Sida 1 av 2

Mina föräldrar tror mig inte. Hjälp?

InläggPostat: 2012-08-14 18:06:52
av Neutrino
Jag har lite problem med mina föräldrar. De tror inte riktigt att det är något "fel" på mig. Jag vet inte om jag har AS eller om jag har någon slags ångeststörning eller båda. Allt jag vet är att jag har goda skäl till att misstänka samtliga saker. För ett litet tag sedan berättade jag för min mor (skriftligt eftersom jag inte tycker om att prata om det) hur jag kommer ihåg min barndom, hur jag kände mig då och vad mina problem var. Min mammas enda respons var "jag känner inte igen det där." Det var hennes enda respons trots att hon själv sagt att jag alltid varit en person som aldrig pratat med folk om personliga saker samt aldrig visat känslor utåt. Varför skulle jag ljuga om minnen från min barndom? Det skulle inte gynna mig. Jag vet inte, men detta gör lite ont faktiskt (inte fysiskt). Sist jag försökte förklara hela situationen och hur svårt jag har det så slutade det med att jag hade ett väldigt stort meltdown (slog saker, sparkade saker, kastade saker, slog mig själv, grät, hyperventilerade, gungade fram och tillbaka osv) eftersom det kändes som om de inte förstod mig. Jag vet att de älskar mig och att de bryr sig om mig men det är som om de helt enkelt har bestämt sig för att inte tro mig om detta.

Jag känner mig besviken och nedstämd just nu. Samt orolig. Tänk om de som kommer utreda mig tror mina föräldrar mer än mig? Jag har en känsla av att mina föräldrar inte kommer tro mig förrän jag har en officiell diagnos (oavsett vilken diagnos jag får). Och så undrar de varför jag är så introvert och varför jag inte vill prata om saker.

Har någon annan gått igenom något liknande? Vad ska jag göra? Vad gjorde ni? Jag vet inte hur jag ska få dem att förstå allvaret i situationen.

Re: Mina föräldrar tror mig inte. Hjälp?

InläggPostat: 2012-08-14 18:23:45
av Kimmelie
Neutrino skrev:Jag känner mig besviken och nedstämd just nu. Samt orolig. Tänk om de som kommer utreda mig tror mina föräldrar mer än mig?

Det här är ett allvarligt fel i diagnosvillkoren, att nån måste bekräfta att man hade samma problem som barn. Det finns många föräldrar som inte vill höra talas om att det är nåt "fel" på deras barn. Jag fick visserligen diagnos även utan inblandning av nån som kunde bekräfta hurdan jag var som barn. Jag hade inte haft kontakt med mina föräldrar på 5,5 år när jag gjorde utredningen, och det var tack och lov ingen som tvingade mig att involvera dem.

Neutrino skrev:Har någon annan gått igenom något liknande? Vad ska jag göra? Vad gjorde ni? Jag vet inte hur jag ska få dem att förstå allvaret i situationen.

Det är inte garanterat att du kan få dem att förstå... Hur gammal är du? Klarar du dig utan deras stöd?

Jag bad till sist mina föräldrar dra åt helvete... Det är smärtsamt att inse att föräldrarna inte stöttar en, helt enkelt inte vill det som är bäst för en, för att det krockar med deras egna egoistiska önskningar...

Re: Mina föräldrar tror mig inte. Hjälp?

InläggPostat: 2012-08-14 19:16:34
av Neutrino
Kimmelie skrev:Det här är ett allvarligt fel i diagnosvillkoren, att nån måste bekräfta att man hade samma problem som barn. Det finns många föräldrar som inte vill höra talas om att det är nåt "fel" på deras barn. Jag fick visserligen diagnos även utan inblandning av nån som kunde bekräfta hurdan jag var som barn. Jag hade inte haft kontakt med mina föräldrar på 5,5 år när jag gjorde utredningen, och det var tack och lov ingen som tvingade mig att involvera dem.


Om man har kontakt med föräldrarna, vill de alltid prata med dem då?

Kimmelie skrev:Det är inte garanterat att du kan få dem att förstå... Hur gammal är du? Klarar du dig utan deras stöd?

