AspergerForum

Ibland så får jag lätta känningar av ångest, men det är sällan det blossar upp i en stor, äkta ångestattack. Nu har jag bytt skola, det gör tillvaron mycket lättare.

Jag kan också bli rädd för människor, så att jag t ex inte vågar gå till de sektioner av biblioteket som jag vill för att det står en person där, eller att jag inte vågar gå in i mina favoritaffärer för det står en i kassan där.

Den här lågintensiva vardagsångesten är den som sliter värst, skulle jag kanske säga för min del. Och nödvändigheten att tränga undan det som är värre för att kunna stå ut, även om man kan se undanträngningsförmågan som en lyx. (En lyx som dock inte funkar jämt.)

Att den djurart man tillhör själv ger gott om identifierbara orsaker till "ångest" gör det ju inte heller bättre...

Jag får ta och korrigera. Jag var helt ångestfri ett tag, nu har jag ångest hela tiden. Lite gnagande konstant, med några direkta attacker om dagen.

Ångesten är ju vardagsmaten som man liksom är van vid, men se´n tillkommer ju, ganska ofta!, dessutom olika situationer där ångesten kan stegras till rent "omöjliga" höjder och det är ju inte precis lustigt.

Jag kanske inte ens borde försöka mig på att svara i en tråd som denna, eftersom jag alltmer förstår hur "knäpp" jag tydligen är ... och det gäller inte bara ang. detta ämne!

Jag "lever" ju för fasiken ständigt i det som de flesta (även här på forumet märker jag ... inte alla skriver dock, så ni finns säkert också, ta hand om er! ) anser vara jobbigt & bedrövlig, men trolla med knäna har väl kanske alltid varit min "melodi" och då har (gör) jag också allt för att fixa alla situationer trots att ångesten tär på mitt inre.

Ångesten lever jag alltså ständigt med, försöker bara begränsa dess intensitet!

Just nu skulle jag vilja skriva ett välformulerat inlägg om ångest, men det tar för mycket energi så det blir mer ett "mind-mapping"-inlägg för att reda upp alla tankar...
Det blir för många tankar eftersom ångest är ett ord som säger mig väldigt lite.
Då börjar tankarna spinna. Det bildas garnnystan med sönderklippta trådar som förgrenar sig i det oändliga. Och inget slut hittar jag, det bildas bara nya tankar – nya frågor – inga svar…


Vad är ångest ---> Har jag ångest?? ---> Ja, jag kanske har ångest, men det känns som stress --->Vad är skillnaden mellan stress och ångest? ---> Är det någon skillnad? ---> Behöver man dela upp det i stress och ångest, varför? ---> Hur ofta har jag ångest, det vet jag inte *funderar* ---> Dagligen kanske, men det känns mer som stress. ---> Hur känns då ångest? ---> Vad är ångest egentligen? *Letar upp en ordbok* ---> Ångest = rädsla, vånda, oro, fruktan, olust, nöd, bävan, skräck m.fl ---> Oj, det var många olika känslor, vad är den gemensamma nämnaren???? ---> Ordet ångest säger mig ingenting. Det blir ingen känsloförnimmelse alls i mig. Jag reagerar ungefär lika mycket på ordet ångest som om någon skulle fråga mig om jag hade ”kastrullsjukan”… ---> Måste googla på ångest!



Ångest kan betraktas som en form av stressreaktion. Det är ett sinnestillstånd som karakteriseras av rädsla eller oro, som kan ge kroppsliga uttryck och också bero av kroppsliga uttryck som misstolkas som mer eller mindre hotande.
Detta kan vara en upplevd känsla av spänning eller tryck mot bröstkorgen, onormala hjärtslag, smärta i bröstet eller andfåddhet. I vissa fall beror ångesten på förändringar i hjärnan. I andra fall hör den ihop med andra medicinska problem eller psykisk sjukdom.

Ångesten har en kognitiv, en somatisk, en känslomässig och beteenderelaterad komponent. Den kognitiva komponenten är en förväntan om en diffus och osäker fara. Den somatiska komponenten är att kroppen förbereder sig för att hantera hot, en så kallad krisreaktion: blodtrycket och hjärtslagsfrekvensen ökar så att blodflödet ökar. Detta styrs i högre grad till skelettmusklerna.

Aktivitetsnivån i immunsystemet och matsmältningen dämpas. Bland de yttre kroppsliga tecknen på ångest finns blekare hy, svettning, darrning och vidgning av pupillerna.
Den känslomässiga komponenten består av rädsla eller panik, illamående och frusenhet. Den beteenderelaterade komponenten har både frivilliga och ofrivilliga delkomponenter. De handlar om att undvika eller undfly den tänkta yttre orsaken till ångesten. Dessa beteenden är ofta, men inte alltid, till nackdel för den person som lider av ångest.



Jaha, ångest ger sig alltså dessa uttryck:

- spänning eller tryck mot bröstkorgen
- onormala hjärtslag
- smärta i bröstet
- andfåddhet
- en förväntan om en diffus och osäker fara
- blodtrycket och hjärtslagsfrekvensen ökar
- blekare hy
- svettning
- darrning
- vidgning av pupillerna
- rädsla eller panik
- illamående
- frusenhet
- en önskan att undvika den tänkta yttre orsaken till ångesten


OK, men hur vet jag om jag uppfyller alla de där tecknen då?
Jag har ingen spänning i bröstet, däremot har jag spänning eller tryck i magen. Jag vet inte om jag har onormala hjärtslag, vad anses vara onormalt? Jag har inte smärta i bröstet däremot har jag smärta i magen. Jag är inte andfådd, däremot har jag svårt att andas, känns som jag måste ta DJUPA andetag för att få någon luft.

