AspergerForum

Jag har ingen diagnos, men tar mig friheten att svara ändå. Det handlar om att ta sig an projekt; planera och strukturera, finna ork, you name it. Jag gjorde i princip inga skolarbeten hemma, men tack vare intelligens och snälla lärare fixade jag gymnasiekompetens i normal tid. Det säger egentligen det mesta, en uppgift som att sätta upp en hylla på väggen ter sig övermäktig, och att sätta ihop fyra köksstolar tog en månad.

På en inte avlägsen andraplats hittar vi det sociala. Att ta kontakt med en total främling är inte omöjligt, men nästa steg då man inlett en relation blir problematisk. Man ska hälsa, höra av sig, fråga hur personen mår, finna förståelse för den andres situation. Jag får ångest och låter det rinna ut i sanden.

Största problemet andra ser är väl att jag inte deltar i sociala aktiviteter så mycket, inte för att jag har sociala problem i någon större utsträckning utan bara att jag inte känner att det ger mig något att sitta på ett café i x antal timmar och inte prata om något värdefullt.
Eller bara gå runt i butiker, utan mål.
Sånt driver mig snarare till vansinne

Utan tvekan följande: stresskänslighet, ältande/oro över hur jag beter mig socialt, igångsättningssvårigheter, att det tar så mycket energi att göra saker jag inte är motiverad för (t.ex. städning).

Tidigare var det även plågsamt att det var svårt med vänskap och att hitta likasinnade. Numera har jag accepterad läget och bryr mig inte särskilt mycket om det. Är nöjd med vad jag har och nöjd med att slippa delta i en del vanliga NT-aktiviteter.

BigPete skrev:Största problemet andra ser är väl att jag inte deltar i sociala aktiviteter så mycket, inte för att jag har sociala problem i någon större utsträckning utan bara att jag inte känner att det ger mig något att sitta på ett café i x antal timmar och inte prata om något värdefullt.
Eller bara gå runt i butiker, utan mål.
Sånt driver mig snarare till vansinne

Hehe, känner igen mig i ointresset för sådant!
Å andra sidan gillar jag de sysselsättningarna när jag är med någon man kan prata viktiga saker om. Gillar att gå runt i vissa utvalda butiker när jag har ett mål och när jag är själv och det inte är mycket folk på stan. Egna villkor, oh yes

BigPete skrev:Största problemet andra ser är väl att jag inte deltar i sociala aktiviteter så mycket, inte för att jag har sociala problem i någon större utsträckning utan bara att jag inte känner att det ger mig något att sitta på ett café i x antal timmar och inte prata om något värdefullt.
Eller bara gå runt i butiker, utan mål.
Sånt driver mig snarare till vansinne

Tycker det är mysigt att sitta på ett café och snacka... om caféet är lungt och det är rätt sorts person man pratar med, dvs mer än bara nyheter, vädret, semester osv som snackas.

Gå runt i butiker utan mål kan vara trevligt. Alla människor och saker ger mig inspiration. Nackdelen är den där jävla ångesten som typ vill förlama än bland folk.

Boxie, funkar likadant. Har mer eller mindre släppt tvånget att umgås i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Mest talande är väl att jag glidit ifrån i stort sett alla vänner och bekanta från förr utan att bry mig om det mer än någon enstaka gång ibland. Jag är expert på att underhålla mig själv. Däremot kan det faktiskt vara trevligt med ett fåtal vänner som heller inte MÅSTE ses så ofta. Det är just de 2-3 som jag fortfarande har viss kontakt med också.. tror dock att t.o.m. de tycker jag är väldigt dålig på att hålla kontakten. Sen umgås jag och min sambo någon gång ibland med en annan familj (precis lika udda) samt med släkten. Det räcker bra så för mig. Sambon har dock en stor bekantskapskrets.

Jag kanske är lite OT eftersom detta inte är *mitt* stora problem, men det är säkert bland det mest påtagligt konstiga som andra ser hos mig.

n.b: Jag har inte fått AS-diagnos.

