Snälla, hjälp mig fastän det här är helsjukt....
Postat: 2011-04-03 22:02:38
Redan innan jag börjar vill jag förbereda alla på att det här är fullständigt LARV från början till slut, att ni kommer att sucka och stöna och att jag förmodligen kommer att dra på mig en varning för tjat eller nåt. Men jag har ingen annanstans att ventilera det här, ingen att prata med. Mina föräldrar bara skäller på mig och säger att jag är sjuk och störd när jag försöker prata med dem.
Jag hade ju för en gångs skull kanontur och fick göra en radiointervju (på min DV finns en grupp som gör webradio) med min för tillfället stora idol (någon gång i höstas växlade jag från Sarah Brightman), Helen Sjöholm. Och det gick bra, även om jag fortfarande inbillar mig att jag gjorde henne arg. Hon tyckte att jag lät cool (wow! Tänk att få höra något sådant från sin idol!) som inte hade någon tillgjord radioröst. "Oj tack," sade jag, "men jag har varit asnervös."
"Sluta, det får man inte vara," sade Helen, varpå jag fnissade dumt. Sedan tolkade jag det hela dagen som att Helen menat "jävla idiot, går du och är rädd för mig? Vilken kränkning!"
Jag var hur som helst skitstolt över intervjun, men sedan var jag dum nog att komma med en ny dum idé. En kille på radion hade fått ett signat kort av en snubbe i The Ark och sade att radion skulle fixa en liten "wall of fame". Aha, tänkte idioten Kahlokatt, då skall jag skriva och be om ett signat foto från Helen! Vilket idioten också gjorde. Jag hade bara adressen till hennes pressansvariga (en människa som jag tyvärr gjorde bort mig inför när jag skulle fixa intervjun och som jag följaktligen är livrädd för), men jag skrev tydligt "Till Helen Sjöholm" i ämnesfältet. Jag tackade för intervjun, lovordade konserten jag varit på, bad artigt om ett signat foto och skrev adressen till radion. Klick. Tyvärr glömde jag att skicka det från min högst propra jobbwebbadress, som jag använt tidigare i kontakten med pressmänniskan, utan använde min privatwebbadress som är jättelarvig och inte har något med mitt namn att göra.
Det gick en vecka. Det gick två. Och det gick tre. Knäpptyst. Inte ett pip från Helen. Tankarna gick så här: "Hon är ute och turnerar och har fullt upp...nej, vänta, hon är ju ledig nu...ja men då vill hon ju vara med sin familj...men hur jobbigt kan det vara att skriva sin kråka på ett jädra foto, jag bad ju inte om en redogörelse för hennes liv, direkt!"
Allt eftersom veckorna har gått, har mina tankar blivit mer och mer störda och paranoida. Jag ser framför mig hur Helen fnyser åt mitt mejl, varpå hon slänger det. Klick. Jag ser framför mig hur Helens presskäring Carina säger att den där jobbiga aspergertjejen är igång igen och tigger foto, varpå Helen säger "släng skiten". Hur presskäringen Carina slänger mitt mejl i tron att det är spam. Hur Helen tänker "usch, vad är det här för påhängsen människa, en jävla STALKER, varför kan hon inte låta mig vara i fred!?"
Jag vet innerst inne att Helen inte ens kommer ihåg mig och omöjligt kan hysa något agg mot mig, att hon helt enkelt har fullt upp hela dagarna, men ändå kommer de paranoida tankarna och en röst i mitt huvud vrålar "Varför hatar du mig, Helen!? Varför hatar du mig, Helen!?"
Det känns som om jag inte kommer att överleva om jag inte får hennes bekräftelse, ett enda pyttigt litet tecken på att denna i min värld närmast perfekta uppenbarelse kan sänka sig till att skriva sitt namn på ett kort och skicka till en värdelös liten råtta.
När jag var tonåring skrev jag till två tjejer som var med i "Phantom of the Opera" i Stockholm. Det var på snigelpostens och de handskrivna brevens tid och båda svarade snällt efter några veckor. Den enda jag inte fick svar från var Sarah Brightman, men det hade jag full förståelse för, inte har hon tid att svara på alla tusentals beundrarbrev. Men eftersom det har gått så bra förr (en av Fantomen-tjejerna fixade alla solisters autografer åt mig, den andra brevväxlade jag med i flera år), tänkte jag att jag självklart skulle få svar nu med...