Jag bad till sist mina föräldrar dra åt helvete... Det är smärtsamt att inse att föräldrarna inte stöttar en, helt enkelt inte vill det som är bäst för en, för att det krockar med deras egna egoistiska önskningar...


Jag är snart 22. Om jag klarar mig utan deras stöd? Beror på vad för stöd du menar?

Re: Mina föräldrar tror mig inte. Hjälp?

InläggPostat: 2012-08-14 19:28:02
av Wine
Jag tycker det borde vara ett krav vid en NPF utredning att man pratar med någon utomstående för att få en bättre bild av hur situationen såg ut under barndomen. Tror det blir svårt att kunna ställa en tillförlitlig diagnos annars och jag tror inte att det hänger bara på vad exempelvis föräldrar säger vid en utredning, en utredning består ju av en massa tester, frågeformulär att fylla i samt intervjuer, läkarundersökning, provtagningar m.m. Anamnesen är också mycket viktig, samt att det eventuellt finns dokumentation från vården, journaler sedan tidigare då man har haft kontakt med psykiatrin.

Re: Mina föräldrar tror mig inte. Hjälp?

InläggPostat: 2012-08-14 20:15:51
av tahlia
Neutrino skrev: Min mammas enda respons var "jag känner inte igen det där." Det var hennes enda respons trots att hon själv sagt att jag alltid varit en person som aldrig pratat med folk om personliga saker samt aldrig visat känslor utåt. Varför skulle jag ljuga om minnen från min barndom?


Det din mamma lite bekvämt glömmer är att du beskriver dina upplevelser och minnen från din barndom, ur ditt perspektiv. Det är inte alls konstigt om hon inte känner igen det, hon har ju upplevet din uppväxt och barndom ur sitt perspektiv.
Det där återkommer ofta mellan barn och föräldrar, när barnen blir äldre och man av någon anledning börjar diskutera uppväxttiden. Inte sällan har föräldrarna en helt annan bild av det än barnen och tvärt om.
Din mamma borde läsa allt igen med ovanstående i minnet.

Re: Mina föräldrar tror mig inte. Hjälp?

InläggPostat: 2012-08-14 20:25:38
av Kimmelie
Wine skrev:Jag tycker det borde vara ett krav vid en NPF utredning att man pratar med någon utomstående för att få en bättre bild av hur situationen såg ut under barndomen.

Tyvärr så är det i princip krav på det, det tillhör undantagen att få diagnos utan inblandning av anhöriga. Och det är naivt att tro att alla föräldrar, mfl som haft kontakt med barnet, verkligen vill dess bästa. Ja, sånt förekommer i verkligheten, att vissa föräldrar förnekar barns svårigheter, enbart för sin egen prestiege, eller vad det nu handlar om... Förmodligen är de inte medvetna om det själva, men det gör inte skadan mindre.

Neutrino skrev:Om man har kontakt med föräldrarna, vill de alltid prata med dem då?

Tror det... Försök förklara för dem om problemet med att dina föräldrar inte vill tro att du kan ha AS.

Neutrino skrev:Jag är snart 22. Om jag klarar mig utan deras stöd? Beror på vad för stöd du menar?

Vilket som; praktiskt, känslomässigt... Det verkar ju inte som att du har deras stöd, i alla fall inte för det här. Om du har flyttat hemifrån är du fri att leva ditt eget liv, och välja själv vilken kontakt du vill ha med dina föräldrar. Det är svårare om du fortfarande bor hemma...

Jag är säkert onödigt pessimistisk, men det beror på mina egna erfarenheter. Mina föräldrar - särskilt morsan - aktivt motarbetade mina försök att få hjälp när jag var yngre. Första behandlingshemmet jag var på när jag var 17 år var jag till sist tvungen att avbryta i förväg - för att mina "fantastiska föräldrar som bryr sig så mycket om mig" lyckats intala hela personalstyrkan att jag inte mådde dåligt på riktigt, jag var bara lite tonårstrotsig... När jag var 21 lyckades jag få komma till ett annat behandlingshem, där de tack och lov inte hade familjeterapi. Morsan försökte övertala mig att flytta därifrån, för "de kommer ändå inte att kunna hjälpa dig. Jag ska försöka hjälpa dig istället." Då klippte jag kontakten, för att inte låta henne förstöra för mig igen.

