än andra men mycket mer rakt på sak vilket folk många gånger tycker är obehagligt. Jamen varför gå som katten kring het gröt när man kan göra pinan kort. Vi säger många gånger vad vi tycker och tänker och det är väl det som gör att vi inte kanske "passar så bra" in i sociala sammanhang.

Gafsan skrev:Jag tror att aspergares kommunikationssvårigheter kan leda till att man upplevs som antingen över- eller underdramatisk i förhållande till situationen. Vi har inte alltid lätt att hitta "rätt" nivå i en given situation.

Sen ingår ju även bristande helhetsuppfattning i aspergerproblematiken, och det kan göra att man hela tiden utsätts för situationer som för en själv är väldigt stressande och jobbiga (eftersom man inte kan förutse eller överblicka dem) även om de för en NT inte verkar speciellt dramatiska. Då kan man som aspergare uppfattas som överdramatisk eftersom man själv uppfattar situationen som mera laddad än vad andra gör.

Själv är jag nog inte så värst dramatisk tror jag. Det enda jag kan komma på i den vägen är nog att jag är ganska orädd och om jag tycker att någonting är fel så säger jag det. Fast inte på något "dramatiskt sätt", d.v.s. jag är knappast den som höjer rösten eller argumenterar utifrån ett känsloperspektiv, för det mesta.

Det var detta jag ville få fram med min flummiga utläggning ovan, bra skrivet där Gafsan!

Precis det som Gafsan uttrycker med svårighet att hitta rätt reaktions/känslonivå är det som är mitt stora problem. Det är det som gör att jag uppfattas som dramatisk av vissa.