Vad är normalt? (kompisen helt förändrad sen han fått tjej)
Postat: 2010-07-06 18:22:29
Det är så här att jag har haft en kompis som jag räknat som min bästa kompis. För nästan ett år sen blev han ihop med en tjej och har under den tiden betett sig mer och mer som att jag inte existerar.
Jag som aspergare är väldigt kompislojal och under den här tiden har han också ändrat attityd emot mig gällande mina diagnoser. Innan så gjorde inte det nånting att jag har aspergers och adhd och nu är diagnoserna det enda de ser. Lägg också till att jag är bipolär och kämpar som en galning att få det under kontroll.
Jag känner att jag blir inte accepterad. Det har varit en massa skumma särbehandlingar. Har vi åkt på kryssning så har han lämpat över mig på halvfrämlingar, iaf försökt och fixat separata hytter. Han vill ju mest resa med tjejen, men jag har liksom på nåt sätt känt att jag "blir över". För att "kompensera" mig har han föreslagit att jag ska resa med den eller den... Jag som aspergare har ganska svårt att "byta ut" folk, men jag har känt mig jävligt bortglömd, för han har som oftast inte frågat mig vad jag anser om separata hytter. Jag är medbjuden på nåder men ändå inte "med" så att säga. Jag ska liksom bara ha och rätta mig efter hur de vill ha det, och känna mig tacksam att jag överhuvudtaget får vara med. Medbestämmanderätt? Inte mycket. Det är ju han som bjuder och då ska jag vara tacksam för det jag får.
Alltså, jag orkar inte med det där längre... Jag vill känna trygghet när jag reser, jag vill resa med folk jag känner och inte bli hopföst med andra för att det är bekvämast för dem att ha det så. Nu tänker jag fråga några andra om jag får resa med dem framöver för jag vill känna mig välkommen på riktigt. Inte som nåt som bara ligger dem till last. Det är för mig inget roligt att bli ensam över i en hytt för oftast är det svårt att få med andra, och det är ju dem som jag velat resa med.
Lägg till att han har slutat att ringa spontant och visar inget intresse för mig längre som person. De skyller på "nyförälskelse", men jag känner att jag blir särbehandlad. Det känns inte som jag är intressant längre och sen så har man känt deras avståndstagande.
Paret kräver nu dessutom att jag inte ska få prata om mina diagnoser. Okej, om det blir mycket prat om det, då kan jag förstå att det känns tjatigt, men det känns som de inte accepterar nånting som är en så stor del av mig.
Maken (som är nt) tycker ju då att jag ska gilla läget, att det är så det fungerar när folk blir tillsammans, men jag känner att jag blir dömd efter diagnoserna, inte efter mig själv som person. Jag som aspergare tycker att det är fel när normala som blir tillsammans går så jävla upp i varandra att de glömmer bort, ignorerar, kör sitt eget race, utan att bry sig om något annat. Och sen får jag höra att jag har för stora krav.
Okej, jag kanske har vissa krav, men att bli degraderad från bästa vän till typ nån längst ute i pereferin känns för mig jävligt fel. Jag är inte svartsjuk på deras förhållande, men jag blir jävligt sårad av deras avståndstagande, som jag känner berott en del på svartsjuka från tjejens håll. Och sen att de bara ser diagnoserna.
De tror jag skyller ifrån mig då jag försökt förklara hur mina diagnoser fungerar. De tror jag inte tar ansvar. Jag kämpar mitt livs hårdaste kamp för att få bipoläriteten under kontroll. De vill inte se att jag har varit rätt så sjuk under det senaste året utan verkar tro att jag har blivit hypoman med flit.
Jag finns liksom kvar som människa, oavsett diagnoserna. Jag har kvar min egen personlighet, men de verkar ha mycket svårt att se det.
Att man pratat mycket om diagnoserna är för att man har sökt stöttning och för att det varit så jobbigt. För dem så skyller man ifrån sig och vill inte ta ansvar. De vill bara att jag "fixar det", men det känns som de vill att jag lämnar dem helt utanför och att jag skall greja det helt och hållet själv. Man känner liksom ingen äkta stöttning. Man skall inte besvära dem med diagnoser, inte ställa krav på dem som vänner för de är ju NORMALA och normala får liksom ange tonen och bestämma eftersom det är det normala som styr i samhället. "Normalt" är alltså att bli bortglömd som vän för att partnern är så oerhört mycket viktigare.
