Hatakallprat skrev:sussi83 skrev:Tänkte just socialt...Om jag fixar att arbeta på ett gruppboende så borde jag klara av att möta klienter...eller?
Det har fungerat bra för mig att jobba, blir bara väldigt trött efteråt och orkar inte så mycket. Brukar ha det lättare för att umgås med "utsatta" än med otroligt onaturligt "normala" människor. Jag utmärker mig ganska fort och har fått både ris och ros för det.
Vad var det för typ av boende? Det kan ju vara skillnad på att jobba med exempelvis personer med aruti och/eller personer med alkoholproblem, olika svårigheter ställer ju andra krav på dig som professionell. Är det nåt särskilt du tänker på eller oroar dig för angående det sociala? Jag harockså jobbat på gruppboenden och särskolor, tyckte det funkade jättebra i mötet med brukarna/eleverna, det var andra saker som var jobbiga, exempelvis stress, att sällan få pauser, skrik och hög ljudnivå, kollegor....
Känner verkligen igen mig i det du skriver. Trivs bättre med människor som är lite annorlunda / har mått eller mår dåligt än "perfekta" människor. Jag har också blivit väldigt trött på mina arbeten, slutade med sjukskrivning. Så i framtiden kommer jag söka mig till jobb som inte är så stressiga och kanske inte jobba heltid.
Hur brukar det funka för dig med kollegorna?
Jag håller med...klart olika problematik ställer högre krav på mig. Men det anser jag inte handlar så mycket om socialkompetens uten mer kunskap inom det aktuella området. Hade inte jobbat med autister/utvecklingsstörda och inget utbildning hade jag från början...men det gick. Tycker det är mer komplicerat eftersom de saknar tal och kan inte uttrycka sin vilja, det blir bara gissningar som leder arbetet. Det går iofs att göra det lätt för sig och köra över sådana människor men det utgår inte jag ifrån.
Ett bra arbete brukar komma ur erfarenhet, allt är ju nästan svårt i början men tänker man på det hela tiden kan man ju inte göra nåt.
Jag har precis som er svårt med lunch snacket med kollegor. Där blir jag mer osäker på min person och förmåga att föra samtal som "det blir nåt av". När det gäller arbetet är det en helt annan sak, där vet jag för det mästa var jag står och brukar ha bestämda åsikter om vad jag tycker är rätt. Detta kan ibland uppfattas som lite provokativt i arbetsgruppen men i slutänden brukar jag bli omtyckt på grund av min arbetsförmåga. Arbetsförmågan kan i många sammanhang höja statusen på en person som inte kan föra sig så bra i "vanliga samtal". Märker i skaolan att jag får mycket respons då jag framför kunskap om studieämnen.
Jag är oroad för att inte räcka, har alltid varit så självkritisk så det blir destruktivt ibland. Jag är oroad över om jag kommer bli bedömd och utsorterad på grund av att jag är anorlunda. Många tycker ju att anorlunda är samma sak som dåligt. Jag är inte snabb att dömma andra och gör jag det tänker jag en extra gång och bemöter rädslan istället.
Fick höra senast i lördags av en vikarie att hon tyckte jag hade ett sådant bra bemötande mot människor. Hon tyckte jag skulle bli mamma.