AspergerForum

Jag tycker inte om skrik och bråk vilket brukar följa i barns fotspår. Men jag har betydligt lättare att förstå och få förståelse av barn.

På min psykologikurs ingår det att vi måste genomföra och redovisa ett litet valfritt experiment på barn (valfri ålder) i en liten rapport. Jag kände stark aversion mot att behöva tvinga mig själv att göra det, men bestämde mig för att jag ville göra det. Helt klart har det varit en fobi för mig att umgås med barn. Under trygga former med en god vän som känner till min barnfobi kunde jag utsätta mig för det. Jag pratade med barnet och flikade in frågor under leken och min vän hjälpte till. Barnet accepterade mig på ett rätt okomplicerat sätt. Jag grejade uppgiften!

Nu kommer jag undvika barn lite mindre i fortsättningen förhoppningsvis. Kanske ett led i min egen utveckling...

Jag gillar barn fast de kan vara urjobbiga ibland, och jag inte alls förstår mig på dem ibland. Ungefär samma som vuxna alltså.

Tror att jag har en närmast onormalt positiv inställning till människor, faktiskt.
(Därmed inte sagt att jag alltid tycker att det är särskilt lätt att umgås med dem... )

En sak som är bra med små barn är att man kan flytta dem rent fysiskt och säga åt dem att vara tysta. Så kan man inte göra med vuxna. Eller åtminstone reagerar de oftast väldigt negativt då...

4-8 åringar är alltid okej
sen kommer det som inte är