Hur jag överlever i samhället - min personliga berättelse
Postat: 2013-01-13 3:12:50
Jag har länge velat öppna upp och skriva av mig, nu verkar det som att jag äntligen hittat ett lämpligt ställe att göra det på. Jag tänkte berätta kort om min bakgrund, och framför allt vilka knep jag har varit tvungen att ta till för att klara mig i samhället.
Jag är inte diagnostiserad men har med största sannolikhet något som kallas högfunktionell autism. Jag hittade följande stycke på autism.se, där jag markerat med fet stil de rader som jag känner mig träffad i:
Redan som barn hade jag märkliga relationer med andra, dock inte på ett sätt som väckte uppmärksamhet hos min omgivning. Jag var generellt sett mindre intresserad av att umgås med andra i min ålder. Jag hade svårt att förstå andra barns lekar eller passa in i deras gäng. Jag förstod sällan när de drev med mig och när jag försökte skämta till det så uppfattades det jag sa som något annat än det jag menade.
Istället ägnade jag mig åt saker som att skruva isär elektroniska apparater eller vara ute i skogen och beskåda naturfenomen. Minns väl när jag som barn med jämna klättrade upp på ett hustak mitt i natten med en kikare för att studera månen och stjärnhimlen, och föra anteckningar kring det observerade. När jag väl umgicks föredrog jag vuxet sällskap. Jag upplevde att det var lättare och tyckte oftast att det var intressant att lyssna på vad de hade att säga. Jag har alltid haft ett gott minne och klarade mig ganska bra i skolan bara genom att lyssna på läraren och rabbla upp deras ord på proven.
Under tonåren hade jag ett fåtal vänner men mestadels försökte jag att undvika mina klasskamrater då jag helt enkelt inte fungerade särskilt väl med dem. Jag upplevde dem som svårbegripliga och ibland hotfulla. På fritiden fortsatte jag utöva olika aktiviteter som jag kunde göra på egen hand.
På gymnasiet valde jag en teknisk inriktning och hamnade i en en klass med många "datanördar". Initialt störde jag mig på dem men utvecklade snabbt ett intresse för datorer och lärde mig blixtsnabbt, från att bara kunna surfa till att sätta upp servertjänster och konfigurera nätverk. För första gången på många år hittade jag jämnåriga människor som jag med lätthet kunde umgås med - nämligen att snacka om datorer! Inga obegripliga sociala spel, bara rak kommunikation om konkreta saker som jag begrep mig på.
Denna utveckling ledde till att jag direkt efter gymnasiet sökte mig till en datoringenjörsutbildning på en högskola. "Detta verkar vara det enda jag är bra på, min framtid är att sitta bakom en skärm" - löd mitt resonemang.
Under utbildningens gång kom jag i kontakt med nya människor och nya situationer. Ibland hade jag skitkul, ibland drabbades jag av en omotiverat hög rädsla & ångest. Jag hittade för första gången en festform som passade mig, nämligen gå på rave-fester.
Snart började ett mönster uppenbara sig. När jag la samman pusselbitarna till en helget höll jag på bryta ihop. Jag hade utvecklat en social fobi och ett effektivt flyktbeteende från social interaktion - gömma mig bakom datorskärmen. Innerst inne har jag alltid velat vara framgångsrik socialt - ha många vänner, ha roligt med andra, och inte minst umgås med tjejer och skaffa flickvän.
Jag stod inte ut en enda dag till att leva som jag gjorde och inledde det tunga och mödosamma arbetet med att utvecklas och förändra mig, att uppnå det jag så länge velat men varit tvungen att begrava långt ner i hjärtat. Denna resa inledde jag för drygt 8 år sedan, en resa som jag gör än i dag, och förmodligen kommer att göra resten av livet.
Så vad exakt har jag gjort, och hur har det gått?
För att bli kvitt med den värsta sociala ångesten gick jag till en läkarmottagning och fick medicin utskrivet, som hade en önskad effekt, nämligen att ge mig lugnet att börja jobba med mig själv.
Rötterna till svårigheterna låg i min begränsade sociala förmåga. Jag förstod inte vad som hände runt omkring mig, hur kommunikation på en icke-intelektuell nivå fungerar, eller vad jag ska prata om med andra människor. Jag har alltid varit duktig på att suga upp information, och det var där jag började. Jag skaffade bok efter bok som behandlade social kompetens i dess olika former och sammanhang. Jag läste på nätet, kollade på seminarier, skrev flitigt på diverse forum, prövade göra det ena efter det andra. Jag bodde till och med i Indien i ett tag för att studera yoga, meditation och andlighet.
