Hur det är för mig att ta kontakt.
Postat: 2012-06-21 10:24:33
Antingen kan jag stånga huvudet mot väggen, och sedan ha ångest över hur meningslöst allt är, eller så kan jag göra vad jag kan och strunta i (sublimering) de bitar som är så svåra för mig att det nästan uteslutande resulterar i ångest.
Som att se en fin tjej som jag skulle vilja lära känna, men inte klara av steget att räcka ut en hand och exponera min sårbarhet. Det är vad ovan stycke handlar om.
Som jag beskrev för min terapeut;
Att vistas i en folkmassa, där vissa grupperingar uppstår, där vissa människor automatiskt verkar erhålla sitt entourage, och där erfara avsaknaden av min grupp, och i denna folkmassa, exponerad och i underläge sträcka ut min hand och be om vänskap. Det går inte.
I dagens vackra upplysta samhälle finns inte heller någon möjlighet att öva på detta. Man ska kunna det här. Man ska vara icke-traumatiserad på detta område. Man ska gilla att skapa nya bekantskaper. Det gör jag, men jag kan inte.
Som att se en fin tjej som jag skulle vilja lära känna, men inte klara av steget att räcka ut en hand och exponera min sårbarhet. Det är vad ovan stycke handlar om.
Som jag beskrev för min terapeut;
Att vistas i en folkmassa, där vissa grupperingar uppstår, där vissa människor automatiskt verkar erhålla sitt entourage, och där erfara avsaknaden av min grupp, och i denna folkmassa, exponerad och i underläge sträcka ut min hand och be om vänskap. Det går inte.
I dagens vackra upplysta samhälle finns inte heller någon möjlighet att öva på detta. Man ska kunna det här. Man ska vara icke-traumatiserad på detta område. Man ska gilla att skapa nya bekantskaper. Det gör jag, men jag kan inte.