AspergerForum

Jag undrar om ni under någon period av era liv varit mindre autistiska/mer NT-lika? Eller har ni alltid haft samma "grad" av aspighet? Om du varit mer NT någon period, finns det i så fall någon förklaring till det, något som hände i ditt liv just då som kan ha påverkat?

Ja, när jag var yngre och sprang på krogen jämt var nog de där tydligaste aspergerdragen ganska maskerade. Eller så levde jag helt i förnekelse och ville inte höra talas om aspergerdrag.
Sen hörseln blev sämre på vänsterörat och mitt litteraturintresse blev mer extensivt har jag nog blivit mer aspig.

Jag har alltid varit på samma sätt om man bortser från att jag gick från att vara otroligt introvert i barndomen till att bli otroligt extrovert i tonåren. Jag tänkte bara att nu skulle jag släppa på rädslan och bara köra på. Nu trivs jag bäst med att vara extrovert men måste ändå ha min ensamtid och tyvärr innebär det även att jag har otroligt lätt för att råka förolämpa folk eller vara olämplig på annat vis.

Jag har nog alltid varit lika aspig men motivation och ork till att "skådespela" har gjort att det varierat hur omvärlden sett på mig.

När jag var yngre var jag mer NT och bröt så småningom ihop. Jag tycker att hela aspergerbegreppet är skapat för att tillverka arbetsmyror.

Enligt mammas berättelse under utredningen var jag som alla andra fram tills 3-4-årsåldern och därefter mer innesluten. Misstänker att det är vid den tiden barns relationer blir mer komplexa och därför märktes mitt handikapp mer. Hur andra har uppfattat mig vet jag inte för jag har inte frågat.

Jag har perioder och dagar då jag är mer eller mindre aspig, blir jag mer aspig när jag är trött.

Jag både tvingades vara NT överskattade mig som NT innan jag fick en diagnos. En närstående sa till mig i all välmening: "du är inte så bra på att läsa av folk som du tror, men riktigt bra på det för att vara aspig".

Precis efter diagnos kände jag mig mer aspig än någonsin. Jag iakttog varje steg jag tog i socialt samspel. Tänkte ännu mer på det än innan diagnos. Var ögonkontakten tillräcklig? Talade jag för tyst? Pratade jag vid rätt tillfälle? Vad menade hon med den minen?
Nu har jag släppt en del på den kontrollen.

Jag är mer aspig på att positivt sätt idag genom att ta mig rätten att undvika dåliga miljöer, dåligt sällskap, och dysfunktionella arbetsplatser.

Jag var mer extrovert när jag var yngre, delvis på grund av att jag var extremt hyperaktiv tror jag (var igång hela tiden tills energin var helt slut, pratade högt, ropade ut svar och kommenterade ständigt saker och ting), det gjorde att fler i min klass drogs till mig som självsäker alfahane (vilket egentligen inte stämde alls) trots att jag inte tyckte om att vara social på fritiden. Under den tiden verkade jag skenbart mer NT trots många AS-drag.

När jag sedan började gymnasiet och min hyperaktivitet hade avtagit och i samband med att det sociala spelet blev mer svårförståeligt, så kände jag mig utanför då jag inte förstod eller uppskattade det beteende som jag väntades ha. Därefter slöt jag mig in i min bubbla - i vilken jag är kvar - och min aspighet blev klart mer noterbar.

Sedan kan det skilja sig beroende på dagsform; ibland deltar jag aktivt i konversationer och umgås lite grand, andra dagar pratar jag inte med någon alls och går hela dagen med öronproppar och solglasögon.

Har varit mycket mindre aspig när jag jobbat en längre period på ett ställe och blivit någorlunda trygg med miljön och människorna där. Som socialarbetare kände jag mig nästan helt NT-aktig ibland. Träffade ju dagligen personer som mådde betydligt sämre än jag, fast av andra orsaker.
Bara det inte blev firmafest - för då visade sig min sanna natur ganska snart ...

Ja. Har varit mer "aspig" när jag varit deprimerad.

Swesse skrev:Jag var mer extrovert när jag var yngre, delvis på grund av att jag var extremt hyperaktiv tror jag (var igång hela tiden tills energin var helt slut, pratade högt, ropade ut svar och kommenterade ständigt saker och ting), det gjorde att fler i min klass drogs till mig som självsäker alfahane

Det där känner jag igen till 100%. Skillnaden är dock att folk inte drogs till mig, utan skydde mig som pesten då jag var lite besserwisseraktig.

On Topic igen så känner jag igen mig i många av svaren. Det beror på dagsform, vissa dagar är jag väldigt hyperaktiv och pratar öronen av kunder, andra dagar stirrar jag tomt framför mig och är väldigt inåtvänd. Vill "bo" i min egen hjärna.