Re: Mina föräldrar tror mig inte. Hjälp?

InläggPostat: 2012-08-14 20:41:41
av Wine
Kimmelie skrev:Tyvärr så är det i princip krav på det, det tillhör undantagen att få diagnos utan inblandning av anhöriga. Och det är naivt att tro att alla föräldrar, mfl som haft kontakt med barnet, verkligen vill dess bästa. Ja, sånt förekommer i verkligheten, att vissa föräldrar förnekar barns svårigheter, enbart för sin egen prestiege, eller vad det nu handlar om... Förmodligen är de inte medvetna om det själva, men det gör inte skadan mindre.


Jag vet inte hur pass vanligt det är att man inte intervjuar någon anhörig eller utomstående överhuvudtaget vid en utredning men jag vet att det förekommer. Det kan säkert vara ett problem för vissa med föräldrar som kanske inte vill deras barns bästa eller tror att de gör det som är bäst för barnet om de förnekar eller inte vill se problemen, men det kan ju finnas andra anhöriga eller någon annan som observerat personen under barndomen som skulle kunna ställa upp vid en utredning istället så fall?

Dessutom tror jag att föräldrar till de som är vuxna nu och som utreds kanske inte ens alltid känner till NPF diagnoser och symtom eftersom de själva är uppväxta på den tiden då NPF diagnoser inte "fanns" och då kanske det kan vara svårt att se att det skulle ha varit något annat än exempelvis vanlig blyghet som var problemet men jag tror ändå att utredarna är ganska medvetna om det samt det som tahlia beskrev i sitt inlägg tidigare.

Re: Mina föräldrar tror mig inte. Hjälp?

InläggPostat: 2012-08-14 20:55:08
av Kimmelie
Wine skrev:men det kan ju finnas andra anhöriga eller någon annan som observerat personen under barndomen som skulle kunna ställa upp vid en utredning istället så fall?

Det är inte alla som har sån lyx...

Re: Mina föräldrar tror mig inte. Hjälp?

InläggPostat: 2012-08-14 21:16:10
av segdeg
Kimmelie skrev:
Wine skrev:men det kan ju finnas andra anhöriga eller någon annan som observerat personen under barndomen som skulle kunna ställa upp vid en utredning istället så fall?

Det är inte alla som har sån lyx...


+1

och sätter mig därmed på händerna mot Wines samtliga inlägg beträffande diagnoser kriterier etc men Wine jag förstår att du är mycket påläst osv men du verkar ha ringa kunskaper och väldigt lite förståelse för hur det kan se ut i brist på resurser ... för så väl individ kommun landsting eller tom forskning etc *suck*

Re: Mina föräldrar tror mig inte. Hjälp?

InläggPostat: 2012-08-14 21:37:44
av Syrenlila
Mina föräldrar var likadana. Min pappa sa iofs inte så mycket men mamma sa det flera gånger, att hon inte trodde att jag hade nån diagnos. Jag vet inte i detalj vad som sas när de träffade min psykolog, men enligt mamma "hade hon (psykologen) redan bestämt sig". Jag vet att psykologen frågade hur jag var som bebis och när de berättade att jag sov hela nätter utan att äta redan från start samt sov i eget rum och trivdes med det så räckte det för utredaren. Sen vet jag att det frågades om jag var ett udda barn, höll mig för mig själv osv, men det svarade mina föräldrar NEJ på.

Re: Mina föräldrar tror mig inte. Hjälp?

InläggPostat: 2012-08-14 22:14:23
av Neutrino
Kimmelie skrev:Vilket som; praktiskt, känslomässigt... Det verkar ju inte som att du har deras stöd, i alla fall inte för det här. Om du har flyttat hemifrån är du fri att leva ditt eget liv, och välja själv vilken kontakt du vill ha med dina föräldrar. Det är svårare om du fortfarande bor hemma...


