Jossie94 skrev:Jag har liknande med min diagnos, folk tror jag har mer diagnos än vad jag faktiskt har så känner lite som du där, att folk beter sig mot mig som om jag inte skulle förstå någonting när jag sitter där som ett frågetecken och bara ehm ursäkta? För det är klart jag förstår saker, jag är ju snart 27 år, skulle jag inte förstå saker då eller vad är grejen? Sedan finns det ju personer som har diagnoser som kanske inte förstår saker och då är det kanske mer pga att de har gravare diagnoser eller talsvårigheter eller liknande som gör att de blir svårt för dessa personer att förstå saker som andra förstår lätt som en plätt.
Jag har inte haft så stora problem med det genom livet, det var just vid det tillfället när jag gick på gymnasiet men som är många år sen nu, men jag förstår frustrationen verkligen och kanske något jag kommer stöta på igen. Det gör att man tvekar med att vara öppen och tala om sin diagnos med andra, jag har bara sagt det till min familj, har inte riktigt gått ut med det till släkten för jag är rädd att de ska uppfatta mig annorlunda, sagt det till ett par vänner genom åren de tog det faktiskt bra och brydde sig inte eller såg ner på mig. Jag tror de flesta inte har en aning om vad Aspergers är för någonting över huvud taget, de får uppfattningen av Aspergers från komedier på tv och film, memes och andra stereotyper och tror det är hela sanningen.
Det här är inget skryt eller nåt men jag tror absolut jag har mycket mer kunskaper än många NT-personer, jag är högskoleutbildad och har högskolexamen, jag älskar allmänbildning och vet och känner till mycket detaljer och många ämnen, tar gärna reda på saker och memorerar dem. För mig påverkar inte diagnosen hur smart jag är eller att man skulle vara helt socialt tondöv, det beror nog på vilken grad av Aspergers man har, jag har högfungerande, jag har haft en del vänner, jag skulle inte anse att jag är helt oduglig på att socialisera, det är bara att det är väldigt påfrestande att spela ''normal'', man blir väldigt trött, obekväm och det anstränger, det är mest att man inte orkar delta i skådespelet.
Jag liksom föredrog när jag jobbade ett vanligt jobb att aldrig ta rast och möta mina kollegor, jag orkade inte prata om det de ville prata om, jag ville prata om mitt eller bli lämnad ifred typ, så jag mår mycket bättre av att vara ensam än att umgås med några på jobbet jag inget har gemensamt med. De tycker säkert det är jättekonstigt, de tror man lider för man inte vill vara med, att man är ''utanför kretsen'', men det är helt enkelt ointresset för vad de gillar och jag tycker de är för ensidiga för mig, det är bara fotboll, öl och träning de vill prata om, gäsp, inte direkt stimulerande för mig.