Det jag lider av mest är svårigheten att komma igång med saker (på finspråk = exekutiv dysfunktion?). Till exempel att sätta mig och betala räkningar och gå igenom ekonomin tar väldigt mycket kraft och vilja; ofta tar det flera dagar från att jag får pengar. Det har till och med hänt att jag har betalat räkningar 2-3 dagar för sent, helt enkelt för att jag inte lyckas få tankeprocessen - "jag måste betala räkningarna nu" - att direkt resultera i en handling. Att ringa viktiga telefonsamtal eller höra av mig till folk är också svårt. Även i andra sammanhang kan jag bli handlingsförlamad; särskilt om det involverar starka känslor eller om saker går för snabbt. Ett annat sätt som det artar sig på, som inte är lika skadligt men ack så trist, är att jag har även svårt att komma igång med saker som jag finner nöje i. Det kan vara att plocka upp en bok som jag länge har velat läsa, ett TV-spel som jag nyss har köpt, eller att sätta mig och programmera på något av de otal ofärdiga hobbyprojekt jag har.

En annan sak som jag tror ställer till det för mig utan att jag riktigt märker det är de klassiska empatiska problemen. Jag arbetar som IT-konsult och således består det mesta av mitt arbete av att göra saker efter tydligt definierade kravspecifikationer inom tydligt definierade tidsramar. Enkelt som pannkaka, för det mesta. Men jag har börjat misstänka att det ibland ställs krav på mig som jag överhuvudtaget inte uppmärksammar; genom subtila antydningar som en normal person kanske skulle uppfatta direkt, men som jag bara förstår om jag medvetet kommer ihåg och analyserar vad, när och hur en person har sagt något. Det omvända brukar förstås också ske, det vill säga att jag försöker analysera och läsa in saker i vad någon har sagt eller hur någon har betett sig, när det antagligen inte finns något där att hämta. Det ställer nog oftast inte till det så mycket annat än i mitt huvud, men kan vara förbenat frustrerande det också.

De sociala bitarna är väl något som jag störs av ibland. Jag har inte många vänner. Närmare bestämt har jag en säker vän - kvinnan som jag lever med och är gift med - och en person som jag träffar alldeles för sällan men som jag hoppas kan räknas som vän. För det mesta har jag inte så mycket emot att vara lite solitär, men ibland kan jag inte låta bli att avundas personer som har kanske ett tiotal goda vänner och dussintals goda bekanta. Och när jag känner så har jag oftast ingen som helst aning om hur jag ska närma mig personer för att få till skott något slags socialt umgänge. Som bäst kanske jag skickar ett SMS eller ett meddelande på Facebook där jag så gott jag kan försöker efterapa de luddiga sociala konventioner som finns för hur man knyter kontakter eller bestämmer träffar.

Tror det är allt jag orkar skriva.

TL;DR:
Igångsättningssvårigheter
Empatiska problem, svårighet att läsa antydningar
Oförmåga att hantera det sociala

Den är spretig, svårförutsägbar, inkonsekvent, vållar överraskningar, skada, missuppfattningar och andra saker jag inte kommer på just nu. Min allmänna "begåvning". Den vållar mest problem för andra som antagligen försöker prata med en idiot, hör en idiot, lär känna en idiot... det är bara det att den här idioten är oväntat skärpt och oväntat mycket idiot.

Jag har ingen diagnos och tycker det är ovärt besväret att stångas med instanserna.

imperativ skrev:Den är spretig, svårförutsägbar, inkonsekvent, vållar överraskningar, skada, missuppfattningar och andra saker jag inte kommer på just nu. Min allmänna "begåvning". Den vållar mest problem för andra som antagligen försöker prata med en idiot, hör en idiot, lär känna en idiot... det är bara det att den här idioten är oväntat skärpt och oväntat mycket idiot.

Jag har ingen diagnos och tycker det är ovärt besväret att stångas med instanserna.

Tack (känns igen )

Mitt största problem är att jag knappt har något filter mot ljus, ljud, beröring och andra intryck. Mycket besvärande emellanåt.

Felle, jag kan nog instämma i allt det du tog upp, jag är mer lättdistraherad än en katt så länge det inte handlar om nörderier av något slag. För närvarande ser mitt hem förjäkligt ut, jag har levt på pizza i två veckor, mina sopor hann mögla till ORANGE för ett par dagar sedan! - de är dock uttagna nu - och jag har diskat två par bestick per dag för att det inte finns några rena, och disken har stått i två veckor

Så går det när man fastnar i jobb, Plants vs. Zombies och är för slö för att orka bry sig

Igår uppdagades ett stort problem. Jag kan inte umgås med min mamma. Hon förstår inte hur det är att ha Asperger. Det förstod jag igår.

kullan skrev:Igår uppdagades ett stort problem. Jag kan inte umgås med min mamma. Hon förstår inte hur det är att ha Asperger. Det förstod jag igår.

Vad var det som hände?