Jag skulle inte klara av att bryta med dem, men jag ska flytta hemifrån nästa vecka.

Syrenlila skrev:Mina föräldrar var likadana. Min pappa sa iofs inte så mycket men mamma sa det flera gånger, att hon inte trodde att jag hade nån diagnos. Jag vet inte i detalj vad som sas när de träffade min psykolog, men enligt mamma "hade hon (psykologen) redan bestämt sig". Jag vet att psykologen frågade hur jag var som bebis och när de berättade att jag sov hela nätter utan att äta redan från start samt sov i eget rum och trivdes med det så räckte det för utredaren. Sen vet jag att det frågades om jag var ett udda barn, höll mig för mig själv osv, men det svarade mina föräldrar NEJ på.


Hur gick det då? För övrigt så kommer mina föräldrar bo 6 timmar bort efter det att jag flyttar nästa vecka. Kan psykologerna köra telefonintervju eller vill de då prata med någon annan istället för mina föräldrar?

Re: Mina föräldrar tror mig inte. Hjälp?

InläggPostat: 2012-08-14 22:28:45
av Miche
Neutrino skrev:Kan psykologerna köra telefonintervju

De gjorde telefonintervju när jag utreddes, jag tror knappast en intervju öga mot öga gör någon större skillnad.

Re: Mina föräldrar tror mig inte. Hjälp?

InläggPostat: 2012-08-14 22:48:17
av Juddy
Man intervjuade en av mina föräldrar genom ett frågeformulär. Vi bor inte på samma ort och det var inte praktiskt att ordna tid om en intervju. Jag var mycket skeptisk till att blanda in anhöriga i alltihop men vande mig vid tanken. Pratade med psykologen om att min familj har väldigt olika synpunkter på vad som har hänt och inte hänt. För dom var intervjun ett verktyg i utredningen som skulle vägas samman till en helhet. Det stod och föll inte med att förälder/anhörig svarade nej på en fråga.

Tyvärr flödar tillräckligt med fördomar runt också i neuropsykiatriska utredningsteam att en del får höra att man är för social, har för kvalificerad utbildning och yrke för att komma ifråga för en diagnos. Hade jag bott i ett annat landsting och träffat ett annat team så hade utgången av utredningen kunnat bli en annan. Nu handlar inte intervju om delade inre upplevelser. Vi talade om några få av frågorna (tre) för att föräldern ville försäkra sig om att vi mindes på ungefär samma sätt och det gjorde vi. Det handlade om fin- och grovmotorik, vänner och en hel del annat.

Re: Mina föräldrar tror mig inte. Hjälp?

InläggPostat: 2012-08-15 19:28:01
av Neutrino
Jag frågade precis min mamma varför hon inte tror på det jag berättat från min barndom. Hon sa att hon upplever det som att jag överdriver och att det jag tror är fakta (från min barndom) bara är känslor. Att mina minnen är inkorrekta och att det jag berättat från min barndom bara är hur jag upplevde saker men inte hur de faktiskt var. Hon sa till exempel att jag hade vänner och att jag alltid haft vänner men att jag upplevt det på något konstigt sätt och nu tror att jag hade problem med vänner. Hon sa att "det låter som att du har ett känslomässigt problem/problem med dina känslor istället för ett riktigt problem."

Några tankar om det uttalandet? Tänk om hon har rätt? Tänk om jag inbillar mig saker och ting? Är inte problem med känslor ett "riktigt" problem? Jag blir så arg.

Re: Mina föräldrar tror mig inte. Hjälp?

InläggPostat: 2012-08-15 19:40:28
av Juddy
Vad är ett "riktigt" problem enligt henne?

Re: Mina föräldrar tror mig inte. Hjälp?

InläggPostat: 2012-08-15 19:42:33
av Neutrino
Juddy skrev:Vad är ett "riktigt" problem enligt henne?


Det undrar jag också.

Re: Mina föräldrar tror mig inte. Hjälp?