När jag var 16-19 år så hände någonting; från att ha varit utfryst och mobbad hela grundskolan så hade jag plötsligt massor av vänner och gick på fester hit och dit genom hela gymnasiet. Det var roligt många gånger, och jag hade ett kompisgäng som blev som en familj, lite som i "Friends". Samtidigt kändes det tomt, jag var konstant stressad och fick ingen egentid alls. Det hände mycket i mitt liv under denna tid - jag tog mig ur mitt "skal" och backade halvt in i det igen när min far dog, samt jag hjärtopererades igen. I dagsläget hade jag aldrig velat eller orkat vara så (fejkat) social som jag var då.

Tack vare min första pojkväns familj (vi var ihop -02 till -03) så lärde jag mig att navigera och fungera hjälpligt i diverse olika sociala situationer. De anordnade regelbundet fester, grillningar, kräftskivor m.m. så jag blev ofrivilligt inkastad i minglets ångestframkallande värld. Gillade egentligen inte attityden hos denna familj (känslorna var nog ömsesidiga gällande mig och min aspiga familj), och jag hade lika stor ångest inför varje social sammankomst jag bjöds till, men utan dem hade jag förmodligen aldrig kunnat "maskera" mig så bra som jag kan idag. Jag lärde mig vad man bör och inte bör göra och säga. Hur man "skall" bete sig, och vad man skall säga. Lärde mig även nyttiga sociala fraser utantill. Det var som brutala beteendeterapisessioner i kombination med min SSRI-medicinering...

biologic skrev:När jag var 16-19 år så hände någonting; från att ha varit utfryst och mobbad hela grundskolan så hade jag plötsligt massor av vänner och gick på fester hit och dit genom hela gymnasiet. Det var roligt många gånger, och jag hade ett kompisgäng som blev som en familj, lite som i "Friends". Samtidigt kändes det tomt, jag var konstant stressad och fick ingen egentid alls. Det hände mycket i mitt liv under denna tid - jag tog mig ur mitt "skal" och backade halvt in i det igen när min far dog, samt jag hjärtopererades igen. I dagsläget hade jag aldrig velat eller orkat vara så (fejkat) social som jag var då.

Tack vare min första pojkväns familj (vi var ihop -02 till -03) så lärde jag mig att navigera och fungera hjälpligt i diverse olika sociala situationer. De anordnade regelbundet fester, grillningar, kräftskivor m.m. så jag blev ofrivilligt inkastad i minglets ångestframkallande värld. Gillade egentligen inte attityden hos denna familj (känslorna var nog ömsesidiga gällande mig och min aspiga familj), och jag hade lika stor ångest inför varje social sammankomst jag bjöds till, men utan dem hade jag förmodligen aldrig kunnat "maskera" mig så bra som jag kan idag. Jag lärde mig vad man bör och inte bör göra och säga. Hur man "skall" bete sig, och vad man skall säga. Lärde mig även nyttiga sociala fraser utantill. Det var som brutala beteendeterapisessioner i kombination med min SSRI-medicinering...

Mycket intressant! Jag har aldrig haft utåtriktade perioder på samma sätt som du, men fått många brutala omgångar i beteendeterapi från det verkliga livet. Jag hade säkert varit ännu aspigare och mer sluten idag om jag inte hade fått så mycket frivillig och ofrivillig träning.

All mobbning gjorde mig mer aspig. Men en period var jag inte mobbad, 2000-2001. Då kunde jag medverka i grupparbeten, var inte lika tystlåten. Men så blev jag misshandlad av en man jag blev ihop med.

Sedan dess är jag mer aspig.

Har jag hög energinivå kan jag fejka att jag är NT och gör det emellanåt. Dock sinar energin ganska snabbt och vill det sig illa hamnar jag i min autistiska bubbla. Då är jag helt frånkopplad från världen och då framstår jag nog som smått apatisk för andra apor.

Fram till att jag var 21 år fungerade fejkandet i NT-världen någorlunda bra, men efter det verkar jag ha blivit socialt utbränd eller nåt. Jag kan inte längre nå upp till samma fejknings-nivå. Nåt gick sönder.

(För övrigt, fram tills att jag var 21 år så trodde jag att jag var "normal". Men den illusionen brast helt. Den brast när jag blev utnämnd till projektledare på Högskolan och skulle hålla 5-15 stora/små föredrag för mina kurskamrater, per dag. Det sket sig så grovt det kan skita sig.)

Vissa dagar och stunder känner jag mig riktigt normal och välfungerande. När jag börjar fundera på att jag kanske inte borde ha den här diagnosen, kommer autismen genast och sopar till mig. Det kan "slå tillbaka" i form av bokstavstolkningar när jag blir osäker på hur jag ska tolka en sak. Det händer att jag stirrar på en text, skriver in fel telefonnummer eller får mindre förvirringstillstånd när jag blir stressad. Minsta lilla stress gör det svårt för mig att sålla bland intryck. Stress ökar graden av envisa tankar som fastnar.

