AspergerForum

Jag är en man, som är i mina bästa år. Vilket korkat uttryck egentligen. Så vi skiter i det. Man är så gammal som man känner sig.
Jag är förtjust i att titta på filmer och på sport. Många skulle säkert kalla mig sportnörd. Men det kan jag förklara nån gång ifall någon skulle vara nyfiken.
Annars delar jag hemmet med en hund. Han tycker varken om filmer eller sport. Han tycker däremot mycket om naturen. Det gör jag också, så när vi väl kommer dit ut så njuter jag verkligen. Det är mest att filmer och sport är mer lättillgängligt.
Ev så ska jag lämna staden för en liten by i år. Det innebär att naturen ska bli lättare att komma ut i. Det hoppas jag i vart fall.
Jag tycker om att diskutera, politik, världssituationer såväl som vardagssituationer, gärna över en kopp te eller ett glas vin.
det sociala har alltid varit mitt problem. Antigen har jag svårt att bibehålla kontakten eller så är jag för intensiv. Troligen så bottnar det i ett stort behov av bekräftelse. Tja, analyseering är väl också ett ämne som bara jag trillar över, ofta.

Så om ni har lust, så finns jag här. Det handlar mest om ifall du känner för att trycka på några tangenter.

Tjej.
23 år.

Inte fått en diagnos än, men väntar på att min utredning ska börja, förhoppningsvis nu i maj. Har väntat i ett år då, och mår psykiskt dåligt över att det ska ta sån tid. Lidit av depression sen jag var 6 år, fast jag då inte förstod att det var det, och det har blivit värre med åren.

Har haft svårt med det sociala hela tonåren. Det var enklare när jag var yngre, men när jag började på högstadiet gick allting neråt. Blivit tvungen att avsluta en utbildning pga klarar inte de sociala kraven, samt har en annan utbildning som jag inte har användning av då jag inte klarar av kraven, så sitter med studieskulder och är rädd för att påbörja en ny utbildning. Det teoretiska har aldrig varit något problem, speciellt då jag kunnat plugga distans och kunnat göra ett eget schema över hur jag ska plugga. Inskriven på arbetsförmedlingen och hoppas kunna få anpassad arbetsplats i framtiden. Vill ha rutiner och klara uppgifter och inte behöva ha för mycket kontakt med andra människor, utan jobba för mig själv.

Har svårt med ord, att förklara hur jag känner, och försöker undvika att förklara saker då det ofta blir missförstånd. Förstår aldrig när folk skämtar med mig eller ironi. Svårt att prata överlag och känner ofta att, när man är i större grupper eller t.ex på släktmiddagar, så smälter jag bort in i bakgrunden eftersom jag inte talar mycket. Jag blir osynlig, och trivs med det, även om det ofta gör att folk glömmer bort mig.

Känner mig rätt värdelös när jag har misslyckats med så mycket. Får inkomst från soc och kommer snart flytta in i en egen lägenhet. Vill inte belasta systemet, men då systemet inte ser till att psykiatrin blir bättre så folk som vill ha hjälp kan få det bättre och snabbare så får det skylla sig självt.

Försöker ha fokus på det jag är bra på. Har konst och att göra serier är mitt specialintresse och spenderar hela dagarna med att lära mig hur man bygger upp bilder bra, anatomi, comic paneling etc. Jobbar för att jag ska kunna få en inkomst från det i framtiden. Försvinner bort och glömmer bort tid och rum när jag sysslar med det, vilket gör att det blir så intensivt att jag försummar andra saker, som hygien och att städa hemmet och laga mat etc.

Ska bli skönt att bo själv. Har levt med andra hela livet och tycker det är jobbigt att anpassa sig. Vet inte om jag vill flytta ihop med någon igen. Har haft förhållanden, men vet inte om jag vill ha det igen då jag behöver så mycket egen tid och orkar inte hänga så mycket med andra. Skulle vara perfekt att ha en partner att kunna sitta och rita med.

