Murphys lag gör mig så trött
Postat: 2009-08-09 10:05:36
Hej!
Det finns en lag om alltings jävlighet som kallas för Murphys lag. Om någonting kan gå sönder så kommer det förr eller senare att göra det. Om någonting kan sluta att funka, så är det bara en tidsfråga innan det gör det.
Först krånglade min Handifon, så att jag inte kunde skicka sms och när jag ringde så gick det ibland inte. Handifonen tappade signalen med Tele2:s mast. Sen blev batteriet urladdat för snabbt, dags att byta det.
Så jag tog kontakt med Habiliteringen i tisdags, och i fredags kom det ett nytt batteri på posten. Inget att säga om. Kunde fortfarande inte skicka sms. Men så plötsligen fungerade det.
Nu när jag skulle ringa så var telefonen död. Så jag kollade uttaget i hallen. Nej, inget fel där. Tog ur kontakten och satte i den igen. Telefonen fortfarande död. Men jag kommer ut på nätet, trots att vi har ADSL-anslutning i ungefär en och en halv vecka till.
Och jag blir så trött på alla saker som inte fungerar. Det finns ingenting som kan gå smidigt. Om man inte kan lösa problemet genast, brukar man lösa så mycket av problemet som går för tillfället och sedan skaka av sig det till det är möjligt att ta tag i det igen.
Men jag tänker att en del av oss med AS kan inte släppa sådant utan går och grubblar. Eller också blir vi frusterade, arga, ledsna eller förtvivlade. Har jag inte lite rätt i det?
En del av oss gör en höna av en fjäder, medan andra inte bryr sig alls. Skriv gärna och berätta hur du tänker kring detta.
Själv är jag en klotjohan/klantoxe som ofta drabbas av Murphy's lag och som inte alltid kan rätta till det som blivit fel. Så jag försöker att ta det lugnt när något händer och analysera det, för att sedan komma till ett beslut. Ibland finns det inget beslut att ta, utan jag får låta det hela bero.
Hälsningar
Lilla Gumman
Det finns en lag om alltings jävlighet som kallas för Murphys lag. Om någonting kan gå sönder så kommer det förr eller senare att göra det. Om någonting kan sluta att funka, så är det bara en tidsfråga innan det gör det.
Först krånglade min Handifon, så att jag inte kunde skicka sms och när jag ringde så gick det ibland inte. Handifonen tappade signalen med Tele2:s mast. Sen blev batteriet urladdat för snabbt, dags att byta det.
Så jag tog kontakt med Habiliteringen i tisdags, och i fredags kom det ett nytt batteri på posten. Inget att säga om. Kunde fortfarande inte skicka sms. Men så plötsligen fungerade det.
Nu när jag skulle ringa så var telefonen död. Så jag kollade uttaget i hallen. Nej, inget fel där. Tog ur kontakten och satte i den igen. Telefonen fortfarande död. Men jag kommer ut på nätet, trots att vi har ADSL-anslutning i ungefär en och en halv vecka till.
Och jag blir så trött på alla saker som inte fungerar. Det finns ingenting som kan gå smidigt. Om man inte kan lösa problemet genast, brukar man lösa så mycket av problemet som går för tillfället och sedan skaka av sig det till det är möjligt att ta tag i det igen.
Men jag tänker att en del av oss med AS kan inte släppa sådant utan går och grubblar. Eller också blir vi frusterade, arga, ledsna eller förtvivlade. Har jag inte lite rätt i det?
En del av oss gör en höna av en fjäder, medan andra inte bryr sig alls. Skriv gärna och berätta hur du tänker kring detta.
Själv är jag en klotjohan/klantoxe som ofta drabbas av Murphy's lag och som inte alltid kan rätta till det som blivit fel. Så jag försöker att ta det lugnt när något händer och analysera det, för att sedan komma till ett beslut. Ibland finns det inget beslut att ta, utan jag får låta det hela bero.
Hälsningar
Lilla Gumman