AspergerForum

Jag tittar ner på marken framför mina fötter när jag går. På så vis missar jag en del av omgivningen om jag inte tittar upp då och då.

Var fäster du din blick medan du går?

Det har jag inte tänkt på, men tror jag flyttar blicken, framåt oftast, men neråt om det kommer trappor eller trottoarer. Dock tittar jag som att folk är en del av en topografisk karta, jag ser inte omgivningen som människor. Skärmar av.

Min blick irrar nog hit och dit. Dels tittar jag på marken ibland så jag inte ska snubbla över något, dels kollar jag ev intressanta skyltfönster, dels kollar jag rakt framåt så jag inte går rätt på någon. Blir jag för intresserad av något i ett skyltfönster händer det att jag glömmer att kolla framåt.

I marken eftersom jag är livsled. Förr tittade jag i marken, men också på det vackra landskapet eller på vart jag skulle.

Innan jag blev livsled, fick jag sådana problem med torra ögon och ljuskänslighet att jag inte kunde titta upp heller.

I marken just nu när jag mår dåligt. Eller var som helst utan på ansikten.

Avskyr att möta folk på promenad, framför allt sådana man måste heja på (och ännu värre prata med).

Jag fäster inte blicken på något, jag scannar av omgivningen.

KrigarSjäl skrev:Jag fäster inte blicken på något, jag scannar av omgivningen.

Lite detsamma för mig. Oftast letar jag efter saker att läsa, som t.ex. skyltar och registreringsnummer.
Brukar sen sysselsätta mig med placera om bokstäverna och bilda nya ord med bokstäverna, ganska kul.

zinklo skrev:

KrigarSjäl skrev:Jag fäster inte blicken på något, jag scannar av omgivningen.

Lite detsamma för mig. Oftast letar jag efter saker att läsa, som t.ex. skyltar och registreringsnummer.
Brukar sen sysselsätta mig med placera om bokstäverna och bilda nya ord med bokstäverna, ganska kul.

Det låter likt mig, och det glömde jag beskriva. Jag scannar, eller scannade nog av. Jag brukade läsa allt jag såg. Men nu för tiden bor jag på landet, så det enda jag ser när jag är ute, är "landskap".

Hus eller djur, om det finns några.

Jag har ingen aning. Jag har aldrig funderat på saken.

Jag växlar mellan att ha blicken på marken och rakt fram.

När jag inte scannar min omgivning tittar jag tomt mot horisonten.

Jag titta ofta nedåt ca 1-2 meter framför mina fötter. Ibland tittar jag upp för att ha lite koll på trafik och andra människor.

en bit framför fötterna, så jag inte snubblar/trampar i nått tyvärr.
(inte bra för hållningen särskilt inte när man springer)

Framåt i alla fall, "scannar av omgivningen" var nog bra beskrivet. Ser mig omkring, helt enkelt. Ganska långt upp i tonåren någon gång såg jag alltid ner i marken när jag gick, men när jag fick det påpekat för mig prövade jag att lyfta blicken och verkar ha klarat det bra sedan dess.

Jag tittar oftast uppåt och kan fastna på detaljer i takkonstruktion, men också lite över andras huvuden och skannar saker att läsa och tyda.

Har faktiskt tänkt just på det senast idag!
Jag tittar oftast ner i marken ett par meter framför mig... Ffa om det är ett öppet landsskap så får jag lite svårt att ta in allt om jag tittar för mycket runt omkring. Om det är trängre och mer folk så söker jag ofta med blicken och fokuserar på olika människor, bilar, affärer, hundar, föremål, mot skyn osv.... Intressant!

Undviker gärna ögonkontakt, men för att utmana mig själv så försöker jag att hålla kontakt med dom jag går förbi lite. Känner för att kolla ner i marken men vill inte se allt för ledsen ut när jag går omkring så jag kollar rakt fram helt enkelt

Otast ner i marken, kan titta på omgivningen om jag inte möter någon. Iland kan jag se på personer som hastigast, om jag upptäckt något att kommentera, förmodligen lite suspekt att tilltala helt främmande, men de flesta verkar inte irriterade, äldre människor blir ofta glada att få växla några ord med någon.

tittar upp då och då, undviker ögonkontakt med alla utom djur.

på bussen krävs att jag är helt fokuserad på min PSP (där jag ser på Anime).

Jag scanar också av omgivningen.....

Jag kollar också så att jag inte blir påkörd av cyklar, bilar m.m när jag är ute och går...

jag tittar ganska sökande efter folk jag känner.. jag avskyr att folk jag känner liksom Hojtar/vevlar.. eller på något vis försöker göra sig uppmärksammade.. altså försöker jag söka av alla människor omkring mig hela tiden så jag vet när någon jag känner finns i närheten och jag slipper bli överumplad..om de får för sig att prata med mig ..

jag har lagt märke till att jag får lite av tunnelseende när jag försöker fokusera blicken frammåt.. omgivningen är mylrande virrvarr på något konstigt vis.. saker flyter samman är det sol ute är det värre, går omkring och kisar och mer eller mindre studerar asfalten/gatstenarna vid mina fötter. färgerna och "ihopflytandet" blir också värre till den grad att jag känner mig snurrig/förvirrad ibland.. jobbigt är det!

Jag tittar oftast ner på marken och kan ibland titta upp på den som går framför, men jag känner att det är skönast att titta på allt annat än människor av någon anledning, man har risk att bli påkörd men man ser i alla fall till att man inte snubblar.

Jag är extremt ljuskänslig och har därför glasögon med fotokromatiskt färgningssystem.

Tittar jag upp när ljuset är starkt och det är massor med folk runtom så känns det som en hel röra i huvudet. Tankarna och känslorna far och flyger kors och tvärs och jag kan inte fästa blicken i något.

När detta händer och jag är med min sambo brukar jag säga att det blir rörigt i huvudet och så lägger jag huvudet i hans famn och efter ett tag känns det lugnare.

I skogen tittar jag upp ganska mycket. När jag hade mina hundar så tittade jag på dem nästan hela tiden, på deras teknik i hur de rörde sig fram i den okupade terrängen och hur deras muskler spelade, deras uttryck och glädje. Det älskade jag att titta på.

Var vi på promenad i samhället tittade jag också på dem.