AspergerForum

Eftersom en person med AS/autism tar in intryck på ett annat sätt än en NT, så borde förälskelse upplevas på ett annat sätt. Har jag fel om jag säger att vi har lättare för att gå in i och grubbla över känslor än andra? I så fall borde vi ha svårare för att bli av med förälskelsekänslor och lida mer av dem. Hur upplever ni det?

Besatthet. Men jag kan ganska lätt göra mig av med skiten på några veckor.

sugrövmanövern skrev:Besatthet. Men jag kan ganska lätt göra mig av med skiten på några veckor.

+1 – eller på några dagar om man tar i med hårdhandskarna.

Jag blir besatt, precis som sugis.

Besatthet.. är definitivt en ingrediens som alltid finns med i någon mån. Ser ju ut som psykos i PET-scan tydligen.
Annars blir man väl gladare, mer kreativ, sämre aptit.. jag blir mer besatt när det tagit slut, går och grubblar och ångrar saker hur länge som helst.

Skit. Jag ska aldrig mer ha några känslor för någon.

Blir också besatt och vill veta allt om den tjej jag tycker om och min nyförälskelsefas varar betydligt längre än för nt.

Besatta torde det väl även finnas enter som blir. Av annat med för all del, men inte minst det här. Var nu gränsen går mellan ent och asp exakt och i olika avseenden, men i alla fall.

radix skrev:Besatthet.. är definitivt en ingrediens som alltid finns med i någon mån. Ser ju ut som psykos i PET-scan tydligen.

Det var intressant. Stämmer ju också med en del iakttagelser... Du har inte länk möjligen? (Förmodar att inte heller det gällde just aspergare.)

Skulle nog vilja svara besatt jag med. Men det beror lite på faktiskt.

Zombie skrev:Det var intressant. Stämmer ju också med en del iakttagelser... Du har inte länk möjligen? (Förmodar att inte heller det gällde just aspergare.

Minns inte varifrån jag fått det.. Illustrerad Vetenskap eller nåt kanske. Det gällde NT's, uppenbarligen oss med. Närmaste jag hittade var bilder på vissa känslor sedda på MRI.

Vet inte om jag varit förälskad, så jag kan ej svara. Har aldrig upplevt det så som många beskriver kärlek.

sugrövmanövern skrev:Besatthet. Men jag kan ganska lätt göra mig av med skiten på några veckor.

Samma här

nallen skrev:Skit. Jag ska aldrig mer ha några känslor för någon.

Instämmer

Besatthet som håller i sig många år! Har även haft 4 äktenskap, där både jag och partnern blixtsnabbt har fattat passion för varandra och genast vetat att vi hör ihop. Alla männen hade antagligen AS. En flyttade jag ihop med på en madrass i en tom lägenhet fast vi båda var gifta med barn. (inte så bra, men det gick inte att motstå) Älskar alla min fd män mer eller mindre. Hade ett långt, olyckligt förhållande med en man i ren skräck att vara ensam också, mycket dåligt.

Besatthet och några ton extra ångest.

Autismsmurfen skrev:Eftersom en person med AS/autism tar in intryck på ett annat sätt än en NT, så borde förälskelse upplevas på ett annat sätt. Har jag fel om jag säger att vi har lättare för att gå in i och grubbla över känslor än andra? I så fall borde vi ha svårare för att bli av med förälskelsekänslor och lida mer av dem. Hur upplever ni det?

Exakt. Och jävligt svårt att släppa...

Joakoni skrev:Och jävligt svårt att släppa...

A big fat AMEN to that bro!

Har också svårt att släppa taget, och oroar mej i onödan för att partnern ska få för sej att göra slut p.g.a allt och inget. Det senare är rätt jobbigt då man ju inte kan prata om det hur som helst utan att vederbörande tror att ens tillit för denne är väck, vilket den ju inte är utan detta är typiskt aspig orolighet för extrema händelser, i alla fall i mitt fall.

Om partnern däremot gör något dumt så kan jag bara skära av alla bra känslor lika fort som dom kom och inte bry mej ett piss, eller också hatar jag människan som skit.

Blir också helt besatt. Pratar inte om något annat än personen i fråga... Sedan, om något dåligt händer, kan känslorna vara borta från en dag till en annan, i princip.

Kostymhippie skrev:Har också svårt att släppa taget, och oroar mej i onödan för att partnern ska få för sej att göra slut p.g.a allt och inget. Det senare är rätt jobbigt då man ju inte kan prata om det hur som helst utan att vederbörande tror att ens tillit för denne är väck, vilket den ju inte är utan detta är typiskt aspig orolighet för extrema händelser, i alla fall i mitt fall.

Om partnern däremot gör något dumt så kan jag bara skära av alla bra känslor lika fort som dom kom och inte bry mej ett piss, eller också hatar jag människan som skit.

+1 på allt!

Jag menar precis att jag INTE blir av med känslorna...

Jag är trofast och trogen till och med i dåliga förhållanden. Men när botten är nådd, efter år av kränkande behandling. Så glömmer jag personen från ena dagen till andra, när man gjort slut.i o för sig så har man redan kämpat. I åratal.puh!!
Om jag skulle ha ett normalt fungerande förhållande. Med ömsesidig respekt, och kärlek.
Så skulle det inte vara svårt att lova trohet för evigt. Hur fungerar ni?

Jag har haft tur med kvinnor på vissa sätt tror jag, träffat tre jag kände väldigt djupt för (nåja, två om man inte räknar första förälskelsen.. den varade dock rätt länge) och skulle kunnat ha lovat mycket till (och isåfall gjort stor sak av att hålla). Och jag har haft inte många men flera rätt bra förhållanden med tjejer jag kanske inte skulle vilja lova lika stora saker till.
Jag har varit otrogen, men det var ett undantag, har alltid varit trofast annars. Min tjej hämnades genom att själv vara otrogen ett tag senare, vi förlät varann och höll ihop två år till.

Skulle hellre vara själv än befinna mig i ett förhållande med någon som avsiktligen kränker mig (möjligen familj-'förhållanden' undanräknat ) och inte ändrar sitt beteende när man uppmärksammat det.

[edit: ..något svårare att finna tjejer numer ju, utan karriär osv. Överdrivet drickande/festande tjejer är heller inget som skulle fungera särskilt bra, är mestadels hemmaman (höll på att skriva innekatt) nu på äldre dar och vill att livet ska gå på det där bra hållet.]

Tyvärr, har inte lyckats att få till något förhållande av mina förälskelser...
Fel ämne för mig just nu...

som en smärta över bröstet, känns som ångest