Charm
Postat: 2010-01-03 16:31:40
Det gäller här i världen att balansera mellan att vara självutplånande och självgod. Att lära sig den balanskonsten blir lätt ett eller annat moment 22. Jag tänkte vi kunde skriva litet om hur man krånglar sig därifrån.
Nån annan kan kanske skriva följande mindre omständligt men så här blir det i min version:
Man måste i denna värld utgå ifrån att ens prat och handlingar har (positiv) betydelse för folk. Samtidigt måste man veta vad för prat och handlingar som inte har (positiv) betydelse för folk, och undvika och be om ursäkt för sånt. Balans mellan självgodhet och självutplåning, alltså.
Lyckas man med den balansen anses det att man har charm.
Hoppas som sagt att detta inte var alltför ocharmigt omständligt skrivet...
Att jag inte just bad om fler lässekunder än vad "folk" vill ge mig i det här ämnet. Om "folk" ö.h.t. anser att det är ett intressant ämne etcetera.
Usch, vad jag ursäktar mig på förhand, det ska man ju inte göra. Man ska ju just utgå ifrån att man anses intressant. Men.
Men. Om man har svårt att pejla vilken balans som "gäller" i olika sällskap man råkar hamna i, då gör man ju ofta fel. Då anser ju folk ofta att man är ( i bästa fall) ointressant. Hur bör man då tänka, för att våga försöka igen? Hur bör man tänka för att så fort som möjligt bli bättre bli bättre på att pejla och bättre på att hålla sig till den balans man pejlar in?
Det skiftar nog från person till person och från sällskap till sällskap men bör just du i allmänhet hellre vara självutplånande än självgod (man kan ju rota i avd som anses vad också, om vi vill)? Vad råder vi varandra?
Själv har jag alltid gjort båda felen men försökt att hålla mig till det självutplånande felet; då förstör man i.a.f. inte för någon annan, har jag tänkt. Jag har också alltid haft en bitter känsla av att det resonemanget straffat sig. Hur tänker ni?
Nån annan kan kanske skriva följande mindre omständligt men så här blir det i min version:
Man måste i denna värld utgå ifrån att ens prat och handlingar har (positiv) betydelse för folk. Samtidigt måste man veta vad för prat och handlingar som inte har (positiv) betydelse för folk, och undvika och be om ursäkt för sånt. Balans mellan självgodhet och självutplåning, alltså.
Lyckas man med den balansen anses det att man har charm.
Hoppas som sagt att detta inte var alltför ocharmigt omständligt skrivet...
Att jag inte just bad om fler lässekunder än vad "folk" vill ge mig i det här ämnet. Om "folk" ö.h.t. anser att det är ett intressant ämne etcetera.
Usch, vad jag ursäktar mig på förhand, det ska man ju inte göra. Man ska ju just utgå ifrån att man anses intressant. Men.
Men. Om man har svårt att pejla vilken balans som "gäller" i olika sällskap man råkar hamna i, då gör man ju ofta fel. Då anser ju folk ofta att man är ( i bästa fall) ointressant. Hur bör man då tänka, för att våga försöka igen? Hur bör man tänka för att så fort som möjligt bli bättre bli bättre på att pejla och bättre på att hålla sig till den balans man pejlar in?
Det skiftar nog från person till person och från sällskap till sällskap men bör just du i allmänhet hellre vara självutplånande än självgod (man kan ju rota i avd som anses vad också, om vi vill)? Vad råder vi varandra?
Själv har jag alltid gjort båda felen men försökt att hålla mig till det självutplånande felet; då förstör man i.a.f. inte för någon annan, har jag tänkt. Jag har också alltid haft en bitter känsla av att det resonemanget straffat sig. Hur tänker ni?