Mina föräldrar tror mig inte. Hjälp?
Postat: 2012-08-14 18:06:52
Jag har lite problem med mina föräldrar. De tror inte riktigt att det är något "fel" på mig. Jag vet inte om jag har AS eller om jag har någon slags ångeststörning eller båda. Allt jag vet är att jag har goda skäl till att misstänka samtliga saker. För ett litet tag sedan berättade jag för min mor (skriftligt eftersom jag inte tycker om att prata om det) hur jag kommer ihåg min barndom, hur jag kände mig då och vad mina problem var. Min mammas enda respons var "jag känner inte igen det där." Det var hennes enda respons trots att hon själv sagt att jag alltid varit en person som aldrig pratat med folk om personliga saker samt aldrig visat känslor utåt. Varför skulle jag ljuga om minnen från min barndom? Det skulle inte gynna mig. Jag vet inte, men detta gör lite ont faktiskt (inte fysiskt). Sist jag försökte förklara hela situationen och hur svårt jag har det så slutade det med att jag hade ett väldigt stort meltdown (slog saker, sparkade saker, kastade saker, slog mig själv, grät, hyperventilerade, gungade fram och tillbaka osv) eftersom det kändes som om de inte förstod mig. Jag vet att de älskar mig och att de bryr sig om mig men det är som om de helt enkelt har bestämt sig för att inte tro mig om detta.
Jag känner mig besviken och nedstämd just nu. Samt orolig. Tänk om de som kommer utreda mig tror mina föräldrar mer än mig? Jag har en känsla av att mina föräldrar inte kommer tro mig förrän jag har en officiell diagnos (oavsett vilken diagnos jag får). Och så undrar de varför jag är så introvert och varför jag inte vill prata om saker.
Har någon annan gått igenom något liknande? Vad ska jag göra? Vad gjorde ni? Jag vet inte hur jag ska få dem att förstå allvaret i situationen.
Jag känner mig besviken och nedstämd just nu. Samt orolig. Tänk om de som kommer utreda mig tror mina föräldrar mer än mig? Jag har en känsla av att mina föräldrar inte kommer tro mig förrän jag har en officiell diagnos (oavsett vilken diagnos jag får). Och så undrar de varför jag är så introvert och varför jag inte vill prata om saker.
Har någon annan gått igenom något liknande? Vad ska jag göra? Vad gjorde ni? Jag vet inte hur jag ska få dem att förstå allvaret i situationen.