Igångsättningssvårigheterna! Snacka om långt ord förresten!

svartamolnet skrev:Igångsättningssvårigheterna! Snacka om långt ord förresten!

Ingen motor här heller!

Jag tycker det är värst när en del andra aspergare är elaka mot en fast man är lika. Det gör mig ledsen.

Laika skrev:Vad var det som hände?

Vi hade ett praktgräl om min planerade flytt. Jag sa hur jag ville organisera den men det var helt fel enligt henne. Då bad jag henne att inte lägga sig i och då vart hon förbannad.

Sitter och funderar på allvar att säga upp bekantskapen med henne. Jag orkar inte höra på henne nå mer.

svartamolnet skrev:Igångsättningssvårigheterna! Snacka om långt ord förresten!

+1

Just det ja.. det där är en svår grej. De få saker jag _inte_ försummat att göra genom åren går nog att räkna på fingrar och tår. Bara rent logistiskt låser jag mig lätt. Kassar med sladdar i står på ett litet prydnadsbord hemma, ouppackade kartonger i sovrummet och i samtliga garderober. En köksmaskin i hörnet av köket osv osv. Det är snart ett år sedan vi flyttade in och jubileum för de där rackarna.

merge9 skrev:Det jag lider av mest är svårigheten att komma igång med saker (på finspråk = exekutiv dysfunktion?). Till exempel att sätta mig och betala räkningar och gå igenom ekonomin tar väldigt mycket kraft och vilja; ofta tar det flera dagar från att jag får pengar. Det har till och med hänt att jag har betalat räkningar 2-3 dagar för sent, helt enkelt för att jag inte lyckas få tankeprocessen - "jag måste betala räkningarna nu" - att direkt resultera i en handling. Att ringa viktiga telefonsamtal eller höra av mig till folk är också svårt. Även i andra sammanhang kan jag bli handlingsförlamad; särskilt om det involverar starka känslor eller om saker går för snabbt. Ett annat sätt som det artar sig på, som inte är lika skadligt men ack så trist, är att jag har även svårt att komma igång med saker som jag finner nöje i.

Igenkänning!

Inlägget precis ovan här, av ca, kan jag också skriva under på.

kullan skrev:Vi hade ett praktgräl om min planerade flytt. Jag sa hur jag ville organisera den men det var helt fel enligt henne. Då bad jag henne att inte lägga sig i och då vart hon förbannad.

Sitter och funderar på allvar att säga upp bekantskapen med henne. Jag orkar inte höra på henne nå mer.

Mammor är jättsvåra ibland. Min och mammas relation fungerar enbart för att jag är enormt selektiv i vad jag berättar för henne. När vi bor i samma hus driver vi ofta varandra till vansinne, men om jag bor hyfsat långt bort fungerar allt jättebra. Kan det vara något liknande med dig och din mamma? Jag har också funderat på att säga upp bekantskapen med min ibland.

Jag känner igen resonemanget (från min systers relation med pappa) nu när du skriver det.

@kullan, din relation till din mamma skulle nog må bra av en flytt.

Laika och Miche:

Jo jag tror att ni båda har rätt och sen funderar jag på om jag ska ta en lång pause innan jag kommer på besök.

Några av mina problem är:

- Att inte orka vara social jämt.

- För feg och nervös för att be nån om nåt. (Ibland vågar jag knappt be mina föräldrar och syskon om nåt)

- Jag vågar bara gå mellan stadsdelen jag bor i (den är väldigt liten) och den jag bodde i tidigare (bredvid den jag bor i nu)

- Vågar/vill inte redovisa uppgifter i skolan (blev utskrattad en gång när jag glömde säga vem den handlade om)

- Nu för tiden vågar jag mest bara vara med min tjejvän, (har en massa killvänner, brukade va med 2 av dom när jag gick i låg och mellanstadiet) tycker att det känns konstigt att va med nån kille nu, när jag kan va med henne istället.

- Jag tror att jag har en monoton röst, och nu försöker jag prata med lite mer inlevelse (tränar med att prata med mina katter, dom blir ju bara glada att jag pratar med dom så)
M. fl....

Men jag tycker inte att nån är feg eller dum eller så bara för att man kanske inte vågar gå nånstans, eller sitter och lyssnar på samma låt jämt, och.. hehe... jag brukar ibland lyssna på samma låt jag med!

Men i alla fall, va glada för att ni vågar skriva om det ni tycker är jobbigt och så..

Att inte förstå sig på andra människor.