Det gör ont i mig att läsa om i denna tråd och andra trådar, att ni blivit mobbade eller socialt utbrända på att fejka NT. Aspies är ett tappert, kämpande släkte.

kattkvinna skrev:Vissa dagar och stunder känner jag mig riktigt normal och välfungerande. När jag börjar fundera på att jag kanske inte borde ha den här diagnosen, kommer autismen genast och sopar till mig.

+1

När jag var liten var jag ganska klassiskt autistisk, men i och med skolans intellektuella utmaningar blev jag mer aspig för att så småningom hamna i ett slags vacuum mellan autistiskt beteende, aspie-beteende och nt-beteende. Detta har jag åstadkommit utan att fejka, är urusel på skådespel så länge det inte är direkt uttalad teater eller liknande, då lever jag mej in i det fullständigt.

Många säger att det knappast märks på mej att jag är aspie, men själv är jag smärtsamt medveten om att jag fungerar annorlunda. Denna smärtsamma medvetenhet har kommit gradvis i och med min positiva utveckling i övrigt, det är som att ju mer jag utvecklats desto mer har jag förstått att jag är annorlunda. Detta har i sin tur lett till både ångest, ökad irritabilitiet, ökad stresskänslighet och allmänt svarta tankar såsom misantropiska tankar eller att jag känner mej alienerad gentemot samhället och mänskligheten eller rentav omänsklig.

Detta är den utmaning jag står inför nu, att bevara och fortsätta utveckla mej själv till att bli mer medveten om hur jag ska förhålla mej till min omgivning samtidigt som jag måste jobba mot dessa mörka tankar och denna psykisk smärta.

Det är väl så att omgivningen inte märker aspigheten direkt. Men att den som har asperger märker det på så sätt att det hela tiden måste tänkas på vad som skall sägas och röras osv. Samt att det förstås tar mycket energi, på samma sätt som att skriva papper under tidspress. Den sociala miljön är ju väldigt "realtime" orienterad om man tar en term från datatekniken. Dvs det är inte nog med att göra rätt, utan när det görs är minst lika viktigt. Ev, misstag är förstås oförlåtliga av de "empatiska" NT-typerna.

De som känner till hur Aspisar faktiskt fungerar (ingen schablonbild) identifierar faktiskt Aspisar, men det behöver ju inte innebära något negativt.

biologic skrev:Jag undrar om ni under någon period av era liv varit mindre autistiska/mer NT-lika?

Ja. Det har varit i perioder då jag har haft enkel/kravlös tillgång till socialt umgänge, samtidigt som jag har haft tillräckligt med tid för mig själv mellan varven och inte för mycket stress. Dessutom hade jag starkare incitament för att vara social då.

Jag kommer på barndomen fram till 16-årsåldern, korridorslivet under studietiden samt till viss del föräldraledigheten med mitt andra barn.

Som det är nu, med extremt hög arbetsbelastning under lång tid blir mina negativa AS-drag tydligare för var dag.

KrigarSjäl skrev:Ja, när jag var yngre och sprang på krogen jämt var nog de där tydligaste aspergerdragen ganska maskerade. Eller så levde jag helt i förnekelse och ville inte höra talas om aspergerdrag.

Känner igen mig i det där, när jag är på krogen så är jag oftast mindre socialt klumpig än annars. Samma sak under de perioder jag har varit stressfri, eller fått mycket bekräftelse från omgivningen. Sad but true.

Jag tycker att det blir så med åren, mer och mer, att jag inte väljer, eller orkar att förställa mig... Och att jag inser när jag förställer mig.

Därför var jag i alla fall mer NT-ig utåt sett, som ängslig yngling.

Hade nog en period efter 18 när jag kom ifrån mobbingen i skolan och umgicks med några som jag nästan nästan kände mig avslappnad med (för att vara mig då ) Umgicks iof mest bara för att festa och gå på krogen och dansa men ändå. Hade även vettigt jobb/praktik då.

Men det resulterade i krascher i mellanåt när jag bara sov och sov och mina föräldrar kunde inte väcka mig, gick bara inte.
Sen hanterade jag nog min stress och allt runt det med kraftiga ätstörningar. Men utåt var jag väldigt social och NT skulle jag tro.
Men jag hade ju ingen diagnos då heller.

Jag pluggade på universitet och på Socialhögskolan. När jag sen mitt i livet lämnade akademikeryrkena och tog "vanliga jobb" blev liksom kommunikationen med arbetskompisarna enklare.
Det var inte längre så mycket inlindade och sofistikierade budskap på dagarna, utan mer raka rör.
Kändes mer avslappnat och tryggt, och blev därmed också mindre att "idissla" hemma på kvällstid.
Har ibland tänkt att detta kanske också har med klass att göra.