Re: Snälla, hjälp mig fastän det här är helsjukt....
Postat: 2011-04-08 16:11:31
För att ha ett så där vidöppet hjärta och så starka känslor tycker jag att du verkar ha betett dig fullständigt oklanderligt "normalt". Det finns ingenting i det du gjorde som är det minsta lilla pinsamt. Med de där känslorna hade jag aldrig klarat av att bete mig sådär sansat som du beskriver. Helen vet ju inte hur du går och tänker nu. Jag råkade berätta det för en person jag var besatt av för ett antal år sedan. Jag skrämde skiten ur honom, fullständigt (på flera olika sätt). Ändå är vi faktiskt riktigt goda vänner nu (och besattheten är över). Jag resonerar som så att människor som blir skiträdda för att någon är intresserad av dem, är inte värda min känsloinvestering. Förtydligande: Jag skulle naturligtvis inte heller någonsin stalka någon. Däremot kan jag vara lite... intensiv.
Jag kan ha löjligt svårt att släppa något. En gång grämde det mig så fruktansvärt att jag hade blivit av med en vante (en helt vanlig billig, väl använd maskinstickad vante med fleece-innehåll, sådana som det går tretton på dussinet av), att jag ägnade en halv arbetsdag åt att försöka spåra bussen jag glömt den på. Jag fick prata med en massa olika personer för att kunna spåra just den bussen eftersom olika operatörer kör på samma sträcka och ingen riktigt verkar ha koll på vad den andre gör. Till slut kunde jag riktigt höra hur knäpp de tyckte att jag var som slösade både min och deras dyrbara tid på det sättet för en gammal vantes skull. De frågade mig om det var ett fint märke eller om den var hemstickad, och jag insåg att det jag höll på med var helt oproportionerligt. När jag insåg detta, lade jag ner projektet (efter att först ha stämt möte med en busschaufför som faktiskt hade hittat en vante, för att sedan upptäcka att nej, vanten jag har kvar är ju också en vänstervante, och därefter avboka mötet... Ja, jag är en idiot...). Men inte kunde jag ägna mig åt mina arbetsuppgifter resten av dagen, utan då var jag helt paralyserad av skuldkänslor och skam över hur jag är.
Det där hade jag förpassat till skrubben för minnen jag önskar förtränga, men får det dig att känna dig mindre dum i jämförelse så bjuder jag på det.
Jag kan ha löjligt svårt att släppa något. En gång grämde det mig så fruktansvärt att jag hade blivit av med en vante (en helt vanlig billig, väl använd maskinstickad vante med fleece-innehåll, sådana som det går tretton på dussinet av), att jag ägnade en halv arbetsdag åt att försöka spåra bussen jag glömt den på. Jag fick prata med en massa olika personer för att kunna spåra just den bussen eftersom olika operatörer kör på samma sträcka och ingen riktigt verkar ha koll på vad den andre gör. Till slut kunde jag riktigt höra hur knäpp de tyckte att jag var som slösade både min och deras dyrbara tid på det sättet för en gammal vantes skull. De frågade mig om det var ett fint märke eller om den var hemstickad, och jag insåg att det jag höll på med var helt oproportionerligt. När jag insåg detta, lade jag ner projektet (efter att först ha stämt möte med en busschaufför som faktiskt hade hittat en vante, för att sedan upptäcka att nej, vanten jag har kvar är ju också en vänstervante, och därefter avboka mötet... Ja, jag är en idiot...). Men inte kunde jag ägna mig åt mina arbetsuppgifter resten av dagen, utan då var jag helt paralyserad av skuldkänslor och skam över hur jag är.
Det där hade jag förpassat till skrubben för minnen jag önskar förtränga, men får det dig att känna dig mindre dum i jämförelse så bjuder jag på det.