Kille, 26.
Fick diagnosen AST/Asperger i år efter att ha lidit av depression och ångest sen jag var runt 14. Har aldrig riktigt kännt mig nära någon, varken familj eller dom få vänner jag har haft. Kände mig ganska ok med det fram tills 8an då depressionen slog till från ingenstans på en rast. Fick prata med en kurator, BUP och sen psykolog som gjorde en undersökning om jag hade någon diagnos. Dom kom inte överens om vad det var så dom i princip bara släppte det, så det blev ingenting.

Hade några ok år på gymnasiet då jag studerade musik, vilket är ett av mina specialintressen. När jag kollar tillbaka på dom åren så var jag fortfarande lika ensam där.
Efter studenten var jag runt på olika arbetslöshets-aktiviteter, praktiker, varav en ledde till deltidsjobb i en musikaffär. Depressionen började komma tillbaka efter nåt år och blev värre. Har haft en drös med samtalskontakter och provat dom flesta typer av mediciner med till synes ingen verkan. Lyckades sedan tjata på dom att göra en undersökning igen och fick till slut göra en.

Det är både en lättnad att veta vad det är som lagt bakom problemen jag haft men man blir också förbannad över att man aldrig fick den hjälp man behövde när man växte upp. Har en remiss till habiliteringen nu så man får väl se vad dom kan hjälpa med.

Hej

Jag är en 34 årig kille, bor i Stockholm och egen lägenhet. Jag har AS och ADHD, går i DV och fortfarande
letar efter lönsamt arbete, om nån tar emot en givetvis. Många olika aktiviteter jag gillar också att hålla på.

18 år gammal tjej (fast är typ 12 på insidan) och bor i stockholm. blev diagnostiserad med högfungerande autism vid 16 års ålder och har några andra diagnoser också. jag går natur i gymnasiet och jag älskar djur (hundar framför allt) mer än något annat. de är bara så snälla och godhjärtade!!

förutom djur gillar jag att spela tv-spel, spela gitarr, ukulele och ibland andra instrument. mina favoritband är velvet underground, fleetwood mac m.m. jag gillar disney filmer och tecknat.

har även bulimia nervosa, ospecificerad förstämningssyndrom & social fobi. äter SSRI men de hjälper inte så hemskt mycket.

Hej!

Jag är en 32-årig man som ännu ej har fått en diagnos, men känner mig väldigt säker på att jag kommer få det när en utredning väl påbörjas. Min historia är för lång för att berättas, och jag tror den stämmer väl överens med flertalet andras.

Jag bor för närvarande i Nederländerna tillsammans med min sambo och två katter där jag pluggar neurovetenskap(MRes) med inriktning mot maskin inlärning och neurala nätverk. Jag har många olika intressen men gillar bland annat att laga mat, vara ute i naturen(gärna ensam i en djup skog eller på en enslig ö). Jag är även intresserad av filosofi och skönlitteratur(även egna alster) även om detta intresse ofta får komma i skymundan på grund av den arbetsbörda högre studier innebär.

Jag valde att bli medlem här efter viss tvekan. Jag har vetat att jag är annorlunda hela mitt liv men har tänkt att en officiell stämpel, ett erkännande av detta inför mig själv potentiellt kan innebära att jag hänfaller åt att se mig själv som ett offer inför någon slags slump. Så jag vet inte riktigt om jag gett upp eller äntligen tagit tjuren vid hornen, det får framtiden utvisa. Jag hoppas iaf kunna få råd och dela mina erfarenheter med andra. Framförallt hur man kan förbättra sin situation och komma runt de problem jag har.

Väl mött!//P

Jag är 40-årig "kille" som registrerade mig här nyss när jag häromdagen fick reda på av en psykolog i psykiatrin att jag möjligtvis är autist. Det har satt en del griller i huvudet på mig måste jag säga!

Nu har jag ju inte genomgått den neuropsykiatriska utredningen än, så jag kan inte med fasthet säga att jag i slutändan kommer klassas som tillhörandes autistspektrumet men jag är nyfiken på ämnet förstås.

Har känt hela livet att jag kämpat i motvind, mest på grund av uselt självförtroende och känslan av att på nåt subtilt sätt alltid vara lite konstig, typ måste anstränga mig maximalt för att framstå som "normal". Har sen ungdomen haft känslan att det finns "vanliga människor".

Kanske kan bli skönt att få lite klarhet i vad man lider av.

