Postat: 2011-01-25 13:59:04
och det där med berätta diagnos. Kanske jag är knäpp och det bara fungerar för mig men jag brukar presentera det som en utmaning till min nya bekantskap.
"Du vill inte vara vän med mig, du kommer inte palla trycket."
Av nån konstig anledning verkar omvänd psykologi fungera nästan oumbärligt bättre än säga "Du... jag har något att berätta".
Oftast har människor sagt till mig att de irriterat sig över att jag erövrat dem deras rätt att tycka genom framställa dem en utmaning om huruvida de skulle klara av en vänskap med mig och just därför har de intresserat sig mer. Att de sen uppenbarligen inte funnits kvar och jag "vann" hör ju inte hit.
Det som är poängen här är, jag åtminstone, kör med öppna kort (talesätt) på en gång. Jag orkar inte dalta fram och tillbaka med några flummiga försiktighetsförsök att behaga min kommande partner/vän/bekantskap, nej.
Hellre de lämnar mig på plats på direkten än senare när jag spenderat min energi på dem (emotionell och annan form av energi) för att sedan upptäcka de inte kunde med för att jag har en diagnos.
Observera att just det sättet hade jag redan INNAN diagnos, jag visste jag var felfuntad och sa redan tidigt: "Grattis om du pallar med mig någon längre tid, jag tvivlar du kommer att göra".
Sen att människor är korkade och de ska envisas med vilja bevisa jag hade fel, det är en annan historia.
En sak jag märkt med den approachen är just att, elakt nog, så känner jag mig bättre. Jag har gjort mitt, tagit mitt ansvar och sagt som det är. Jag var/är ärlig från start, inga gissa lekar om varför jag kan verka eller vara annorlunda.
Det känns att även om chansen inte tas, har jag ändå från start gett personen en chans att dra sig ur, tänka efter före och inte minst inte plötsligt ändra uppfattning och börja skylla på diagnos eller påstå jag gömmer mig bakom en.
"Du vill inte vara vän med mig, du kommer inte palla trycket."
Av nån konstig anledning verkar omvänd psykologi fungera nästan oumbärligt bättre än säga "Du... jag har något att berätta".
Oftast har människor sagt till mig att de irriterat sig över att jag erövrat dem deras rätt att tycka genom framställa dem en utmaning om huruvida de skulle klara av en vänskap med mig och just därför har de intresserat sig mer. Att de sen uppenbarligen inte funnits kvar och jag "vann" hör ju inte hit.
Det som är poängen här är, jag åtminstone, kör med öppna kort (talesätt) på en gång. Jag orkar inte dalta fram och tillbaka med några flummiga försiktighetsförsök att behaga min kommande partner/vän/bekantskap, nej.
Hellre de lämnar mig på plats på direkten än senare när jag spenderat min energi på dem (emotionell och annan form av energi) för att sedan upptäcka de inte kunde med för att jag har en diagnos.
Observera att just det sättet hade jag redan INNAN diagnos, jag visste jag var felfuntad och sa redan tidigt: "Grattis om du pallar med mig någon längre tid, jag tvivlar du kommer att göra".
Sen att människor är korkade och de ska envisas med vilja bevisa jag hade fel, det är en annan historia.
En sak jag märkt med den approachen är just att, elakt nog, så känner jag mig bättre. Jag har gjort mitt, tagit mitt ansvar och sagt som det är. Jag var/är ärlig från start, inga gissa lekar om varför jag kan verka eller vara annorlunda.
Det känns att även om chansen inte tas, har jag ändå från start gett personen en chans att dra sig ur, tänka efter före och inte minst inte plötsligt ändra uppfattning och börja skylla på diagnos eller påstå jag gömmer mig bakom en.