AspergerForum

Konstig fråga kanske, men det är något jag verkligen funderat över.
Vilken hälsningsfras ska man egentligen använda när man besvarar en hälsning från någon annan, samma som den personen använde eller en egen som man vill?

Jag menar så här, jag är bekvämast med att säga ”hej”, men om den andre har hälsat med ett annat ord så känner jag att det förväntas att jag hälsar med samma ord, även om det känns främmande för mig. Om den andre t ex har sagt ”tjena” och jag då svarar med ”hej”, så känns det istället som om jag rättar honom/henne, och det känns inte heller bra.

En gång var jag i en grupp där det tydligen var ordet ”god morgon” som gällde, och jag kände mig jätteobekväm med det ordet men försökte använda det ändå, även om det nästan inte ville komma ut ur munnen på mig. Nu tillhör jag en ”tjena-grupp”, något som jag inte tycker känns som det passar mig alls. Jag kan gå omvägar för att slippa hälsa på någon/några som hälsar på annat sätt, eller diskret glida in i ett rum med andra personer och försöka se ut som om jag kom dit för länge sedan, för att slippa hälsningsdilemmat (jag är bra på att göra mig osynlig ).

Och så undrar jag också om ni har någon idé om varför det blir sådana här jargonger i grupper, t ex på en arbetsplats, att de pratar, hälsar, skämtar på samma sätt, trots att de kommer från olika håll från början och borde vara olika? Jag brukar ha jättesvårt att komma in på olika arbetsplatser för att alla verkar så lika och pratar och beter sig på samma sätt, det verkar så konstigt och främmande, och jag vill/kan inte göra likadant.

Jag tycker att det är jobbigt att hälsa, när folk använder olika ord för att göra det. Jag säger "hej". Det brukar gå bra och blir ingenting märkvärdigt av det, av vad jag har tyckt iaf.

Det blir däremot jobbigt när någon säger "god morgon", eftersom att jag då nästan blir tvingad att svara "god morgon". Ibland säger jag dock "hej", även fast den andre personen sa "god morgon". Jag tycker att ordet "god morgon" är pinsamt. Jag vet inte vad som vore en bra jämförelse, men kanske någonting i stil med att någon skulle säga "PILLEFJONK" till mig. Det vore ungefär lika jobbigt. Jag blir generad och börjar fnissa om någon säger "god morgon" för att det är så pinsamt.

Det känns inte som att jag kan säga "god morgon" på ett naturligt sätt. Det blir bara oseriöst och komiskt.

EDIT: Ordet "detsamma" tog skitlång tid för mig att säga till folk. Det var riktigt pinsamt för mig innan, men jag insåg att jag var tvungen att försöka lära mig att säga det, eftersom att man gör så. Säger någon "ha det bra", så ska man svara "detsamma". Mamma tjatade ofta om det till mig, eftersom att jag inte sa så (vilket är komiskt, för det är ju inte alltid som jag bryr mig om huruvida en person har det bra eller inte, så ibland skiter jag faktiskt i att säga det). Haha...

Jag säger hej eller god dag. God dag är mitt "inneord" för närvarande. Skall jag hälsa på nya säger jag "Hej, Tibbs" Eller "Hej, Kalle Anka, jag heter Tibbs". I personliga sammanhang, eller avslappnade, förnamn, i officiella hela namnet.

Brukar bara säga "Hej" eller "hallå" när någon hälsar. Känns så påtvingat att använda samma som dom bara för att dom just sa så... Lättare att bara välja mellan två. Tar helst inte i hand, gör jag det vrider jag handen så tummen blir åt vänster och handryggen uppåt liksom, då får dom inte något bra grepp och släpper fort. Bävar inför begravningen på torsdag, pussar, kramar och händer överallt...

Jag brukar köra med: "tjo bre!", "var hälsad, främling!", "hej!", "godmorgon/dag/kväll!", "ey!", "läget?", "'sup bro?", "'sup hoe?", "tjenixen gamle kamrat!", "halli hallå".
Beroende på vad som verkar lämpligt för tillfället, vilket det oftast inte är.

aspiemelly skrev:Tar helst inte i hand, gör jag det vrider jag handen så tummen blir åt vänster och handryggen uppåt liksom, då får dom inte något bra grepp och släpper fort.