Skulle jag glömma min bästa vän om jag skaffade en partner? Aldrig i livet.
Jag blir nu för tiden aldrig tillfrågad om jag vill följa med nånstans. Hamnar vi på samma fest där de vet att vi rätt troligt kommer dyka upp så har de inte brytt sig i att säga att de ska dit, och kanske fråga om vi vill haka på. De spontanringer aldrig utan det är bara sånt som är samman med min man som planeras. Ungefär som om jag ensam inte går att lita på.
Under den senaste tiden har det hänt en del saker som att jag fått bättre mediciner och börjat märka när jag blir hypoman. Jag har trott att de har märkt det, men sen fick man ett mail med "förhållningsregler" som de anser att jag ska hålla mig till. Som att bryta direkt om jag pratar om mina diagnoser. Alltså... det känns som jag ska ha intresse för vad som sker i deras liv, att jag ska respektera dem som par, ha tålamod för att kontakten begränsats till ett minimum, men om jag själv tycker att jag blir bara mer och mer bortglömd och dessutom värderad efter diagnoserna så är det jag som har fel och de som har rätt iom att de är normala.
Jag kan ju inte direkt prata om jobbet (som jag inte har) och ungarna (jag aldrig kommer att få). Mina samtalsämnen är till stor del begränsade. Skall inte jag få tala om jag ska iväg på aspergersmöten? Om försäkringskassan gör nånting emot mig? Om jag tycker nåt är jobbigt? Jag ser ju på världen genom mina "aspergersglasögon" och jag kan ju för fan inte göra det på nåt annat sätt. Hur ska jag kunna plocka bort diagnoserna ur mig bara för att bli accepterad? Jag kan ju inte det. Diagnoserna har ju ingen av och påknapp. Jag lever ju och är född med det här. Bipoläriteten råkar ju vara kronisk och nåt jag kommer få kämpa med varje dag, i varje ögonblick jag lever... Och så får jag inte prata om det?
Vad tycker ni andra? Jag känner mig jätteledsen, för det känns som de bara ser mig som handikappad och sjuk, men har glömt bort att det finns en människa där som törstar efter vänskap, efter stöttning, efter att bli sedd och bekräftad. Att man får känna att man duger som person och vän trots att man lever med de här diagnoserna.
ha det
Jag som aspergare är väldigt kompislojal och under den här tiden har han också ändrat attityd emot mig gällande mina diagnoser. Innan så gjorde inte det nånting att jag har aspergers och adhd och nu är diagnoserna det enda de ser. Lägg också till att jag är bipolär och kämpar som en galning att få det under kontroll.
Jag känner att jag blir inte accepterad. Det har varit en massa skumma särbehandlingar. Har vi åkt på kryssning så har han lämpat över mig på halvfrämlingar, iaf försökt och fixat separata hytter. Han vill ju mest resa med tjejen, men jag har liksom på nåt sätt känt att jag "blir över". För att "kompensera" mig har han föreslagit att jag ska resa med den eller den... Jag som aspergare har ganska svårt att "byta ut" folk, men jag har känt mig jävligt bortglömd, för han har som oftast inte frågat mig vad jag anser om separata hytter. Jag är medbjuden på nåder men ändå inte "med" så att säga. Jag ska liksom bara ha och rätta mig efter hur de vill ha det, och känna mig tacksam att jag överhuvudtaget får vara med. Medbestämmanderätt? Inte mycket. Det är ju han som bjuder och då ska jag vara tacksam för det jag får.
Alltså, jag orkar inte med det där längre... Jag vill känna trygghet när jag reser, jag vill resa med folk jag känner och inte bli hopföst med andra för att det är bekvämast för dem att ha det så. Nu tänker jag fråga några andra om jag får resa med dem framöver för jag vill känna mig välkommen på riktigt. Inte som nåt som bara ligger dem till last. Det är för mig inget roligt att bli ensam över i en hytt för oftast är det svårt att få med andra, och det är ju dem som jag velat resa med.
Lägg till att han har slutat att ringa spontant och visar inget intresse för mig längre som person. De skyller på "nyförälskelse", men jag känner att jag blir särbehandlad. Det känns inte som jag är intressant längre och sen så har man känt deras avståndstagande.