InläggPostat: 2012-08-15 20:05:42
av Choklad
Neutrino skrev:Några tankar om det uttalandet? Tänk om hon har rätt? Tänk om jag inbillar mig saker och ting? Är inte problem med känslor ett "riktigt" problem? Jag blir så arg.
Hur du upplever saker är centralt när det gäller att lista ut hur du fungerar, att se dina upplevelser som betydelselösa är inte rätt alls.
Problem med känslor är naturligtvis ett riktigt problem.

Jag tror inte du inbillar dig, jag tror det är vanligt att föräldrar gör så för att dem inte vill kännas vid att deras barn skulle vara lite annorlunda. Om de inte vill se det så är det rätt lätt för dem att använda minnet selektivt och sålla bort det som kanske inte är fullt normalt och samtidigt förstärka minnena som passar in i deras norm.

Många äldre växte trots allt upp med att det var en skam i diagnoser. Om en diagnos som till största del anses vara ärftlig skulle kunna sättas på deras barn så tror jag att föräldrar från den tiden är rätt snabba till att förneka allt och på så sätt fundera om sådant som avviker hos de själva.

Det är bara mina tankar kring det hela och vad jag tror det kan handla om.

Re: Mina föräldrar tror mig inte. Hjälp?

InläggPostat: 2012-08-15 21:39:15
av Kimmelie
Neutrino skrev:Jag frågade precis min mamma varför hon inte tror på det jag berättat från min barndom. Hon sa att hon upplever det som att jag överdriver och att det jag tror är fakta (från min barndom) bara är känslor. Att mina minnen är inkorrekta och att det jag berättat från min barndom bara är hur jag upplevde saker men inte hur de faktiskt var. Hon sa till exempel att jag hade vänner och att jag alltid haft vänner men att jag upplevt det på något konstigt sätt och nu tror att jag hade problem med vänner. Hon sa att "det låter som att du har ett känslomässigt problem/problem med dina känslor istället för ett riktigt problem."

Några tankar om det uttalandet? Tänk om hon har rätt? Tänk om jag inbillar mig saker och ting? Är inte problem med känslor ett "riktigt" problem? Jag blir så arg.


Var hon med när du umgicks med dina kompisar? Hur kan hon annars uttala sig om hur ditt förhållande till dina vänner var? För att inte tala om vad som pågick på insidan, som inte syntes utåt ens för de som var närvarande...

Re: Mina föräldrar tror mig inte. Hjälp?

InläggPostat: 2012-08-15 22:31:53
av Neutrino
Kimmelie skrev:Var hon med när du umgicks med dina kompisar? Hur kan hon annars uttala sig om hur ditt förhållande till dina vänner var? För att inte tala om vad som pågick på insidan, som inte syntes utåt ens för de som var närvarande...


Jag antar att hon var med när jag var liten (till och med 11 eller något). Hon vet i princip inget om mitt personliga liv från det att jag var 15. Vad hon såg mellan jag var 11 och 15 vet jag inte.

Hursomhelst, nu för att hon sa allt det där idag så tvivlar jag på allt. Tänk om jag inbillat mig allt och baserar mina misstankar på lögner? Just nu vill jag bara ge upp ungefär.

Re: Mina föräldrar tror mig inte. Hjälp?

InläggPostat: 2012-08-16 1:23:50
av Choklad
Neutrino skrev:Hursomhelst, nu för att hon sa allt det där idag så tvivlar jag på allt. Tänk om jag inbillat mig allt och baserar mina misstankar på lögner? Just nu vill jag bara ge upp ungefär.
Läs mitt inlägg och fundera på om det kan vara något sådant inblandat.

Re: Mina föräldrar tror mig inte. Hjälp?

InläggPostat: 2012-08-16 7:39:13
av Kimmelie
Neutrino skrev:
Kimmelie skrev:Var hon med när du umgicks med dina kompisar? Hur kan hon annars uttala sig om hur ditt förhållande till dina vänner var? För att inte tala om vad som pågick på insidan, som inte syntes utåt ens för de som var närvarande...


Jag antar att hon var med när jag var liten (till och med 11 eller något). Hon vet i princip inget om mitt personliga liv från det att jag var 15. Vad hon såg mellan jag var 11 och 15 vet jag inte.

