"Det är bara att lära sig! Det har vi fått göra!"
Postat: 2011-05-31 16:23:17
Howdy..
Mina föräldrar har ungefär samma diagnoser som mig. Morsan har mest asperger med lite add. jag har mest add, med lite asperger. och farsan vet vi inte, men vi och psykologen är väldigt övertygade om att han i alla fall har ADD. inte ADHD, och troligtvis inte as.
De har alltid varit fantastiska mirakelbarn.
Farsan matade sig själv och sin lillebror med saker han försökte värma i ugnen, när de var sex och fem år. Deras morsa låg periodvis inlåst i sovrummet...
Så det var tack vare farsan som de överlevde.
Morsan har fortfarande asperger, men hon har på något sätt lyckats lära sig hantera och eller träna bort sina problem. Hon har lärt sig själv sociala samspel och saker, saker som hon lärt sig att härma och delvis, med betoning på delvis, lärt sig att förstå.
Båda två har lärt sig att hantera eller ta sig förbi sina problem. Det märks inte ens att de har några, förutom i hemmet.. Något som psykologer varit alldeles fascinerade utav att upptäcka.
Problemet:
Mina föräldrar tar för givet att jag skall vara som de.
De tar för givet att jag ska trolla bort mina problem och svårigheter på samma sätt som de gjort. Dagligen bråkar vi, på grund av mina handikapp. Jag kan inte saker, som de och andra kan. "Men Katja, det har vi fått lära oss!" säger de, om allting.
Trots att min psykolog sagt att jag inte kan lära mig vissa saker.
Jag vet snart inte vad jag gör. Vi skriker åt varandra konstant. Jag gråter tammefan varenda dag, och jag hittar ingen lösning på det, då ingen av dem ser min sida av problemen.
"Det är ju bara att träna!" ..
Jag orkar inte höra att jag är en nonchalant jävel som inte lyssnar på dem, varje gång jag gör ett misstag som är relaterat till handikappen...
Vi med add har väldigt svårt att se när någon behöver hjälp, och hur. står någon och lagar mat så vet vi inte alls vad som skall göras riktigt, och vad personen vill göra själv.
Min farsa bråkade om det senast igår..
"Ställ dig där och hjälp henne med salladen. Och hon ska INTE behöva BE dig om hjälp utan se själv för en gångs skull!"
"men det kan du faktiskt inte prompt kräva av mig !!"
"JO det kan jag, för jag är så jävla trött på er generation som inte hjälper till, utan som bara står och tittar på !"
jag orkar snart inte mer.
Familjen har glidit isär och jag är bara arg på dem hela tiden. och då menar jag hela tiden..
Moderator: Jag (och säkert flera med mig) har väldigt svårt för att läsa text där ordet dem används felaktigt, därför har jag tagit mig friheten att rätta texten för att fler ska kunna tillgodogöra sig din berättelse.
Mina föräldrar har ungefär samma diagnoser som mig. Morsan har mest asperger med lite add. jag har mest add, med lite asperger. och farsan vet vi inte, men vi och psykologen är väldigt övertygade om att han i alla fall har ADD. inte ADHD, och troligtvis inte as.
De har alltid varit fantastiska mirakelbarn.
Farsan matade sig själv och sin lillebror med saker han försökte värma i ugnen, när de var sex och fem år. Deras morsa låg periodvis inlåst i sovrummet...
Så det var tack vare farsan som de överlevde.
Morsan har fortfarande asperger, men hon har på något sätt lyckats lära sig hantera och eller träna bort sina problem. Hon har lärt sig själv sociala samspel och saker, saker som hon lärt sig att härma och delvis, med betoning på delvis, lärt sig att förstå.
Båda två har lärt sig att hantera eller ta sig förbi sina problem. Det märks inte ens att de har några, förutom i hemmet.. Något som psykologer varit alldeles fascinerade utav att upptäcka.
Problemet:
Mina föräldrar tar för givet att jag skall vara som de.
De tar för givet att jag ska trolla bort mina problem och svårigheter på samma sätt som de gjort. Dagligen bråkar vi, på grund av mina handikapp. Jag kan inte saker, som de och andra kan. "Men Katja, det har vi fått lära oss!" säger de, om allting.
Trots att min psykolog sagt att jag inte kan lära mig vissa saker.
Jag vet snart inte vad jag gör. Vi skriker åt varandra konstant. Jag gråter tammefan varenda dag, och jag hittar ingen lösning på det, då ingen av dem ser min sida av problemen.
"Det är ju bara att träna!" ..
Jag orkar inte höra att jag är en nonchalant jävel som inte lyssnar på dem, varje gång jag gör ett misstag som är relaterat till handikappen...
Vi med add har väldigt svårt att se när någon behöver hjälp, och hur. står någon och lagar mat så vet vi inte alls vad som skall göras riktigt, och vad personen vill göra själv.
Min farsa bråkade om det senast igår..
"Ställ dig där och hjälp henne med salladen. Och hon ska INTE behöva BE dig om hjälp utan se själv för en gångs skull!"
"men det kan du faktiskt inte prompt kräva av mig !!"
"JO det kan jag, för jag är så jävla trött på er generation som inte hjälper till, utan som bara står och tittar på !"
jag orkar snart inte mer.
Familjen har glidit isär och jag är bara arg på dem hela tiden. och då menar jag hela tiden..
Moderator: Jag (och säkert flera med mig) har väldigt svårt för att läsa text där ordet dem används felaktigt, därför har jag tagit mig friheten att rätta texten för att fler ska kunna tillgodogöra sig din berättelse.