Paret kräver nu dessutom att jag inte ska få prata om mina diagnoser. Okej, om det blir mycket prat om det, då kan jag förstå att det känns tjatigt, men det känns som de inte accepterar nånting som är en så stor del av mig.
Maken (som är nt) tycker ju då att jag ska gilla läget, att det är så det fungerar när folk blir tillsammans, men jag känner att jag blir dömd efter diagnoserna, inte efter mig själv som person. Jag som aspergare tycker att det är fel när normala som blir tillsammans går så jävla upp i varandra att de glömmer bort, ignorerar, kör sitt eget race, utan att bry sig om något annat. Och sen får jag höra att jag har för stora krav.
Okej, jag kanske har vissa krav, men att bli degraderad från bästa vän till typ nån längst ute i pereferin känns för mig jävligt fel. Jag är inte svartsjuk på deras förhållande, men jag blir jävligt sårad av deras avståndstagande, som jag känner berott en del på svartsjuka från tjejens håll. Och sen att de bara ser diagnoserna.
De tror jag skyller ifrån mig då jag försökt förklara hur mina diagnoser fungerar. De tror jag inte tar ansvar. Jag kämpar mitt livs hårdaste kamp för att få bipoläriteten under kontroll. De vill inte se att jag har varit rätt så sjuk under det senaste året utan verkar tro att jag har blivit hypoman med flit.
Jag finns liksom kvar som människa, oavsett diagnoserna. Jag har kvar min egen personlighet, men de verkar ha mycket svårt att se det.
Att man pratat mycket om diagnoserna är för att man har sökt stöttning och för att det varit så jobbigt. För dem så skyller man ifrån sig och vill inte ta ansvar. De vill bara att jag "fixar det", men det känns som de vill att jag lämnar dem helt utanför och att jag skall greja det helt och hållet själv. Man känner liksom ingen äkta stöttning. Man skall inte besvära dem med diagnoser, inte ställa krav på dem som vänner för de är ju NORMALA och normala får liksom ange tonen och bestämma eftersom det är det normala som styr i samhället. "Normalt" är alltså att bli bortglömd som vän för att partnern är så oerhört mycket viktigare.
Skulle jag glömma min bästa vän om jag skaffade en partner? Aldrig i livet.
Jag blir nu för tiden aldrig tillfrågad om jag vill följa med nånstans. Hamnar vi på samma fest där de vet att vi rätt troligt kommer dyka upp så har de inte brytt sig i att säga att de ska dit, och kanske fråga om vi vill haka på. De spontanringer aldrig utan det är bara sånt som är samman med min man som planeras. Ungefär som om jag ensam inte går att lita på.
Under den senaste tiden har det hänt en del saker som att jag fått bättre mediciner och börjat märka när jag blir hypoman. Jag har trott att de har märkt det, men sen fick man ett mail med "förhållningsregler" som de anser att jag ska hålla mig till. Som att bryta direkt om jag pratar om mina diagnoser. Alltså... det känns som jag ska ha intresse för vad som sker i deras liv, att jag ska respektera dem som par, ha tålamod för att kontakten begränsats till ett minimum, men om jag själv tycker att jag blir bara mer och mer bortglömd och dessutom värderad efter diagnoserna så är det jag som har fel och de som har rätt iom att de är normala.
Jag kan ju inte direkt prata om jobbet (som jag inte har) och ungarna (jag aldrig kommer att få). Mina samtalsämnen är till stor del begränsade. Skall inte jag få tala om jag ska iväg på aspergersmöten? Om försäkringskassan gör nånting emot mig? Om jag tycker nåt är jobbigt? Jag ser ju på världen genom mina "aspergersglasögon" och jag kan ju för fan inte göra det på nåt annat sätt. Hur ska jag kunna plocka bort diagnoserna ur mig bara för att bli accepterad? Jag kan ju inte det. Diagnoserna har ju ingen av och påknapp. Jag lever ju och är född med det här. Bipoläriteten råkar ju vara kronisk och nåt jag kommer få kämpa med varje dag, i varje ögonblick jag lever... Och så får jag inte prata om det?
Vad tycker ni andra? Jag känner mig jätteledsen, för det känns som de bara ser mig som handikappad och sjuk, men har glömt bort att det finns en människa där som törstar efter vänskap, efter stöttning, efter att bli sedd och bekräftad. Att man får känna att man duger som person och vän trots att man lever med de här diagnoserna.
ha det