Jobbigt på Af
Postat: 2009-12-03 14:53:40
Nu har jag varit på mitt första möte med min nya coach på Af. Det var igår, men jag var för slutkörd och upprörd för att skriva om det efteråt. Jag mådde bra när jag gick dit och har mått bra i snart tre veckor, men han fick mig att gråta när jag var där och därför trodde han att jag är deprimerad. Jag är inte deprimerad, men när jag känner mig trängd blir det så. Irriterande!
Han sade att han varit utbränd för att förklara att han visste lite om hur jag har det, men jag tror nästan det har motsatt effekt. Han såg min ledsenhet och trodde att det berodde på depression, eftersom det är vad HAN har erfarenhet av och stoppade in mina beteenden i den diagnosen.
Jag är autistisk och kommer alltid att reagera starkt när det blir fel för mig, för mycket påfrestningar osv. Men han tyckte att jag hade mycket att jobba på, måste gå till terapeut osv. Men jag är inte så säker på att jag VILL ändra på mig! Jag har utvecklats mycket de senaste tio åren och jag har gått till psykolog redan, i flera år.
Håller jag mig bara ifrån mitt missbruk (kolhydrater) så mår jag ganska bra, så länge ingen är för djävlig mot mig eller livet krånglar till sig för mycket. Men han tyckte att jag inte kan skyddas mot att folk är elaka och att jag måste lära mig att tackla det.
Han påstod också att jag inte tittar folk i ögonen för att jag har låg självkänsla! Men herregud, det är väl pga min autism eller? Inte pga låg självkänsla. Känner jag någon kan jag ofta titta lite mer, om jag medvetet jobbar på det, men det är onaturligt för mig. Kan det inte bara få vara så!
Folk har kunnat acceptera mig sådan tidigare och jag tycker att det har fungerat bra ändå. Det är först de senaste åren som jag överhuvudtaget varit medveten om att jag tittar bort, men det är då ingen som har klagat!
Jag har lyckats få jobb på egen hand också, så det är inte alls nödvändigt att jag jobbar med ögonkontakten för att få ett jobb. Jag kan faktiskt "spela normal" en liten stund för att få ett jobb. Men sedan brukar det inte vara något problem att jag är mig själv, så länge jag inte får ett meltdown. Nu blir jag upprörd igen när jag skriver känner jag.
Är det så mycket begärt att folk ska vara hövliga mot varandra på en arbetsplats och att jag ska få ha mina uppgifter och accepteras med mina bra och dåliga sidor? Det är ju ett lönebidragsjobb de ska hjälpa mig att få, pga att jag har ett funktionshinder. Ska jag då behöva jobba på att bli mindre funktionshindrad om jag inte vill?
Naturligtvis inser jag att människor inte är robotar. Folk kommer alltid att vara lite griniga vissa dagar och det ska jag naturligtvis försöka lära mig att klara och förstå. Men att de ska vara rent jävliga och kanske till och med skälla på mig när jag inte förtjänar det, det kommer jag aldrig att acceptera.
Han pratade om en grinig chef som exempel, som hade mycket att göra och alltid skällde ut de anställda, men att det bara var för dem att lära sig att stå ut med det. Så ska det väl inte behöva vara?!?! En chef ska respektera de anställda tycker jag. Jag skulle aldrig kunna stanna på ett sådant ställe.
Man kan inte gömma sig bakom sitt funktionshinder sade han också, han på Af. Jag försökte ju bara förklara hur jag fungerar!
Jag blev faktiskt arg, ledsen och besviken. Han hade väl några poänger i att man måste lära sig att skaka av sig vissa saker osv, men i det stora hela tycker jag att han pressade mig alldeles för hårt och förstod alldeles för lite om hur det är att vara som jag. Hoppas det blir bättre nästa gång, för annars vete katten om jag inte skiter i alltihop.
Han sade att han varit utbränd för att förklara att han visste lite om hur jag har det, men jag tror nästan det har motsatt effekt. Han såg min ledsenhet och trodde att det berodde på depression, eftersom det är vad HAN har erfarenhet av och stoppade in mina beteenden i den diagnosen.
Jag är autistisk och kommer alltid att reagera starkt när det blir fel för mig, för mycket påfrestningar osv. Men han tyckte att jag hade mycket att jobba på, måste gå till terapeut osv. Men jag är inte så säker på att jag VILL ändra på mig! Jag har utvecklats mycket de senaste tio åren och jag har gått till psykolog redan, i flera år.
Håller jag mig bara ifrån mitt missbruk (kolhydrater) så mår jag ganska bra, så länge ingen är för djävlig mot mig eller livet krånglar till sig för mycket. Men han tyckte att jag inte kan skyddas mot att folk är elaka och att jag måste lära mig att tackla det.
Han påstod också att jag inte tittar folk i ögonen för att jag har låg självkänsla! Men herregud, det är väl pga min autism eller? Inte pga låg självkänsla. Känner jag någon kan jag ofta titta lite mer, om jag medvetet jobbar på det, men det är onaturligt för mig. Kan det inte bara få vara så!
Folk har kunnat acceptera mig sådan tidigare och jag tycker att det har fungerat bra ändå. Det är först de senaste åren som jag överhuvudtaget varit medveten om att jag tittar bort, men det är då ingen som har klagat!
Jag har lyckats få jobb på egen hand också, så det är inte alls nödvändigt att jag jobbar med ögonkontakten för att få ett jobb. Jag kan faktiskt "spela normal" en liten stund för att få ett jobb. Men sedan brukar det inte vara något problem att jag är mig själv, så länge jag inte får ett meltdown. Nu blir jag upprörd igen när jag skriver känner jag.
Är det så mycket begärt att folk ska vara hövliga mot varandra på en arbetsplats och att jag ska få ha mina uppgifter och accepteras med mina bra och dåliga sidor? Det är ju ett lönebidragsjobb de ska hjälpa mig att få, pga att jag har ett funktionshinder. Ska jag då behöva jobba på att bli mindre funktionshindrad om jag inte vill?
Naturligtvis inser jag att människor inte är robotar. Folk kommer alltid att vara lite griniga vissa dagar och det ska jag naturligtvis försöka lära mig att klara och förstå. Men att de ska vara rent jävliga och kanske till och med skälla på mig när jag inte förtjänar det, det kommer jag aldrig att acceptera.
Han pratade om en grinig chef som exempel, som hade mycket att göra och alltid skällde ut de anställda, men att det bara var för dem att lära sig att stå ut med det. Så ska det väl inte behöva vara?!?! En chef ska respektera de anställda tycker jag. Jag skulle aldrig kunna stanna på ett sådant ställe.
Man kan inte gömma sig bakom sitt funktionshinder sade han också, han på Af. Jag försökte ju bara förklara hur jag fungerar!
Jag blev faktiskt arg, ledsen och besviken. Han hade väl några poänger i att man måste lära sig att skaka av sig vissa saker osv, men i det stora hela tycker jag att han pressade mig alldeles för hårt och förstod alldeles för lite om hur det är att vara som jag. Hoppas det blir bättre nästa gång, för annars vete katten om jag inte skiter i alltihop.