En förväntan om en diffus och osäker fara? WHAT??? Nej, jag hinner nog inte ens tänka i de banorna alls, jag känner mig mest rejält speedad, uppvarvad. Ökat blodtryck? Inte vet jag. Blekare hy? Ingen aning. Har aldrig kollat. Svettning, ingen aning, inte tänkt på det alls. Mäktar man verkligen med att kolla allt det här då man har ångest? I sådana fall har jag INTE ångest.

Darrning, ja jag darrar ju jämt men vad innebär det? Att jag är darrhänt eller att jag har ångest jämt?
Vidgning av pupiller? Inte vet jag. Rädsla eller panik? Nej, mest en jävla trötthet på allt, en intensiv stresskänsla som gör mig spysjuk.
Illamående? OH JA!!! Frusenhet? Ibland, fast det brukar komma efteråt.
En önskan om att undvika den tänkta yttre orsaken till ångesten? Hmmm, vad menas med det? Att jag måste veta vad ångesten beror på...haha... Ja, det var ju en bra fråga... Nej, jag vill inte undfly den tänkta yttre orsaken, jag vill bara må bra, slippa illamående, kräkningar och det kroppsliga obehaget.


Jaha, har jag ångest och hur ofta?
Jag vet inte.... Jag har faktiskt inte en susning.

Kära Truly, jag bara älskar ditt inlägg, för så här jä... rörigt är det ju i mitt kontor iaf, tack!

Jag känner för att be om ursäkt för mitt inlägg i denna tråd, för kanske det missuppfattats av någon, men jag har så svårt för att skriva om "mig", sorry!

(Nu tänker jag gå vidare till "avskrivningstråden" )

Jag har ångest VARJE dag. Det är hemskt.

En del ångest, främst i de fall jag vet att jag borde sagt/handlat annorlunda, men mitt största problem är nedstämdhet.

Har haft daglig ångest under de flesta åren från16 till 63, numera har jag insett att jag inte borde umgås med andra människor, vi missuppfattar varandra.
Ångest får mig att tänka på ånga, övertryck i hjärnan och bakom ögonen, dom blir otroligt stirriga, dessutom ökar andhämtningen, vad jag förstått, sent i livet, är att folk uppfattar det som något annat än ångest.
Så för att undvika ångesten försöker jag isolera mig så mycket som möjlig.
Det är svårt att lära gamla hundar sitta.
Är man tillräckligt stukad är det bara att acceptera och göra det bästa möjliga av resten av livet.
Tyvärr fans inte diagnosen när den hade kunnat hjälpa mig.

Ångesten kommer smygande så gott som dagligen, kan vara vilka till synes vardagssysslor som helst - disken, hämta posten, gå till skolan, åka tunnelbana osv.

Vet inte riktigt hur jag ska hantera det men oftast går det över och kvar är jag med en otrolig trötthet / utbränd känsla.

Alltsomoftast varje dag, men nu mer lätthanterligare sedan jag medicinerat i mer än tio års tid med Zoloft50mg/dag som jag iofs vill sätta ut ... men ... oron ... oron får mig att skjuta upp nödvändiga beslut.

Mvh segigt

så gått som dagligen,, nuförtiden iallafall, har haft bättre perioder i mitt liv

Jag får ibland så kraftig ångest så det bara snurrar till i skallen och jag ligger ner i soffan eller var man nu är och spyr då och då i 1-2 timmar, bara människor som att gå till affären mår jag dåligt. Det måste vara när affären öppnar annars går jag inte dit och stannar hemma i min borg =)

Den enda medecinen jag får är zyprexa bara för jag har missbrukarbakgrund, fick ju tips om denna sidan för några år sen så har ju börjat läsa massa och ska ta ett snack med läkaren nästa gång för jag måste ha nån medecin för att bara fungera bara bland kompisar eller chatt på datorn, jag orkar inte onykter, som äta det kan jag inte med andra om jag inte är onykter, det kommer smygande i bakhuvet och man spyr upp all maten istället, man känner sig pressad eller vad man ska förklara det. Jag trivs bäst framför min dator eller tv och en film och äta till det i lugn ro =) Jag har en spann under bordet alltid för det kan komma så plöstligt så man hinner inte till toaletten, sen ligger man där och det surrar och snurrar och försöker koncentrera sig på tvn, annars går det inte =/

Omöjligt att säga. Det svänger hela tiden och kombinerat med min extremt dåliga tidsuppfattning kan mitt svar vara felaktigt så jag vet helt enkelt inte.

Det mest riktiga svar jag kan ge är väl att jag vet att jag har det, från tid till tid.

Ångesten går i perioder för mig. Ibland har jag ångest varje dag, ibland mera sällan. Men 4-5 ggr/vecka är det nog i snitt. Sen varierar ju ångesten i grad också förstås.

Jag har lite svårare ångest minst en gång per dag.

Jag vet inte hur ofta eftersom jag inte riktigt förstått mig på vad ångest är...

Miche skrev:Jag vet inte hur ofta eftersom jag inte riktigt förstått mig på vad ångest är...

Nej, ångest är inte alltid så lätt att definiera. Jag tänker ibland: "Är det här ångest?" Jag tror även att vi alla definierar begreppet ångest olika. Det finns nog inget rätt och fel i vad som är ångest och vad som inte är det, med undantag för panikångest.

allt är ångest. verkligheten är inte acceptabel...

Daglig ångest/oro även här...

Ibland, inget som är direkt handikappade men det försämrar min livssituation en del.

Varje dag, varje timme jag är vaken. Inte konstigt att man aldrig får må riktigt bra när man är i en ond spiral.

Brukar få ångest i perioder några gånger i månaden. Det är ganska jobbigt då jag inte vet hur jag ska hantera den. Det övergår ofta i utbrott, vilket inte gillas av min familj.