Hej och välkommen!

Hoppas du hittar intressant läsning bland gamla trådar, det finns en hel del både matnyttigt och roligt om man orkar leta.

Och naturligtvis är det roligt om nya medlemmar även vill delta i aktuella diskussioner
Det är bara att hoppa in, eller starta nya trådar.
Det är lite stiltje på forumet nu, så man ska inte låta sig nedslås om det inte blir rusning med svar på en gång.

Haha, att vara konstig är snarast en merit här, det är vi allihop på ett eller annat sätt

33år och har snubblat mig genom livet på olika sätt.
Utretts och gått lite specialkurser för att hantera inlärningen och skolan
var mestadels svårt både socialt samt inom studieväg.

Jag har med åren blivit bättre på att lära mig hur andra tolkar och känner för saker
som skiljer sig ofta mycket ifrån mig, lärt mig att vad som anses normalt.
Men bland nya grupper av människor blir det alltid svårare och fler missförstånd,
kroppsspråk samt när de säger en sak och menar en annan.

Under utredning som gjordes när jag var runt 23 så gav de inte tillräckligt höga utslag
för jag skulle räknas som varken AD/HD eller Asperger, men bland andra jag känner och
diagnoser på nätet har de under några år tyckt att jag visar tydliga tecken på det
både i hur jag fungerar och resonerar, så det har varit och fortsätter att vara något
jag lär mig om mig själv bit för bit. Känner dock inte jag behöver diagnos,
bara hitta ett sätt som fungerar för mig och för min omgivning.

Gick igenom kurs förut för att bli av med panik-attacker från socialfobi så det känns bättre.
Lärde mig också rätt sent, 2014 att om jag sitter i lunch-områden med hörselskydd så kan
jag slappna av bättre, hör då bara de som är närmast mig och då blir det inte kaos i hjärnan på
samma sätt.

Skulle du möta på mig på gatan så tror jag inte du skulle kunna se några tecken av
problem alls, vilket är skönt på ett sätt, får inte en massa jobbiga frågor.
Också bra att kunna smälta in lite lättare. Blev inpräntat med det tidigt om hur
viktigt det är att vara normal genom samtalsämnen, etikett och sådant.

Min huvudsakliga intressen är data-relaterat så programmering, fixa teknisk utrustning
är det jag blivit bäst på. Annars gillar jag anime som jag kollar väldigt mycket på,
mer än vad jag vill erkänna för mig själv. Tycker om bra grönt te och kaffe.

Om du skriver till mig kan jag behöva ta lite tid för att svara, jag vill väga orden
ordentligt så att jag inte säger vad jag känner och tycker rakt ut då det ställer till
med problem eller gör någon ledsen ibland.

38-årig man. Klarade skolan hyfsat. Vantrivdes i högstadiet men trivdes i gymnasiet. Misslyckades med högskolan men ändå jobbat över 10 år som ingenjör och klarat det bra "utåt" men lidit av trötthet, ångest och depression.

Kämpade och kämpade och blev ordentligt utmattad för två år sedan. Har gjort två försök att återgå till arbete för att det förväntades av mig och jag inte förstod riktigt hur dåligt jag mådde, men misslyckats. Känns nu som jag aldrig kommer bli bra igen. Känner mig fången i min "skadade" hjärna och trötta kropp.

Blev nästan skrattad åt när jag tog upp misstankar om autismdiagnos med sjukvården för man kan tydligen inte ha egen familij och bete sig som mig om man har autism. Men hamnade rätt till slut och de sa redan på basutredningen "autism nivå 2" och kanske också ADD. Har varit i kö för riktiga utredning ett halvår och räknar med att vänta mer än ett år till.

Familj med två tonårsbarn dessutom. Har väl på ett sätt deltagit i familjelivet, planerat och sådär, men jag har också varit som min hustrus tredje barn. Har ändå gått ganska bra med familjelivet trots allt tack vare min hustrus enorma tålamod och förståelse.

Har alltid känt mig annorlunda och utanför, som en neandertalare bland homo sapiens.