Förutom teknik har jag alltid varit intresserad av affärer och tog en sälj & affärsutbildning på en högskola, med målet att börja jobba mer med människor och på så sätt utveckla min sociala kompetens ytterligare. Det hela har lett till att jag har framgångsrikt jobbat med tjänsteförsäljning, rekrytering, IT-konsult mm och har idag eget företag.
Men i grund och botten är jag den samma. Jag har egentligen bara byggt upp ett gigantiskt bibliotek av information som jag ständigt använder mig av för att klara mig i diverse sociala situationer. Till exempel kan jag varenda fråga som kan tänkas komma på en anställningsintervju och har således ett professionellt svar på allt. Jag vet precis vad jag behöver säga och vad rekryteraren vill höra, även om jag inte alltid själv förstår vad jag säger. Jag har bara lärt mig att i situation A ska man göra så, i situation B ska man säga si osv.
Med det vill jag avsluta med att konstatera att när det kommer till karriär och fungera i samhället i stort har jag lyckats rätt bra med. Men i andra områden har jag ännu inte lyckats särskilt väl i, och i dagsläget vet jag inte om jag någonsin kommer att klara det.
Nämligen när det kommer till relationer (speciellt intima sådana) med det motsatta könet, dejting etc, samt "vanliga" sociala tillställningar där folk pratar mycket utan att säga något konkret. Det spelar ingen roll vad jag gör, det klickar bara inte. När jag kommer utanför det konkreta och in i det abstrakta och känslomässiga kollapsar fysikens lagar. Någon som känner igen sig?
Stort tack för att du orkade läsa!!
Har du nån fråga, vill ge feedback eller bara snacka så är du välkommen att skriva!
Jag är inte diagnostiserad men har med största sannolikhet något som kallas högfunktionell autism. Jag hittade följande stycke på autism.se, där jag markerat med fet stil de rader som jag känner mig träffad i:
Kommunikationsavvikelserna vid autism hänger huvudsakligen samman med att förstå meningen med kommunikation och social interaktion och inte med rena språkproblem. Personer med autism verkar ha svårt att se meningen med att kommunicera med andra och här är bristen på ömsesidighet huvudproblemet. En stor minoritet (40%) av alla personer som har autism har inget språk alls och hälften utvecklar aldrig något användbart språk. De som utvecklar ett talat språk har vanligen problem med språkförståelse och uttrycksförmåga. En del förstår inte vad som sägs, andra kan ha en mycket bokstavlig och konkret förståelse av språket och av tillvaron i stort. Vissa personer med autism kan imitera hela fraser eller meningar, men kan sakna förmågan att använda dem.
Redan som barn hade jag märkliga relationer med andra, dock inte på ett sätt som väckte uppmärksamhet hos min omgivning. Jag var generellt sett mindre intresserad av att umgås med andra i min ålder. Jag hade svårt att förstå andra barns lekar eller passa in i deras gäng. Jag förstod sällan när de drev med mig och när jag försökte skämta till det så uppfattades det jag sa som något annat än det jag menade.
Istället ägnade jag mig åt saker som att skruva isär elektroniska apparater eller vara ute i skogen och beskåda naturfenomen. Minns väl när jag som barn med jämna klättrade upp på ett hustak mitt i natten med en kikare för att studera månen och stjärnhimlen, och föra anteckningar kring det observerade. När jag väl umgicks föredrog jag vuxet sällskap. Jag upplevde att det var lättare och tyckte oftast att det var intressant att lyssna på vad de hade att säga. Jag har alltid haft ett gott minne och klarade mig ganska bra i skolan bara genom att lyssna på läraren och rabbla upp deras ord på proven.
Under tonåren hade jag ett fåtal vänner men mestadels försökte jag att undvika mina klasskamrater då jag helt enkelt inte fungerade särskilt väl med dem. Jag upplevde dem som svårbegripliga och ibland hotfulla. På fritiden fortsatte jag utöva olika aktiviteter som jag kunde göra på egen hand.
