Re: Svårigheter med att hälsa?
Postat: 2012-04-23 7:39:39
Jag har inga problem att svara på ett enkelt "hej". Och det har tagit mig 14 år att lära mig att vinka automatiskt som hälsning till folk som kör förbi mig och vinkar. Min reaktion spontant är att fundera över vem det är innan jag vinkar tillbaka (och om de verkligen vinkar åt mig). Men äntligen har jag lärt mig att "vinka, bara vinka tillbaka, skit i vem det är".
Annars blir man än mer sedd som idiotkufen.
Annars har jag verkligt stora problem med hälsningsfraser som "hur är det", "hur mår du" o.s.v. T.o.m. hos läkare, där t.o.m. aspergare brukar tycka att det är lätt.
Jag har inte lyckats lösa dessa problem än, och jag är snart 41 år. Ett stort problem är att folk menar olika och att jag aldrig vet om det är dags för kallprat eller om det är på riktigt och de vill veta hur det verkligen är. Och är det kallprat, så har jag svårt att bara dra till med fraser. Tränar på det, men det känns fel att säga "bra" när det inte är det, men inte heller känns det bra att vid en ytlig kontakt börja prata om dysmorfofobi, utbrott m.m.
Och så ska man fråga tillbaka. Gheez vad komplicerat. Har nyligen börjat lära mig att faktiskt fråga tillbaka. Men när en kvinna sade att hon gillar att jag är "där på torsdagarna" svarade jag inte "detsamma" eller liknande, utan berättade att hon var den andra som sade så under hela mitt liv (och så berättade jag hur lustigt förvånad jag hade blivit den förra gången eftersom jag inte kunde förstå att det verkligen var mig det syftades på). Fasen vad korkat av mig. Tror jag (för vem fan vet).
Men senast hon sade något liknande, sade jag "ja, detsamma, jag glömmer ju alltid säga det, men jag gillar också att prata med dig de här torsdagarna".
Så det tar sig på vissa områden...
Annars blir man än mer sedd som idiotkufen.
Annars har jag verkligt stora problem med hälsningsfraser som "hur är det", "hur mår du" o.s.v. T.o.m. hos läkare, där t.o.m. aspergare brukar tycka att det är lätt.
Jag har inte lyckats lösa dessa problem än, och jag är snart 41 år. Ett stort problem är att folk menar olika och att jag aldrig vet om det är dags för kallprat eller om det är på riktigt och de vill veta hur det verkligen är. Och är det kallprat, så har jag svårt att bara dra till med fraser. Tränar på det, men det känns fel att säga "bra" när det inte är det, men inte heller känns det bra att vid en ytlig kontakt börja prata om dysmorfofobi, utbrott m.m.
Och så ska man fråga tillbaka. Gheez vad komplicerat. Har nyligen börjat lära mig att faktiskt fråga tillbaka. Men när en kvinna sade att hon gillar att jag är "där på torsdagarna" svarade jag inte "detsamma" eller liknande, utan berättade att hon var den andra som sade så under hela mitt liv (och så berättade jag hur lustigt förvånad jag hade blivit den förra gången eftersom jag inte kunde förstå att det verkligen var mig det syftades på). Fasen vad korkat av mig. Tror jag (för vem fan vet).
Men senast hon sade något liknande, sade jag "ja, detsamma, jag glömmer ju alltid säga det, men jag gillar också att prata med dig de här torsdagarna".
Så det tar sig på vissa områden...