AspergerForum

Hej alla, är det likadant för er?

Jag klarar inte av nya saker, t.ex.
Jag vill så gärna gå in på "Subway" och testa att beställa. Men jag vet inte hur man gör. Och jag vågar inte gå in och beställa utan att veta hur jag gör.

Om jag följer med en kompis första gången och lär mig det så känner jag mig säker. Och då går det bra andra gången. Det slutar oftast med att jag bara handlar i den affären isåfall och inte vågar gå in i andra butiker.

Det absolut värsta jag vet är när de frågar om de kan hjälpa till med något.

Ja sjukt svårt, jag fattar inte tex menysystem. Vågar bara beställa snabbmat på obskyra turkställen.

Vill ha någon med mig på tex Subway, så får den beställa åt mig. Då bhöver jag bara säga i kassan vilken smörgås jag ska betala. Deras menysystem är skitkrångligt. Men man kan gå in och kolla om de har menybroschyrer, kan underlätta att läsa en sådan hemma i godan ro innan man beställer mat.

Det är hemskt att göra nya saker.
Just detta du tar upp med beställa går mest inte på grund av att jag inte vågar prata med folk. Men det finns andra saker som man kan göra hemma som är omöjliga.

Skall man baka tex så måste jag få instruktioner till punkt och pricka, helst att någon visar mig först exakt hur det skall vara. Sedan kanske man tycker vissa saker i det är fel gjort och att man borde göra på annat sätt, men ändå vågar man inte göra som man själv vill. Nej, första gångerna skall man göra exakt som det skall vara, efter en 5 gånger ungefär då kan man börja göra saker på sitt eget sätt.

Jag är mycket för att teckna också och har svårt för att våga mig på nya mer avancerade grejer. Har målat sedan barnsben men inte förrän för en månad sedan vågade jag måla med målarfärger. Det visade sig att det var riktigt kul och inte så svårt man först tänkt sig.

Var samma när vi skulle tapetsera, jag och mormor, med randiga tapeter. Vi började mitt i och gick mot hörnet, sedan skulle hon börja från andra hörnet och gå mot mitten. Detta försökte jag förklara att det går inte eftersom randen i mitten kommer bli extra tjock då. Efter ett bra tag av dividerande och att jag inte orkade förklara vad jag menar så gjorde vi som hon sade. Det slutade i att jag nu har en tjock rand mitt i allt. xD

Jag brukar ofta låta äldre personer leda mig även fast jag anser att de har fel. Detta pga att jag tycker att äldre borde ju veta bäst. ^^

Ack ack, så mycket man mist här i livet för man inte "vågar" göra något själv första gången. Just i rädslan om att det skall bli fel och att man inte vet EXAKT hur det skall göras.

Trodde jag var ensam om att inte våga beställa på nya ställen. Efter att jag och min kontaktman varit på diverse ställen går jag gärna in där och beställer, för då har hon "visat "mig hur man gör .
Går heller inte in i affärer jag inte varit inne i tidigare.

Jag är också sådan att jag inte tycker om att handla på nya ställen där de har krångliga system. Det intressanta är att det bara är ytterligare en sak som beror på aspergern. Jag kommer ständigt på nya såna här grejer, och man börjar förstå hur mycket av ens personlighet som egentligen är präglat av detta. Hade man inte haft AS hade man ju varit annorlunda i nästan varje detalj.

Stor igenkänning här.

Exakt så där är det för mig med. Men tycker även det är jobbigt att gå till samma ställe eftersom det ofta är olika personal och olika människor i kön och då blir det som att jag måste lära allt på nytt.

Jag har inte as jag har autismliknande störning....
Och min chef säger du har lika lite en diagnos som alla andra.... hon tycker att min diagnos bara är en fjutfjut sak.

Hm, sådär är inte jag, men jag kan vara så om det handlar om mycket 'större' saker. Som att byta inriktning i livet etc. Jag fastnar också jättelätt i det 'gamla vanliga', men jag är inte rädd/obehagad för såna här saker. Har t.ex. inte svårt att prata med folk jag inte känner. Tar dock inte gärna kontakt med söta tjejer och visar mig intresserad, eller föreslår att göra saker tillsammans som vänner med nya personer, men att bara snacka och skämta med dom går utan problem.

Jag kan ha gått på ett ställe ex. köpcentra och varit där innan många gånger, så råkar det vara en tisdag eller en fredag eller bara en helt annan dag så vänder hjärnan på allting och säger "Vad gör jag här? Titta så mycket folk, Nä Emelie vi skiter i det här jag vill inte gå in.." Så tvekar jag vi dörren då allt helt plötsligt ser megastort ut fast det inte är det..

