Neutrino skrev:Tog han det väl? Om jag får fråga. Jag känner nästan att min pojkvän tycker lite som mina föräldrar i den här situationen; att eftersom inget är officiellt bevisat än så finns det inget att prata om (han är dock lite mer förstående än mina föräldrar). Det är jobbigt.
Jag tror också jag har ganska god självinsikt. Jag har analyserat mig själv väldigt mycket (vilket har både för - och nackdelar).
Nu har jag ännu inte blivit utredd men mycket av hur jag fungerar och är har jag nu på senare tid jämfört med och funnit många likheter med både Asperger och ADD.Tog en depression för mig att att puzzla ihop detta samt att förklara för honom. Först reagerade han med. Neeej inte kan du ha det osv, ( alla verkar se sheldon eller en lillebror till Rainman framför sig när de hör Aspergers syndrom, alternativt en seriemördare.) Jag förklarade en del saker för honom och pekade på vissa uppenbara saker med mig själv, samt öppnade upp. Jag berättar nu för han hur jag tänker och upplever situationer när det blir problematiskt.
Bland annat så byggs det en ny E:4 här. Jag får overklighetskänslor och ångest varje gång jag åker förbi bygget, men det har med tiden blivit bättre. En väldigt konstig och onormal reaktion som jag tidigare skulle försökt tigit ihjäl. Eller ja bara sönderkritiserat och tjatat på om, nu förklarade jag mina känslor, tankar och hur pass djupt min aversion mot förändringar går. Att jag ofta maniskt tjatar om och är negativ mot små förändringar visste han ju.
Tror att han förstår. Bland annat så ger han mig nu ibland respons, tex som när jag tar upp det att jag på helger tycker det är jättejobbigt att hälsa på folk och umgås. Detta har blivit betydligt mer märkbart nu när jag går i skola och ibland dagligen är bland folk. Han som den sociala person han är vill ju hitta på saker och träffa folk med barnen och med mig.
Han sa det nu för några dagar sedan som respons på mitt "JAG VILL VARA HEMMA!" följt av en ursäkt och förklaring att han faktisk har märkt hur detta numer sociala/skol liv påverkar mig och oss.
Jag vet inte jag analyserar mycket och kanske överanalyserar ibland men jag vet att jag missar mycket som verkar komma spontant för många andra. Men jag tror att han lät lite ledsen, säkert för sin egen del. Det är nog inte lätt. Men nu är vi lite äldre än dig och har barn.
Samt så har jag alltid kämpat mig blå för att framstå som så normal, å andra sidan så har jag alltid varit öppen om min sociala ångest men eftersom att jag ändå oftast klarar av sociala situationer galant pga träning så är det svårt att förstå för andra.
Neutrino skrev:Ja, jag studerar och jag kommer definitivt behöva studera under lovet. Ganska mycket faktiskt.
Var går gränsen mellan att tänka på sig själv och tänka på sig själv för mycket?
Se där! Studier kräver egentid!
Din sista mening finns det inget absolut svar på. Det handlar om att kompromissa men inte för mycket. Var situation kräver sitt eget övervägande tror att många med denna problematik tänker för mycket och bygger på onödig ångest. Jag vet att det är så för min del men ändå är det svårt att inte göra det. Tänka, analysera, vilja göra rätt...
Admin: lade in citatrutor i inlägget.