Tips för hur man blir glad och snäll
Postat: 2011-05-19 17:01:13
Folk ser mig som en snäll och mild person, dock pikar de mig ofta för min "snålhet" med känslor. Jag kan vara trevlig, jag kan le, jag kan kallprata, jag kan visa empati; men jag tycker ofta det tar emot att visa glädje - om det inte rör sig om en spontan känsla utan om något jag förväntas vara glad över - och jag våndas över att behöva säga något snällt.
Egentligen vill jag kanske plötsligt säga "jag gillar dig" till en kompis - men tanken på den glädje och tacksamhet h*n kanske kommer att reagera med, får mig att låta bli. Jag blir helt enkelt generad och besvärad av det.
För att inte tala om osäkerheten man rör sig med när man inte är "älskande" utan "bara" vänner (det spelar ingen roll att jag redan är i ett förhållande, jag känner mig ofta osäker på hur långt man får gå inom "vänskapsspektrat" och om jag kan uppfattas som "intresserad" om jag ger en komplimang eller rör vid någon).
Jag har också alltid avskytt att erkänna om jag är kär i någon; den fnissiga, flamsiga stämning som infinner sig finner jag outhärdlig.
När något positivt hänt i mitt liv blir jag inte heller alltid så glad som jag förväntas bli. Jag tar det kanske med ro och funderar över vad det ska leda till istället för att tjuta ut min lycka och dansa gatan fram och kyssa främlingar på kinden (så där som de gör på film).
Har jag varit på en resa, en konsert eller liknande, kan jag inte för mitt liv tänka ut vad mer jag kan svara på frågan "hur var det?" än "bra" eller "kul". Words don't come easy...
Min mor, som är införstådd med mina "problem" menar att jag måste träna på att visa entusiasm och uppskattning - det har hon fått lära sig, säger hon.
Har ni tränat på att visa glädje och ge positiv respons till andra människor? Hur har det gått? Finns det några knep?
Egentligen vill jag kanske plötsligt säga "jag gillar dig" till en kompis - men tanken på den glädje och tacksamhet h*n kanske kommer att reagera med, får mig att låta bli. Jag blir helt enkelt generad och besvärad av det.
För att inte tala om osäkerheten man rör sig med när man inte är "älskande" utan "bara" vänner (det spelar ingen roll att jag redan är i ett förhållande, jag känner mig ofta osäker på hur långt man får gå inom "vänskapsspektrat" och om jag kan uppfattas som "intresserad" om jag ger en komplimang eller rör vid någon).
Jag har också alltid avskytt att erkänna om jag är kär i någon; den fnissiga, flamsiga stämning som infinner sig finner jag outhärdlig.
När något positivt hänt i mitt liv blir jag inte heller alltid så glad som jag förväntas bli. Jag tar det kanske med ro och funderar över vad det ska leda till istället för att tjuta ut min lycka och dansa gatan fram och kyssa främlingar på kinden (så där som de gör på film).
Har jag varit på en resa, en konsert eller liknande, kan jag inte för mitt liv tänka ut vad mer jag kan svara på frågan "hur var det?" än "bra" eller "kul". Words don't come easy...
Min mor, som är införstådd med mina "problem" menar att jag måste träna på att visa entusiasm och uppskattning - det har hon fått lära sig, säger hon.
Har ni tränat på att visa glädje och ge positiv respons till andra människor? Hur har det gått? Finns det några knep?