Så ser man hur alla människor tittar på en som om man vore ett Ufo.. Jag hatar att beställa mat när jag alltid ska specialbeställa, likadant där att "Jaha och varför kan du inte äta en vanlig pizza eller vanlig kycklingtallrik som alla andra?" En del nästan suckar när man ska lägga till eller ta bort saker.. Vilket gör att man ännu mindre vill äta ute..

Som jag skrev i en annan tråd:

Banzai skrev:Ju mer jag funderar på saken (har hakat upp mig på det) desto mer undrar jag om det ändå inte är så att jag fungerar så som LostInAForest beskriver. Just detta med att någon annan alltid måste gå före och "visa" hur man ska göra för jag vet inte annars. Är också rädd för att göra fel, vet inte vad man ska säga o.s.v. (har fortfarande svårt att beställa dagens på en thai-restaurang jag varit till några gånger, min kompis måste alltid beställa före så jag vet vad jag ska säga).

Jag haffar endast personal på ett välkänt ställe och då endast om självförtroendet är på topp. Anledningen till varför jag ansåg att jag INTE fungerade så som Lost beskrev var för att det enda exemplet på ett kafé som dök upp i min hjärna var mitt favoritkafé. Jag tänkte på hur jag skulle agera där, inte på ett främmande ställe. Jag har ju t.o.m. praktiserat på detta kafé. Det är helt enkelt ytterligare ett exempel på Banzais bristande förmåga att tänka efter före ibland.

Detta har jag insett nu ju mer jag tänkt på saken. Men som jag skrev innan. Jag har ingen aning om VARFÖR jag inte vet hur man ska göra, varför det ALLTID är lika jobbigt/förvirrande när vi ska ut och äta på restaurang t.ex. utan det bara ÄR.

Goran_81 skrev:Jag vill så gärna gå in på "Subway" och testa att beställa. Men jag vet inte hur man gör. Och jag vågar inte gå in och beställa utan att veta hur jag gör.

Det här kanske kan vara något...

Göra nya saker kan vara ett problem, klump i magen, förvirring. Men så har jag lärt mig att världen inte går under om jag råkar ha dålig koll, säga fel sak, anta fel sak, ser ett udda samband. Ingen dör av det, ingen skriker "kolla idioten som inte kan beställa mat hahaha!", jag vägrar bli ett offer för min egen okunskap inför nya situationer.

Mitt första, enda och sista besök på Subway tyckte jag var helt lysande. Det kan berott på personen bakom kassan som tog mig genom beställningsprocessen rent och tydligt, enkelt. Sen att smaken inte var värt pengarna är en annan historia.

Jag tycker också det är jobbigt. Det värsta jag vet är att känna mig så oerhört korkad. Jag går ofta över alla möjliga saker som skulle kunna vara rätt och gör därför ofta fel.

Kan trösta alla att man får mer koll med åren, genom att man vänjer sig vid olika situationer och bygger på sin erfarenhetsbank. (Om man inte har social fobi, überöverkänsligt nervsystem el liknande, då kan nojorna inför nya situationer hänga kvar längre.)

Tyvärr går det ofta bättre när man slutar bry sig så mycket - vilket är lättare sagt än gjort eftersom ingen vill göra bort sig. Men att tänka som Imperativ och acceptera att man inte måste ha stenkoll i alla lägen är jättebra. För ofta dömer man sig själv hårdare än omgivningen (som vanligen är för upptagna med sin egen image, vänner eller arbetsuppgifter för att gitta bry sig om någon annans).

Kolla på den här forskaren; hon gillade verkligen att ha kontroll, nu föreläser hon om kraften i att våga vara sårbar:

http://www.huffingtonpost.com/2011/12/1 ... 1323965500

Iridia skrev:Kolla på den här forskaren; hon gillade verkligen att ha kontroll, nu föreläser hon om kraften i att våga vara sårbar:

Ögnade igenom texten för jag har inget ljud på datorn. Jag kan hålla med forskaren. Vad är egentligen meningen med att ha kontroll på allt. Egentligen?

Jag tycker inte det spelar så stor roll om man inte fattar krångliga menysystem (men det var ju bra med länken om man vill titta hemma), jag brukar säga vad jag vill ha och så får dom ställa frågor, de som själva kan sitt system. Jag försöker stå över att det är krångligt. Det är liksom inte mitt problem. Struntar även i att uttala ord på engelska om jag känner för det (om menyn är amerikaniserad) tycker det är lite löjligt.

Mycket stela miljöer undviker jag helt för där trivs jag inte av flera skäl.

Iridia skrev:Kan trösta alla att man får mer koll med åren, genom att man vänjer sig vid olika situationer och bygger på sin erfarenhetsbank. (Om man inte har social fobi, überöverkänsligt nervsystem el liknande, då kan nojorna inför nya situationer hänga kvar längre.)