Haha, så där gjorde jag ofta, tidigare i mitt liv. Men än idag så tar jag i hand väldigt försiktigt. Vill inte att de ska greppa tag i min hand. Gillar inte att ta i hand. Gillar inte att vara så intim med folk. Jag har aldrig heller tagit initiativ till att krama vänner. Om jag har kramat en vän så är det vännen som har börjat krama och jag kan liksom inte krama tillbaka på ett bra sätt.

Vill bara krama min pojkvän, för honom vill jag ju göra en jävla massa intima grejer med. Han är undantaget.

Jag gillar inte att krama andra än de jag älskar (vilket inte är någon för tillfället). Att skaka hand vill jag egentligen också bara göra exklusivt med väl bekanta som jag förutsätter sköta sin hygien (jag är inte rädd för baciller, men vill av princip inte röra någon som inte vill sköta något så simpelt.). Jag skakar dock hand med de flesta trots det, då det är en mindre uppoffring för att respektabelt visa att man förutsätter det bästa om personen i fråga.

Jag använder frasen "allållå" (snabb version av "hallå hallå") som standard i de flesta möten med människor. Med närmare bekanta så blir det nästan en ny hälsningsfras vid varje tillfälle.

Glömde mina "brassar"! med dom hälsar man med fuskpuss (kind mot kind) eller kontaktpuss (puss på kind) eller kram. Det svåra med dom är att komma ihåg om det ska vara en "puss" eller en på varje sida...har fastnat halvvägs några gånger och prickat mitt på. Det beror på vilken region dom kommer från om det är 1 eller 2 pussar.


Konstigt nog går detta bättre än alla form av hälsning med "svenskar". Kan vara att man slipper ögonkontakten när man har kind mot kind. Svenskar(nt:ar) envisas med att borra hål i ens ögon med sitt stirr när dom tar i hand.

Jag säger alltid "Hej".

Ta i hand gör jag när någon annan tar intiativ till det, det är aldrig någon som kommer naturligt för mig.
Kramas som hälsning har jag nog aldrig gjort, det skulle kännas väldigt märkligt. Är ingen kramig människa.

Jag tar i hand när jag presenterar mig för en ny människa.

Hälsar jag bara så beror det helt och hållet på vem det är jag hälsar på.

Jag hälsar nog oftast humoristiskt på mina vänner och släkt.
Annars så är jag rätt formel och kontrar ett "hej" med ett "Hejsan".

Hälsar jag på äldre så säger jag god morgon, god middag eller eller god eftermiddag, god kväll efter vilken tid det är på dygnet.

Kramar i samband med en hälsning sker bara om jag känner en människa mycket väl. Dom är reserverade för min familj och några få vänner.

Thurizas skrev:Hälsar jag på äldre så säger jag god morgon, god middag eller eller god eftermiddag, god kväll efter vilken tid det är på dygnet.

Jag använde en period "god dag" som min standardhälsningsfras, och en gång blev en äldre person lite förolämpad av det ("så gammal är jag faktiskt inte", haha).

Numera och sedan länge är det bara ett enkelt "hej" som gäller.

Morsning korsning, barnförlossning. Kurs 1a i hur man inte hälsar.

Äh, jag tycker att han har ett skönt tugg faktiskt!

Inte. Så hälsar jag om jag kan undvika det. Måste jag så blir det i regel en upprepning av vad för ord den andra personen ännu har sagt.

Kompis hälsas fånigt på.

Familj kan drabbas av en eventuell kram ibland.

Jag känner mig mest bekväm med "Tja". När jag jobbar känns det naturligt att säga "God morgon" när jag kommer till jobbet på morgonen. "Hej" säger jag nog oftast till folk jag inte känner, t ex butikspersonal. Till äldre säger jag oftast "Hej" istället för "Tja".

När jag träffar någon jag inte träffat förut så brukar jag skaka hand och säga mitt namn. (Om det är någon jag vill stifta bekantskap med, vill säga. Jag går ju inte och skakar hand med alla jag möter på stan. )

Skönt att inte vara ensam om att tycka det är knepigt med hälsningar. Jag får väl hitta på ett eget ord och hålla mig till det. Det borde inte vara något stort problem egentligen, men det blir det ändå.

Vad säger ni om min andra fråga, varför blir folk så lika och homogena när de kommer tillsammans i en grupp?