30-årig man. Jag förstod väl egentligen väldigt tidigt att jag inte var som alla andra. Älskar att lära mig saker, men hade alltid väldigt svårt för skolan. Precis som lyktgubben har jag också klarat det bra "utåt" men lidit av trötthet, ångest och depression. Har lätt att fastna hemma, ensam. Jag gör musik och konst som ingen annan får se eller höra.

Jag tycker dock att det blir lättare att leva ett någorlunda normalt liv för varje år som går. Jag har lärt mig att hantera de största problemen.

Jinxed_mind skrev:Lärde mig också rätt sent, 2014 att om jag sitter i lunch-områden med hörselskydd så kan
jag slappna av bättre, hör då bara de som är närmast mig och då blir det inte kaos i hjärnan på
samma sätt.

Jag har i princip alltid hörlurar med en ljudbok på om jag är ute bland folk. Det gör att jag kan slappna av på något vis.

Hej till alla nya, välkomna ska ni vara
Roligt med nytt folk, skriv på och sätt lite snurr på det här stället

Kille på 36 år, det mesta i mitt liv är toppen. Har sedan länge identifierat mig som introvert, trivs bra med att vara introvert. Har läst lite om Asperger och tror jag är 75% introvert 25% Asperger då jag har några egenskaper som inte förklaras med att vara introvert.

Asperger drag
Har ett litet bekräftelsebehov. Har svårt att ta emot beröm, det är obekvämt. Tycker inte om att lyfta fram mina goda egenskaper. Viktigast för mig är att folk omkring mig är glada.
Dålig på att föra samtal vid en middag. Kan vara grymt social när det är en jobbmiddag men om det är privat middag med nya kompisar blir jag väldigt tyst. Har taskig tajming, säger fel saker. Men det blir sällan fel i slutändan, folk läser mig som snäll och stör sig inte på mig.
Absolut inte romantisk. IG dålig på att flörta. Vill inte säga att du har fina ögon, känner mig sliskig. Obekväm att hålla hand offentligt. Missar när tjejer flörtar med mig, förstår ofta dagen efter att tjejen flörtade super tydligt med mig.
Låg sexuell drift

Men majoriteten av Asperger grejor som inte stämmer på mig.

Man, 36 år, gift, två barn 6 och 7 år gamla (äldsta dottern fick nyligen autismdiagnos), 1 hund, 3 katter och 10 höns. Bor i Östergötland. Står i kö i väntan på utredning. Är egenföretagare huvudsakligen inom programmering och driver också skogsbruk och en bergtäkt (alltså spränger, krossar och säljer grus). Är nyfiken på allt och har många intressen (musik, vetenskap, jakt och fiske, träning, historia, m.m.). Dock ägnar jag mig åt ett intresse i taget.

Jag har alltid haft ett starkt driv, vill hela tiden framåt. Tror det är därför jag ändå lyckats ta mig igenom de svåra perioderna genom livet. När dottern fick diagnosen autism så fick det mig att reflektera kring mitt egna liv.

Som barn lekte jag gärna eller helst själv. Befann mig alltid i en bubbla av grubblerier (vilket jag fortfarande gör). När jag var sju år fick jag det första stora intresset: Sveriges historia. Lärde mig allt om kungarna, stora slag m.m. År och datum för alla historiska händelser lärde jag mig utantill. Tog upp det mesta av fritiden under flera år.

I högstadiet la jag all energi på att plugga, umgicks väldigt lite med kompisar, såg som blyg. Här började ångesten. Ångesten kunde t ex komma av att jag bara hade pluggat två och en halv timme kvällen innan istället för tre timmar som jag satt upp som regel.

Sommarlovet mellan åttan och nian började ätstörningarna. Tränade tre ggr/dag och åt i stort sätt inget. Såg ut som ett skelett efter sommarlovet. Under nian blev gymträning det nya stora intresset. Mat- och träningsfixeringen blev än mer omfattande. Mycket ångest kring detta! Slutade nian med bäst betyg på skolan.

I gymnasiet började mitt livslånga ”teaterspelande” och jag fann att alkohol dels befriade mig från ångest för stunden och dels gjorde det lättare för mig i sociala sammanhang. Alkoholkonsumtionen ökade och skapade än mer ångest, vilket ledde till att jag drack allt oftare. Jag hade fortfarande kvar mitt regelverk gällande träning och kost och att jag skulle ha högsta betyg i alla ämnen. Energin räckte inte till och jag klarade inte att upprätthålla mina regler vilket skapade ett starkt självförakt.