Hursomhelst, nu för att hon sa allt det där idag så tvivlar jag på allt. Tänk om jag inbillat mig allt och baserar mina misstankar på lögner? Just nu vill jag bara ge upp ungefär.


Jag märker att jag är otydlig och inte får fram vad jag menar. När jag var liten och umgicks med mina kompisar så var vi oftast ensamma, och när nåns förälder var med så skärpte vi till oss, och uppförde oss bättre än annars. Jag tror inte för ett ögonblick att någon förälder verkligen känner sitt barn så bra som många tror.

Jag ska försöka att inte trassla in mig med otydligt svammel igen, men varningsklockorna ringer högt i mitt huvud. Om hon lyckas få dig att börja tvivla på ditt förstånd så är det allvarligt. Lyssna inte på henne. Prata om såna här saker med andra istället tills du är starkare i dig själv, och håll kontakten med din mor på ett ytligare plan. Jag säger inte att du ska bryta med henne, bara att du ska frigöra dig känslomässigt så att du inte är beroende av hennes bekräftelse.

Re: Mina föräldrar tror mig inte. Hjälp?

InläggPostat: 2012-08-16 8:21:24
av Neutrino
Choklad skrev:Läs mitt inlägg och fundera på om det kan vara något sådant inblandat.


Visst kan det vara så att hon förnekar det hela men jag tycker hon verkar säker på sin sak. Jag förstår inte för när jag tänker tillbaka på min barndom så tänker jag på saker som till exempel:

- Jag kände mig ensam.
- Jag tyckte att mina jämnåriga (speciellt i mellan - och högstadiet) var fruktansvärt tråkiga.
- Jag hatade att delta i saker som tävlingar och organiserade lekar (även fast jag kanske deltog).
- Jag hade aldrig samma intressen som andra tjejer i min ålder.
- Jag kände mig socialt stel och annorlunda även om jag hade vänner.
- Jag blev nästan besatt av vissa vuxna och ville alltid fråga dem frågor.
- Jag hade svårt med praktiska ämnen i skolan samt att analyser dikter osv. Underprestrerade och fick lägre betyg än jag egentligen kunde fått eftersom jag var så tyst.
- Jag kände mig smartare än alla i min omgivning och älskade att lära mig saker.
- Jag härmade vuxna jag tyckte om (sättet de gick på, pratade på osv) för att jag ville vara som dem.

Sådana saker (och mer). Min mamma känner inte igen det eftersom hon aldrig såg mig på det sättet och jag aldrig pratade om det. Jag har verkligen aldrig berättat de här sakerna för någon förrän nu i våras då jag börjat söka hjälp. Men tänk om jag bara missminner mig? Tänk om jag har helt fel? Jag vill ju inte sitta och berätta lögner för psykologen jag ska träffa.

Kimmelie skrev:Om hon lyckas få dig att börja tvivla på ditt förstånd så är det allvarligt. Lyssna inte på henne.


Men tänk om hon har rätt?

Re: Mina föräldrar tror mig inte. Hjälp?

InläggPostat: 2012-08-16 9:12:47
av Miche
Ge dig @Neutrino, klart att du har rätt, det är dina minnen, de ska ingen ta ifrån dig, föräldrars minnesbild av sina barn är sällan negativa, föräldrar har en förmåga att glömma de negativa sakerna och kommer bara ihåg positiva saker om sina barn (och ja, det finns undantag, men jag tror att de är sällsynta misantroper).

Re: Mina föräldrar tror mig inte. Hjälp?

InläggPostat: 2012-08-16 11:06:04
av Neutrino
Miche skrev:Ge dig @Neutrino, klart att du har rätt, det är dina minnen, de ska ingen ta ifrån dig, föräldrars minnesbild av sina barn är sällan negativa, föräldrar har en förmåga att glömma de negativa sakerna och kommer bara ihåg positiva saker om sina barn (och ja, det finns undantag, men jag tror att de är sällsynta misantroper).


Sorry. Jag vet inte varför det min mamma tycker påverkar mig så mycket. Jag antar att det är för att jag är så orolig och förvirrad över hela situationen och allt som pågår i allmänhet.