Jag kanske är äldst här, som inte har haft någon att älska till vardags. På väg mot mitt 36 sommar
.
Fanns en tjej i mina unga dar, men jag var alltför oredig. Det var supa o festa som gällde då. Att försöka blidka massan. Men, hon föll för en annan. Synd. Miffot besvarade hennes känslor förvisso, men han bidde pappa med en annan, av misstag. Men de träffades lite när det visade sig att det inte gick ihop med mamman, så de försökte igen... OCH SÅ GÅR FANSKAPET och blir pappa på nytt med samma fruntimmer och knäcker min kärlek för ANDRA gången
Mitt längsta förhållande, ca 1 timme.
Idag, lite axelryckningar och sådant, saknar inte det jag inte längre minns vad det var. Känns lite som att jag är lite rädd för känsloanstormningar om jag skulle stöta på en quinna idag.
Minns den dagen jag stötte på en tjej och jag skulle försöka prata med henne, sket nästan på mig, var så saaatans nervös. Ni skulle ha sett, måste ha varit en ohyggligt ömklig syn :-/.
Tro mig, med tiden så försvinner sådana känslor som ni bär på just nu. Det kanske inte borde ses som något bra. Men, väljer man den vägen, så är nog absolut avhållsamhet bättre, gör inte lika ont att vara omedveten om vad man saknar.