Universitetstiden fungerade inte alls. Alla sociala sammanhang dränerade mig fort på energi. Jag förstod inte hur alla dessa för varandra nya människor bara efter några dagar hade bildat kompisgäng som skrattade och hade kul tillsammans. Jag åt alltid lunch själv i min bil, raster spenderade jag oftast på toa för att slippa umgås. Studentåren blev ett virrvarr av ångest, alkohol, självsvältsperioder, extrema träningsperioder, spela teater, självförakt, panikångestattacker, SSRI-läkemedel och stesolid. Att jag klarade mig ur denna period vid liv är ett under. Hoppade tillslut av studierna men har ändå jobbat som ingenjör sen 2008.

Bortsätt från att jag inte längre har de problem som alkoholen medförde (inte druckit på 10 år) så kvarstår alla övriga problem, jag är fortfarande samma person som när jag var barn och som när jag var i tonåren även om jag numera har bättre strategier. Jag kan nu vid 36 års ålder fortfarande inte definiera vem jag är.

Pensionär, avskyr jämnåriga. Gift fjärde gången med ungdomsvän, trolig aspie. 4 barn, en död. Ett enda barnbarn, tyvärr. 25 år mellan äldsta och yngsta. Socionom sen 1976, kom igång först 1991 med såna jobb. Bor i gammalt hus i Dalarna. Bott i Jämtland 1973-84. Äter Zoloft mot ilska och utbrott över småsaker. Lite Touretteinslag, som dämpats av medicinen. Hållit en del föredrag,men inte numera.

Jag gillar vetenskap i stort. Jag är också väldigt intresserad av framtiden för att hjälpa mina barn på bästa sätt. Mina intressen är främst numera mina barn, men när tid finnes så gillar jag humor, gokart, fiske, familj, resa, finansmarknaden, konst, foto, spel, böcker, hi-fi, film, filosofi, matematik, kvantmekanik, kosmologi, futurology, datorvetenskap (artificiell intelligens), beteendevetenskap, neurovetenskap, poesi, friidrott, skidåkning, antikviteter, djur, natur, whisky, viner, matlagning. Lyssnar på de flesta musikgenrer

Hej, jag är en 28 årig man från Dalarna, som var diagnosticerad med Aspergers för ett år sedan efter att den psykolog som jag gick till på grund av mina problem med utbrändhet föreslog att jag skulle genomgå en Neuropsykiatrisk utredning.

Jag har på den senaste tiden på grund av mina problem med det sociala och utbrändheten inte haft mycket socialkontakt utanför min familj. Jag känner heller ingen annan person i det verkliga livet som jag vet har en Aspergersdiagnos och tycker därför att det skulle vara intressant att ta upp någon form av kontakt med andra personer med Aspergers.

Mina intressen just nu är Geografi, Historia, Politik, Språk och träning.

Jag har tidigare studerat Ekonomi och Matematik vid Stockholms Universitet men har nu på grund av utbrändhet blivit tvingad till att ta en studiepaus.

Hälsningar alexew

Hej!

Jag heter Irina och är 32 (eller ja snart 33 år).

Jag bor i Västerås med partner, barn och ett par katter.

Jag har tjuvläst ett tag på forumet och blev medlem nu när min utredning är på gång.

Så än så länge får jag kanske inte vara med på "riktigt" men upplever att jag känner igen mig så mycket på forumet så jag skriver ändå.