Ja ni hör ju själva. Jag är rädd att jag har blivit psykiskt sjuk på allvar, jag fruktar för mitt förstånd, jag är rädd att jag faktiskt kommer att BLI en stalker. Jag har inte en tanke på att försöka komma nära Helen Sjöholm, ta mig till hennes hus, kidnappa hennes son eller något annat i den stilen, det är mig fullkomligt väsenskilt eller vad det nu heter. Men tänk om jag verkligen håller på att bli knäpp...?
Jag hade ju för en gångs skull kanontur och fick göra en radiointervju (på min DV finns en grupp som gör webradio) med min för tillfället stora idol (någon gång i höstas växlade jag från Sarah Brightman), Helen Sjöholm. Och det gick bra, även om jag fortfarande inbillar mig att jag gjorde henne arg. Hon tyckte att jag lät cool (wow! Tänk att få höra något sådant från sin idol!) som inte hade någon tillgjord radioröst. "Oj tack," sade jag, "men jag har varit asnervös."
"Sluta, det får man inte vara," sade Helen, varpå jag fnissade dumt. Sedan tolkade jag det hela dagen som att Helen menat "jävla idiot, går du och är rädd för mig? Vilken kränkning!"
Jag var hur som helst skitstolt över intervjun, men sedan var jag dum nog att komma med en ny dum idé. En kille på radion hade fått ett signat kort av en snubbe i The Ark och sade att radion skulle fixa en liten "wall of fame". Aha, tänkte idioten Kahlokatt, då skall jag skriva och be om ett signat foto från Helen! Vilket idioten också gjorde. Jag hade bara adressen till hennes pressansvariga (en människa som jag tyvärr gjorde bort mig inför när jag skulle fixa intervjun och som jag följaktligen är livrädd för), men jag skrev tydligt "Till Helen Sjöholm" i ämnesfältet. Jag tackade för intervjun, lovordade konserten jag varit på, bad artigt om ett signat foto och skrev adressen till radion. Klick. Tyvärr glömde jag att skicka det från min högst propra jobbwebbadress, som jag använt tidigare i kontakten med pressmänniskan, utan använde min privatwebbadress som är jättelarvig och inte har något med mitt namn att göra.
Det gick en vecka. Det gick två. Och det gick tre. Knäpptyst. Inte ett pip från Helen. Tankarna gick så här: "Hon är ute och turnerar och har fullt upp...nej, vänta, hon är ju ledig nu...ja men då vill hon ju vara med sin familj...men hur jobbigt kan det vara att skriva sin kråka på ett jädra foto, jag bad ju inte om en redogörelse för hennes liv, direkt!"
Allt eftersom veckorna har gått, har mina tankar blivit mer och mer störda och paranoida. Jag ser framför mig hur Helen fnyser åt mitt mejl, varpå hon slänger det. Klick. Jag ser framför mig hur Helens presskäring Carina säger att den där jobbiga aspergertjejen är igång igen och tigger foto, varpå Helen säger "släng skiten". Hur presskäringen Carina slänger mitt mejl i tron att det är spam. Hur Helen tänker "usch, vad är det här för påhängsen människa, en jävla STALKER, varför kan hon inte låta mig vara i fred!?"
Jag vet innerst inne att Helen inte ens kommer ihåg mig och omöjligt kan hysa något agg mot mig, att hon helt enkelt har fullt upp hela dagarna, men ändå kommer de paranoida tankarna och en röst i mitt huvud vrålar "Varför hatar du mig, Helen!? Varför hatar du mig, Helen!?"
Det känns som om jag inte kommer att överleva om jag inte får hennes bekräftelse, ett enda pyttigt litet tecken på att denna i min värld närmast perfekta uppenbarelse kan sänka sig till att skriva sitt namn på ett kort och skicka till en värdelös liten råtta.
När jag var tonåring skrev jag till två tjejer som var med i "Phantom of the Opera" i Stockholm. Det var på snigelpostens och de handskrivna brevens tid och båda svarade snällt efter några veckor. Den enda jag inte fick svar från var Sarah Brightman, men det hade jag full förståelse för, inte har hon tid att svara på alla tusentals beundrarbrev. Men eftersom det har gått så bra förr (en av Fantomen-tjejerna fixade alla solisters autografer åt mig, den andra brevväxlade jag med i flera år), tänkte jag att jag självklart skulle få svar nu med...
Ja ni hör ju själva. Jag är rädd att jag har blivit psykiskt sjuk på allvar, jag fruktar för mitt förstånd, jag är rädd att jag faktiskt kommer att BLI en stalker. Jag har inte en tanke på att försöka komma nära Helen Sjöholm, ta mig till hennes hus, kidnappa hennes son eller något annat i den stilen, det är mig fullkomligt väsenskilt eller vad det nu heter. Men tänk om jag verkligen håller på att bli knäpp...?