Rädsla för att vara ensam
Postat: 2011-04-24 19:05:26
Hej, jag har nyligen blivit diagnostiserad med aspergers syndrom, men utredarna sa att jag har en lätt form av det.
Jag har väl alltid haft lätt för att bli deprimerad, och det känns tungt att ens tänka på mitt liv (det dåliga i det, inte direkt speciella händelser, men hur jag har mått osv).
Jag vet egentligen inte om jag har aspergers eller inte. Men jag vet hur jag mår. Och det är inte så bra. Jag kan ha stunder där jag mår bättre. Mitt självförtroende om man ska mäta det i saker jag klarar av, så har jag insikt om att jag klarar rätt mycket. Men självkänslan är dålig, fast jag brukar "skämtsamt" säga och tänka att den är 'bra', i och med att jag känner mig själv och vet att jag är dålig och sämre än andra. (Bra självkänsla på det sättet att jag känner mig själv bra och vet sanningen om mig själv.) (Men det är ju falska tankar egentligen. Jag är väl minst lika bra som nån annan?)
Det är så så så mycket jag skulle kunna skriva och berätta. Men jag kan väl gränsa mig till ett ämne så att någon orkar svara. Det är ju så på internet har jag märkt, att alla vill att man ska vara superdirekt och precis, osv..
Jag vill flytta hemifrån och klara mig själv. Men jag är rädd för destruktiva och dåliga tankar om självmord och självskadebeteende, jag har förut försökt ta livet av mig och varit missbrukare, ville fly från allt. Jag har bott själv men det slutade inte bra. Mycket drama i livet. Jag vill inte ha drama.. och mörker. Jag vill ha glädje och ljus och vara stark, och vara som alla andra. Handla på ikea, inte fundera så mycket, ha pojkvän, osv.
Hur ska jag våga? Är det någon som känner igen sig? Jag vill inte ha nån specialbehandling, typ gruppboende, egentligen. Samtidigt känns tanken på att vara inlagd på psyk trygg, där mår folk inte bra och jag irriterar mig inte på att alla är gladare än mig, jag känner mig inte lika konstig där. Jag har varit inlagd.
Det är så mycket...
Jag har väl alltid haft lätt för att bli deprimerad, och det känns tungt att ens tänka på mitt liv (det dåliga i det, inte direkt speciella händelser, men hur jag har mått osv).
Jag vet egentligen inte om jag har aspergers eller inte. Men jag vet hur jag mår. Och det är inte så bra. Jag kan ha stunder där jag mår bättre. Mitt självförtroende om man ska mäta det i saker jag klarar av, så har jag insikt om att jag klarar rätt mycket. Men självkänslan är dålig, fast jag brukar "skämtsamt" säga och tänka att den är 'bra', i och med att jag känner mig själv och vet att jag är dålig och sämre än andra. (Bra självkänsla på det sättet att jag känner mig själv bra och vet sanningen om mig själv.) (Men det är ju falska tankar egentligen. Jag är väl minst lika bra som nån annan?)
Det är så så så mycket jag skulle kunna skriva och berätta. Men jag kan väl gränsa mig till ett ämne så att någon orkar svara. Det är ju så på internet har jag märkt, att alla vill att man ska vara superdirekt och precis, osv..
Jag vill flytta hemifrån och klara mig själv. Men jag är rädd för destruktiva och dåliga tankar om självmord och självskadebeteende, jag har förut försökt ta livet av mig och varit missbrukare, ville fly från allt. Jag har bott själv men det slutade inte bra. Mycket drama i livet. Jag vill inte ha drama.. och mörker. Jag vill ha glädje och ljus och vara stark, och vara som alla andra. Handla på ikea, inte fundera så mycket, ha pojkvän, osv.
Hur ska jag våga? Är det någon som känner igen sig? Jag vill inte ha nån specialbehandling, typ gruppboende, egentligen. Samtidigt känns tanken på att vara inlagd på psyk trygg, där mår folk inte bra och jag irriterar mig inte på att alla är gladare än mig, jag känner mig inte lika konstig där. Jag har varit inlagd.
Det är så mycket...