Mvh
Irina

Hej och välkommen till forumet, popruta

När jag först såg ditt nick tänkte jag "popruta, undrar om det är som mina gamla braller - men på den tiden var det ju punk "
Hade både helrutiga och såna här:

Sen kom jag på att det nog inte är ett tygmönster det handlar om

Fabela skrev:Hej och välkommen till forumet, popruta

När jag först såg ditt nick tänkte jag "popruta, undrar om det är som mina gamla braller - men på den tiden var det ju punk "
Hade både helrutiga och såna här:

3b4947bb3268fbd70958470424943de8.png

Sen kom jag på att det nog inte är ett tygmönster det handlar om

Du är inte helt fel ute! Nicket har jag burit med mig länge. Jag hade en period när jag var poppare och levde i rutiga kläder. [SMILING FACE WITH OPEN MOUTH AND COLD SWEAT] därav popruta.
Hittade ingen bild på mig men såhär målade jag min första lägenhet. All in så att säga. [FACE WITH TEARS OF JOY][img]https://uploads.tapatalk-cdn.com/20190126/968077d97545a382e7f64cf616cca061.jpg[/img]

Där ser man!

Är autist men har ingen diagnos. Kom själv på i 50-års åldern vad det är för fel med mig, och då har jag ändå jobbat i sjukvården hela livet. Asperger "fanns" inte när jag var barn. Autist var en som inte pratade och satt och dunkade huvudet i väggen.
Har alltid haft svårt med sociala kontakter men lärt mig spela normal. Orkat jobba som mest 85%.
Är akademiker och har lyckats få bra betyg då jag alltid varit intresserad av medicin.
Har barn och barnbarn.

Hej hoppla!

Jag är kvinna, strax över 30 och bor ungefär i Stockholm. Precis blivit diagnosticerad adhd med huvudsakligen ouppmärksamhet samt autism nivå 1. Även om jag själv tycker det känns mycket lättare att säga ADD och Aspergers. Och dessutom precis blivit medlem här, tänka sig!

Mycket har väl egentligen varit, och är, rätt jobbigt, men jag försöker just nu fokusera på det positiva. Det känns så bra att äntligen ha blivit diagnostiserad! Jag tänker att det kanske i alla fall blir lite lättare att förändra saker när man har något att utgå ifrån, och jag ska försöka få lite hjälp genom habiliteringen och ev LSS. Känner att jag faktiskt haft tur den senaste tiden och fått rätt hjälp och fått träffa många bra människor inom vården, inklusive en jättebra psykolog som hjälpt mig otroligt mycket.

För att må bra brukar jag använda mig av "sensory play", eller vad man nu ska kalla det. Lyssnar mycket på vitt brus och olika vattenljud, och tycker om olika strukturer som leror, slime mm. Älskar även parfymer och olika lukter!

Annars så tycker jag om att ta reda på fakta om olika saker och ämnen som jag intresserar mig för. Utöver det så tycker jag om god mat, djur som är söta, böcker (när jag orkar läsa), dokumentärer, min säng och att det snart är vår!

Wow, jag lyckades verkligen få till en kort text som var positiv!

Hej, kanske borde presentera mig också... bara inte så lätt, då jag knappast har något roligt att säga. Bara sorgliga saker. Men jag kanske bara gör det jag oftast gör för att hantera det problemet - håller mig till en ytlig nivå och berättar ett minimum. Men om jag gör det, så är det inte för att jag är "kall" - utan tvärtom, jag blir för emotionell av att prata om det som har hänt mig. Så då blir det så att jag inte pratar om det alls, i stället...

Hursomhelst, så är jag en kvinna, redan ett år över 30 nu, vilket är märkligt. Får fortfarande höra att jag ser ut som en tonåring, vilket jag kan förstå ännu mindre än de faktumet att jag verkligen är 31 nu. Men det har antagligen att göra med det att även om jag har aldrig utretts för just det, så anser jag att jag tyvärr lider av utseende-dysmorphia, eller vad man nu ska kalla det. Hursomhelst, så har jag svårt med att uppfatta hur jag egentligen ser ut, etc. Det är jobbigt.

Jag har diagnosen Aspergers syndrom, och ADD. Fick diagnoserna sent i livet vid 29/30. Borde ha fattat tidigare. ADD misstänkte jag alltid, men AS visste jag inte tillräckligt om.

Det finns mycket mer att berätta med hur det kom sig att jag äntligen blev utredd, men jag orkar inte. Det gör för ont.


Jag är svensk, men mitt primära språk är engelska, då jag mesta av livet har tillbringat i en annan del av världen. Jag passar inte riktigt in här - men det har jag ju aldrig gjort nån annan stans heller.