Tyvärr går det ofta bättre när man slutar bry sig så mycket - vilket är lättare sagt än gjort eftersom ingen vill göra bort sig. Men att tänka som Imperativ och acceptera att man inte måste ha stenkoll i alla lägen är jättebra. För ofta dömer man sig själv hårdare än omgivningen (som vanligen är för upptagna med sin egen image, vänner eller arbetsuppgifter för att gitta bry sig om någon annans).

Kolla på den här forskaren; hon gillade verkligen att ha kontroll, nu föreläser hon om kraften i att våga vara sårbar:

http://www.huffingtonpost.com/2011/12/1 ... 1323965500

Jag bryr mig inte om sånt heller. Det är inte mig det är fel på om nån dissar en för att man inte klarar av nåt dom tycker är enkelt/svårt.

Sund inställning! Hoppas fler kan ta till sig den. Kanske inte går över en natt men om man mentalt vattnar det fröet och suger lite på tanken så kanske det växer tills man en dag vaknar och inte bryr sig lika mycket som innan.

Ni som fått dianos som unga vet i alla fall att ni har ett NPF som förklaring. Vi som är äldre var bara 'korkade', 'fega' eller 'hopplösa' innan vi fick antingen diagnos eller lite bättre koll.

Ja, men det är inte bara en inställning heller, jag ser det som ett objektivt faktum

Folk är fega, rädda, vågar inte blotta sig, visa sig svaga, okunniga om något - alla sätter på sig en fasad av att "dom klarar av allt och är så bra" - för att dom är livrädda att förlora i social status.

Och anledningen till att dom förlorar i social status om dom inte låtsas vara nåt dom inte är - är för att alla andra är lika fega. Det är som fega bystanders som stämmer in i mobbarkören - bara för att själva slippa drabbas.

Ofta bygger dom upp en falsk självbild också (typ som hur 80% av bilförarna anser att dom är bättre bilförare än genomsnittet) och eftersom dom pga sin rädsla för att tappa fasaden - stänger ute allt som kan penetrera deras mentala Berlinmurar - så lyckas dom bibehålla den här falskbilden av sig själva - och dömer därför andra om dom inte bevakar sin mur lika mycket som dom själva.

Ja, det finns en anledning att musiker spyr - innnan - dom går på scen.

Precis som det finns en anledning att folk som t.ex. tjocka ser ut som glada, mysiga livsnjutare - inte dissar tjockisar. Det är dom som är rädda för att förlora sitt värde, om dom blir tjocka, som anser att tjocka förlorat sitt värde.

Allt börjar med en själv, och nästan alla såna där fördömanden orsakas av folks rädslor. Oftast kan man sätta ett likhetstecken mellan hård He-Man -yta och inre svaghet/rädsla. Ju mer en person kompenserar för sin "svaghet", "litenhet", okunskap inom något område etc - desto mindre tillfreds med sina verkliga jag är dom.

Det är ju ingen slump att den trygge Dalai Lama - inte har en framtoning som Robert Aschberg / Mikael Persbrandt, och inte är en försupen, gubbsjuk kokainmissbrukare heller.

Precis som det inte är en slump att de värsta mördarna och stenhårda kriminella, oftast inte lägger halva sin tid på att odla en monster-yta med tatueringar över hela kroppen, hårdrock, gangstarap, flames och monster, etc. Riktiga kannabalistiska, psykopatiska seriemördarsadister spenderar nog inte hela barndomen med att t.ex. titta på maffiafilmer och spela Allan.

Det gör däremot dom osäkra småpojkarna och flickorna, som desperat försöker fly från sig själva.

... Till alla i tråden: analysera hur världen och människor fungerar, i 100% av alla fall finns det ingen anledning att skämmas för det man gör eller inte gör - så länge man inte skadar nån annan. Det är inte löst tyckande - det är sanningen. Sen att 98% av världens människor inte fattar det - det är deras problem.

Och det finns inga genvägar. Slutar ni inte 'springa i koppel', så kommer ni aldrig bli självsäkra på riktigt.

Iridia skrev:

Ler du åt mig, och hur skall jag tolka det i så fall

Moderator: Gjorde smileyn till en smiley.

Jag känner igen mig. Jag har också svårt att göra nya saker, om jag är ensam. Det kan gå bra ibland, det beror på vad det handlar om. Att gå in i en mataffär som är ny för mig är inga problem, inte heller att gå in på ett McDonalds där jag inte varit tidigare, men nya klädaffärer eller restaurangtyper som är nya för mig blir svåra situationer om jag inte har någon med mig.

För mig handlar det mycket om mental förberedelse. Om jag förbereder mig för att gå till ett nytt ställe, säg i en vecka, och läser om stället, går förbi några gånger och föreställer mig situationen i huvudet så kan det gå bra sen. Det handlar om att jag måste känna mig redo.

När jag var liten tog det lång tid, flera år, innan jag vågade köpa glass i kiosken på badplatsen utan mamma, men till slut gick det för då hade jag förberett mig mentalt.