På gymnasiet valde jag en teknisk inriktning och hamnade i en en klass med många "datanördar". Initialt störde jag mig på dem men utvecklade snabbt ett intresse för datorer och lärde mig blixtsnabbt, från att bara kunna surfa till att sätta upp servertjänster och konfigurera nätverk. För första gången på många år hittade jag jämnåriga människor som jag med lätthet kunde umgås med - nämligen att snacka om datorer! Inga obegripliga sociala spel, bara rak kommunikation om konkreta saker som jag begrep mig på.
Denna utveckling ledde till att jag direkt efter gymnasiet sökte mig till en datoringenjörsutbildning på en högskola. "Detta verkar vara det enda jag är bra på, min framtid är att sitta bakom en skärm" - löd mitt resonemang.
Under utbildningens gång kom jag i kontakt med nya människor och nya situationer. Ibland hade jag skitkul, ibland drabbades jag av en omotiverat hög rädsla & ångest. Jag hittade för första gången en festform som passade mig, nämligen gå på rave-fester.
Snart började ett mönster uppenbara sig. När jag la samman pusselbitarna till en helget höll jag på bryta ihop. Jag hade utvecklat en social fobi och ett effektivt flyktbeteende från social interaktion - gömma mig bakom datorskärmen. Innerst inne har jag alltid velat vara framgångsrik socialt - ha många vänner, ha roligt med andra, och inte minst umgås med tjejer och skaffa flickvän.
Jag stod inte ut en enda dag till att leva som jag gjorde och inledde det tunga och mödosamma arbetet med att utvecklas och förändra mig, att uppnå det jag så länge velat men varit tvungen att begrava långt ner i hjärtat. Denna resa inledde jag för drygt 8 år sedan, en resa som jag gör än i dag, och förmodligen kommer att göra resten av livet.
Så vad exakt har jag gjort, och hur har det gått?
För att bli kvitt med den värsta sociala ångesten gick jag till en läkarmottagning och fick medicin utskrivet, som hade en önskad effekt, nämligen att ge mig lugnet att börja jobba med mig själv.
Rötterna till svårigheterna låg i min begränsade sociala förmåga. Jag förstod inte vad som hände runt omkring mig, hur kommunikation på en icke-intelektuell nivå fungerar, eller vad jag ska prata om med andra människor. Jag har alltid varit duktig på att suga upp information, och det var där jag började. Jag skaffade bok efter bok som behandlade social kompetens i dess olika former och sammanhang. Jag läste på nätet, kollade på seminarier, skrev flitigt på diverse forum, prövade göra det ena efter det andra. Jag bodde till och med i Indien i ett tag för att studera yoga, meditation och andlighet.
Förutom teknik har jag alltid varit intresserad av affärer och tog en sälj & affärsutbildning på en högskola, med målet att börja jobba mer med människor och på så sätt utveckla min sociala kompetens ytterligare. Det hela har lett till att jag har framgångsrikt jobbat med tjänsteförsäljning, rekrytering, IT-konsult mm och har idag eget företag.
Men i grund och botten är jag den samma. Jag har egentligen bara byggt upp ett gigantiskt bibliotek av information som jag ständigt använder mig av för att klara mig i diverse sociala situationer. Till exempel kan jag varenda fråga som kan tänkas komma på en anställningsintervju och har således ett professionellt svar på allt. Jag vet precis vad jag behöver säga och vad rekryteraren vill höra, även om jag inte alltid själv förstår vad jag säger. Jag har bara lärt mig att i situation A ska man göra så, i situation B ska man säga si osv.
Med det vill jag avsluta med att konstatera att när det kommer till karriär och fungera i samhället i stort har jag lyckats rätt bra med. Men i andra områden har jag ännu inte lyckats särskilt väl i, och i dagsläget vet jag inte om jag någonsin kommer att klara det.
Nämligen när det kommer till relationer (speciellt intima sådana) med det motsatta könet, dejting etc, samt "vanliga" sociala tillställningar där folk pratar mycket utan att säga något konkret. Det spelar ingen roll vad jag gör, det klickar bara inte. När jag kommer utanför det konkreta och in i det abstrakta och känslomässiga kollapsar fysikens lagar. Någon som känner igen sig?
Stort tack för att du orkade läsa!!
Har du nån fråga, vill ge feedback eller bara snacka så är du välkommen att skriva!