Jobbigt att vara NT, snarare än AS?
Postat: 2013-01-08 23:47:23
Jag har ju rätt nyligen fått min diagnos och börjat relatera den till mig själv - alltså se mig själv i ett nytt ljus och se andra i ett nytt ljus (som NT i motsats till mig).
En sak som slår mig är att många NT tycker att livet är tungt och det ges uttryck för på olika sätt. De kan beskriva hur tungt det var med små barn, hur jobbigt det är med tung arbetsbelastning på jobbet, hur de mår dåligt av relationer och icke-relationer osv.
Jag inser då att jag inte beklagar mig speciellt ofta och heller inte tycker att livet är speciellt tung. Jag har ju aldrig förstått att enkla göromål som andra klarar av är jättesvåra för mig, att andra inte tappar bort ett viktigt föremål varje kvart, att de inte måste sova i ett dyng efter social samvaro, att deras hjärna automatiserar saker som jag måste tänka aktivt på, att de aldrig behöver lägga energi på att aktivt tänka på att hälsa och inte vara uppenbart oartig, mm
Jag har bara förutsatt att så är livet - det är tungt - människor ha i alla tider slitit för brödfödan och så gör även jag. Att mycket går fel och att man blir trött hör till.
Så nu tänker jag ibland att om jag vetat att NT inte hade så svårt med tämligen enkla saker hade jag nog tyckt att livet var tyngre.
Samtidigt så är det nog till min fördel i detta sammanhang att jag har svårt att både relatera till egna och andras känslor. Jag känner inte så mkt hela tiden, jag försöker vara praktiskt. Måste ju ändå göra livet lite enklare.
Är jag helt ensam om att uppleva det så här?
En sak som slår mig är att många NT tycker att livet är tungt och det ges uttryck för på olika sätt. De kan beskriva hur tungt det var med små barn, hur jobbigt det är med tung arbetsbelastning på jobbet, hur de mår dåligt av relationer och icke-relationer osv.
Jag inser då att jag inte beklagar mig speciellt ofta och heller inte tycker att livet är speciellt tung. Jag har ju aldrig förstått att enkla göromål som andra klarar av är jättesvåra för mig, att andra inte tappar bort ett viktigt föremål varje kvart, att de inte måste sova i ett dyng efter social samvaro, att deras hjärna automatiserar saker som jag måste tänka aktivt på, att de aldrig behöver lägga energi på att aktivt tänka på att hälsa och inte vara uppenbart oartig, mm
Jag har bara förutsatt att så är livet - det är tungt - människor ha i alla tider slitit för brödfödan och så gör även jag. Att mycket går fel och att man blir trött hör till.
Så nu tänker jag ibland att om jag vetat att NT inte hade så svårt med tämligen enkla saker hade jag nog tyckt att livet var tyngre.
Samtidigt så är det nog till min fördel i detta sammanhang att jag har svårt att både relatera till egna och andras känslor. Jag känner inte så mkt hela tiden, jag försöker vara praktiskt. Måste ju ändå göra livet lite enklare.
Är jag helt ensam om att uppleva det så här?