underjord skrev:Till er som haft/har pojkvän/flickvän skulle jag vilja be er att beskriva vad det innebär och hur det känns?
En synnerligen enkel fråga att besvara. Som jag kände det, och det här gäller säkert bara de första månaderna av förhållanden:
När jag var kär och lycklig fanns det en sorts trygghet. Man hade någon som brydde sig om en och kunde prata med partnern om dittan och dattan. Jag blev inte arg på människor längre för jag visste att oavsett hur människor beter sig mot mig har jag ändå partnern. Man kände inte sig ensam längre.
På dagarna, när man inte ägnade tid åt att komma på fiffiga och kreativa sätt att visa att man brydde sig om partnern, kunde man göra sitt arbete utan att bli stressad eller arg eller något liknande.
Väldigt lite kunde få ner en (=göra en ledsen). Man kunde bli påkörd och sedan skjuten och man hade inte brytt sig så mycket om det, för man hade partnern.
Återigen, det var den här lugna känslan man hade. Att man hade en relativt intelligent partner att diskutera olika saker som gjorde att jag kände trygghet i mig själv.
Man kunde prata med folk på nätet, i synnerhet personer av det könet man var attraherad till, utan att oroa sig för om den här främlingen på nätet uppfattade en som raggig. "Man hade ju partner, varför skulle man uppfattas som raggare då?", tänkte Edward.
Nåja. Ta exakt allt jag säger med en nypa salt. Det är möjligt att mina känslor om ämnet inte var de mesta korrekta, och jag är relativt säker på att jag inte betedde mig som man ska i ett vanligt förhållande.
1) Jag trodde att personen var där for ever and ever. Varför skulle personen lämna mig? Det fanns inte i min värld.
2) Jag önskade ej att bråka, för jag har såg hur andra par bråkade och hur deras förhållanden tog slut och jag ville inte att det förhållandet jag och min dåvarande partner hade skulle ta slut (och definitivt inte på det sättet ("jag hatar dig! Dra åt helvete!")). En vana jag hade var att aldrig lägga mig eller sticka någonstans om jag var arg på partnern. Tänk om man blir påkörd och dör och det sista man sagt till partern är någon förolämpning pga ett bråk?
3) Ovanstående beteendesmönster gjorde att jag kärade ner mig ordentligt och när jag blev lämnad hamnade jag i en trevlig depression och sedan har saker gått downhill sedan dess.
Varför sa ingen att alla förhållanden tar slut? Jag tittade på alla familjer och alla gamlingar som varit ihopa i 50+ år... varför sa ingen att mitt förhållande inte skulle vara så länge?
Nåja. Det var ett tag sedan och jag lär säkert komma över det någon gång. Nästa förhållande, om det blir något öht, lär vara annorlunda.
Iaf hoppas jag det, för jag känner inte direkt för att leva om de här senaste 4½ åren.
Jag brukar undra, då och då, om bakfyllan är värt kärleken. Visst, det var jättetrevligt att ha en partner och i synnerhet en relativt intelligent partner, men man undrar om inte man hade mått bättre om förhållandet aldrig hade ägt rum. Det är ungefär 50/50 värt det. Tre månaders total glädje mot 4½ års depression och liknande problem. Svårt val.