Solitaria skrev:Och så undrar jag också om ni har någon idé om varför det blir sådana här jargonger i grupper, t ex på en arbetsplats, att de pratar, hälsar, skämtar på samma sätt, trots att de kommer från olika håll från början och borde vara olika? Jag brukar ha jättesvårt att komma in på olika arbetsplatser för att alla verkar så lika och pratar och beter sig på samma sätt, det verkar så konstigt och främmande, och jag vill/kan inte göra likadant.

Är det något slags inbyggt flockbeteende som jag inte förstår mig på? När jag var yngre försökte jag härma sådana beteenden, med oftast med fiaskoresultat.

Jag brukar vanligtvis använda de mest förekommande hälsningsfraserna såsom "hej," tjena" och "tja." Jag har dock inget problem med att säga "god morgon." Till kompisar brukar jag gilla att löjla mig lite och hälsa med till exempel "hej du," "hallå" med Göteborgs dialekt eller "tjenare" med lite finsk dialekt så det låter mer som "tsenare."

Solitaria skrev:Vad säger ni om min andra fråga, varför blir folk så lika och homogena när de kommer tillsammans i en grupp? Är det något slags inbyggt flockbeteende som jag inte förstår mig på? När jag var yngre försökte jag härma sådana beteenden, med oftast med fiaskoresultat.

Jag har också funderat över detta och har heller aldrig kommit fram till något. Har även precis som du, försökt härma osv för att passa in bättre, men alltid misslyckats.

aspiemelly skrev:Glömde mina "brassar"! med dom hälsar man med fuskpuss (kind mot kind)

Kom och tänka på när jag var i Nederländerna en gång och skulle hälsa på en tjej. Jag fick intrycket av att hon ville krama om mig, men när jag sedan hörde "puss ljudet" så hoppade jag till som fan och undrade vad hon höll på med. Det måste ha sett väldigt roligt ut.

Brukar säga något som jag själv tycker är kul t.ex

Hej: Var hälsade medresenärer på vägen till upplysning
Hejdå: Live long and prosper

Oftast "Tja" irl men med en del kompisar och pojkvän blir det "Ohayo", "Konnichiwa" eller Konbanwa" irl och chatt. På tele blir det "Moshi Moshi".

Random Människa som hälsar: Hejsan svejsan!
Jag: SHA BÖG!

Jag använder olika hälsningsfraser lite slumpmässigt. Jag reflekterar sällan över vilken jag väljer, men jag använder t.ex. inte "tjena" eller "halloj" om jag hälsar på en pensionär, en myndighetsperson eller någon jag ska intervjua. Då blir det ett vanligt "hej" eller "hej hej".

När jag kommer till skolan på morgonen säger jag "god morgon" till dem jag möter, men visst, det skulle såklart gå bra att säga "hej" också.

John skrev:Random Människa som hälsar: Hejsan svejsan!
Jag: SHA BÖG!

Vinna kinky rooooligt ♪ ♫

snuggelhund skrev:Jag säger alltid "Hej".

Ta i hand gör jag när någon annan tar intiativ till det, det är aldrig någon som kommer naturligt för mig.
Kramas som hälsning har jag nog aldrig gjort, det skulle kännas väldigt märkligt. Är ingen kramig människa.

Gör och känner lika som snyggehund. Det här alltmer vanligt förekommande kramen är en styggelse (jag skyller medelklassen för den).

Har förmågan att starta samtalet eller samvaron med en förolämpning, som ofta följs av flera. Är det andra här som gör så?

Är det med mina polare brukar det alltid bli nån konstig fras som "Tje Brushan" "Läget Fitta" "Sup, Nigger?" "Hur är det Homo" "Hejsan Emo-Boy" "Hej Tjockis" men det är ju alltid på skoj och man får ju alltid en liknande hälsning från polarna tillbaka. Dock så händer det att man får blickar, men mina vänner som jag umgås har samma policy som jag, att totalt skita i vad andra tycker.

Är det nya personer brukar jag inte säga nånting, och måste typ oftast vänta på att nån av mina polare introducerar mig innan jag hälsar. Jag avskyr kroppskontakt och undviker oftast alla sådana tillfällen om jag kan, att hälsa med ett handslag eller kram är helt uteslutet. När jag i skolan och anlände på morgonen var det liksom aldrig riktigt god morgon som gällde utan mer ett "mmmh" tillbaka till dem.