Sida 5 av 5
Re: Diagnos = dömd till ensamhet?
Postat:
2012-07-05 8:40:28av indra76
Man är väl den man är oavsett om man har en diagnos eller ej? Själva diagnosen förändrar ju ingenting. Man väljer ju själv för vilka man sedan vill berätta.
Om man är ensam eller inte är nog mer ett resultat av hur man är som person, inte om man har en diagnos eller ej. Jag kan se att en diagnos, med den självinsikten som det kan ge, snarare kan underlätta livet på alla fronter. Man vet vad man tycker är jobbigt och även varför, man kan då försöka anpassa livet mer utifrån sina förutsättningar, acceptera sig själv och på så sätt få mer energi att lägga på det man vill, kanske en relation.
Re: Diagnos = dömd till ensamhet?
Postat:
2012-07-05 10:40:55av Nihilith
Diagnosen i sig förändrar kanske inte så mycket rent konkret initialt. Som du säger, man är fortfarande densamme. Fördelen, som du också påpekar, är att man kanske får lättare att acceptera och börja klura på hur man ska förhålla sig till saker och ting samt världen runtomkring.
Det vetskapen dock inte löser är andra människors inskränkthet, oförståelse och ofta en ovilja (i mina ögon) att ens vilja inse att det faktiskt finns människor som inte fungerar som de gör. Det kan ha effekten att man till slut väljer att inte umgås med andra socialt (förutsatt att man skulle vilja) för att det helt enkelt blir väldigt tröttsamt att behöva försvara sig själv och sitt beteende i längden samt att behöva ta reaktionerna man ibland kan få (ilska, sårade känslor etc.).
Re: Diagnos = dömd till ensamhet?
Postat:
2012-07-05 16:34:30av Choklad
Var svinigt trött när jag skrev mitt förra inlägg och det blev lite fel.
Re: Diagnos = dömd till ensamhet?
Postat:
2012-07-05 17:56:17av Nihilith
Zombie skrev:Nihilith skrev:Borde kanske förklarat mig bättre tidigare, dock ligger sådant inte alltid nära till hands i hjärnan. Jag fick den inom allmänpsykiatrin. Det var det jag menade med tur, är att det snarare har med terapeuten i sig att göra. Jag hade den enorma turen att få någon (som jag hade i två vändor i totalt sett 3 år eller så tror jag det var) som var DBT, KBT och psykodynamiskt utbildad, samt verkligen lyssnade och verkligen gjorde allt för att försöka förstå mig. Vi jobbade bland annat med whiteboard, som han sedan skrev av och jag fick en kopia på som jag brukade sätta upp på kylen. Han jobbade på ett sett som passade just mig som individ, och det är där, tror jag, många terapeuter/psykologer misslyckas. Ingen har någonsin hjälpt mig så mycket med så många problem jag haft/har. Olyckligtvis lämnade han mottagningen (vilket har varit enormt svårt att hantera i perioder) och sedan fick jag något KBT stolpskott som inte alls verkade fatta vad AS är, tur i oturen så lämnade hon mottagningen så nu står jag på någon form av intern väntelista.
Liknar vad många andra har upplevt. Säg den glädje som varar beständigt.
Men det är den risken jag menar att man skulle kunna minska (förutom att hjälpa de ännu fler (?) som aldrig ens får tag i någon bra terapeut eller terapimetod) genom att inrätta särskilda centra för just terapi åt aspergare för deras praktiska livsproblem, med större mångfald, mindre dogmatism och betydligt större aspergarinflytande än vad som finns nu. Minska det beroende av att
råka ha tur, och få vara glad så länge den varar, som folk utsätts för nu. (Och som redan innan de senaste "besparingarna" säkert kostade massor i folk som inte kunde göra nytta i samhället.)
Kan inte annat än att instämma helt.